Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Tonslägte

Ämne: Musikteori och musikterminologi · Musik och italienska lånord

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 16 (1892), sp. 487–488 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Tonslägte, musikt., en tonarts eller ett ackords egenskap af dur eller moll, beroende på om grundklangen har stor eller liten ters eller, enligt en nyare åsigt, om densamma refererar sig till harmoniska öfvertoner eller harmoniska undertoner; se art. Moll, hvartill här må fogas, att utom teorien om de objektiva undertonerna äfven uppträdt en teori om subjektiva sådana, hvilka skulle vara endast subjektivt förnimbara, d. v. s. uppstå i sjelfva örat. Ett faktum är, att t. ex. vid anslåendet på pianot af c1 äfven underoktavens sträng c, om dess dämmare upplyftes, låter höra samma c1, således svänger med i sina båda hälfter. För att han emellertid skulle låta höra en verklig, objektiv underton, således sin egen ton c, fordrades, att han ock gjorde totala medsvängningar, eller svängde i hela sin längd, hvilket emellertid hittills är obevisadt. Men om vi öfverflytta detta förhållande på örats strängaspel, som antages utgöras af de »cortiska fibrerna» och sympatiskt svänga med, i öfverensstämmelse med de yttre tonerna, så låter det tänka sig, att den fiber, som motsvarar c, äfven om han blott medsvänger partielt, likväl afficierar sin hörnerv på samma sätt som om han svängde totalt och således verkligen låter örat förnimma sin egen ton eller en underton till c1. Se vidare Undertoner. A. L.