Tomas

Tomas, finsk biskop (födelseåret okändt), var enligt den finska biskopskrönikan till nationen engelsman, hörde till dominikanorden och hade varit kanik i Upsala, förr än han utsågs till biskop i Åbo. Omkr. 1220 kom T. till Finland. Af de påfvebref från de följande åren rörande Finland, som vi hafva i behåll, framgår, att T:s verksamhet till en början var framgångsrik och att han förmådde en mängd hedningar, förmodligen hela den tavastländska stammen, att öfvergå till kristendomen. Han understöddes dervid af påfvarna, som bl. a. bjödo syndaförlåtelse åt dem, som kommo de stridande kristne till hjelp. Några påfvebref handla äfven om den finska kristna kyrkans inre förhållanden. År 1229 påbjöd Gregorius IX, att biskopssätet skulle flyttas, enligt Porthans förmodan, från Nousis till Räntämäki eller S:t Marie. S. å. stadfäste påfven, på T:s begäran, den finska kyrkan i besittning af de »lunder och heliga ställen, som fordom begagnats till hedningarnas religionsbruk, men numera af några genom T. omvända kristna blifvit frivilligt till kyrkan förärade». Några författare, bl. a. Gabriel Rein (i afhandl. »Biskop Thomas och Finland i hans tid»), hafva uttalat den förmodan, att T:s afsigt var att förvandla Finland till en andlig stat, stående direkt under påfvens skydd, men dokumenten gifva icke tillräckligt stöd åt en sådan uppfattning. Den framgångsrika perioden af T:s förvaltning varade icke länge. Ett påfvebref af år 1237 klagar öfver att tavasterna affallit och förstört Guds kyrkas nya plantering i Tavastland. Alexander Nevskijs seger vid Neva 1240 öfver en katolsk armé, som förmodligen till ej ringa del genom T:s ansträngningar kommit till stånd, var äfven ett hårdt slag för den kristna saken i Finland. Enligt den finska biskopskrönikan dog T. 1248 i Visby, dit han dragit sig tillbaka för ryssarnas och karelarnas tyranni. I mindre vacker dager framstå hans sista lefnadsöden genom ett påfvebref af d. 21 Febr. 1245, der det säges, att han bedt påfven att blifva skild från sitt ämbete, emedan han låtit stympa en menniska, som till följd deraf ljutit döden, och emedan han, ledd af djefvulens ingifvelse, förfalskat några påfliga bref. Påfven hade bifallit hans anhållan och beviljat honom afsked. Det ar således sannolikt, att T. fick afsked 1245. M. G. S.