Tor

Tor (Isl. Þorr, Forntyska Þonar, Donar), Nord. mytol., son af Oden och Jord, var en af de i Skandinavien mest dyrkade gudarna. Särskildt i Norge, och äfven på Island, tyckes hans kult hafva varit den allmännast utbredda, och T. betraktades framför andra såsom landets skyddsgud. Namnet angifver honom såsom »dunderguden», åskans och blixtens herre. I denna egenskap verkar han på dubbelt sätt välgörande för jorden och menniskorna. Han sänder det välgörande åskregnet, som rensar luften och gifver jorden närande safter. Med blixten förföljer han ständigt och dödar jättar och troll, d. v. s. han tillintetgör de råa, all odling hindrande naturmakterna samt främjar jordens odling och fruktbarhet. T. banar väg för kultur både i lägre och i högre mening. Han är både Asgårds och Midgårds bäste försvarare, både gudars och menniskors starkaste skyddsvärn. Såsom »menniskornas vän» nämnes han uttryckligen i eddan. Han är den nordiske bondeguden och i allmänhet den bland gudarna, med hvilken menniskan förtroligast kan umgås. Förfärlig, när han vredgas, är han i det hela af ett godmodigt sinnelag. I öppen och ärlig kamp kan han ej besegras, men han kan öfverlistas, och myterna hafva många skämtsamma berättelser om hans missöden. T. tänktes åka i en vagn eller kärra, som drogs af två bockar, Tandgnyst och Tandgrisne (deraf troligen hans benämning Åk-Tor, Isl. Öku-Þórr, i nysvenskan ofta förvridet till »Auka-Tor»). Han kallas äfven med flere andra namn, såsom Vingtor, Enride, Lorride. Hans maka var Sif; deras son Mode och dotter Trud. Ehuru fientlig mot jättarnas ätt, kan dock T., liksom de öfrige åserna, fredligt umgås med dem af detta slägte, hvilka ej äro för afvogt stämda mot den af åserna skapade verldsordningen. Med jätteqvinnan Jernsaxa hade han sonen Magne, hvilken t. o. m. öfverträffade sin fader i styrka. T. herskar i ett rike, som heter Trudvång, och hans hall derstädes heter Bilskirne. I den boningen äro 540 rum eller afdelningar, och det är det största hus, som någonsin blifvit bygdt. Han eger vidare tre dyrgripar, nämligen hammaren Mjölne (se d. o.), hvarmed han sönderkrossat månget hufvud på rimtursar och bergresar, vidare ett starkhetsbälte, Megin-gjord, genom hvars bärande han fördubblar sin styrka, och slutligen sina jernhandskar, hvilka han ej kan umbära, då han skall hålla i hammarens skaft. I eddan och skaldedikterna förekommer T. under många benämningar, t. ex. Rungners och Gerröds baneman, Tjalfves och Röskvas herre, Midgårdsormens fiende, Vingnes och Loras fosterson o. s. v. Hans äfventyr med jätten Trym, som en gång stal hammaren från honom, skildras i »Trymsqvädet», en af den äldre eddans vackraste sånger (se Trym). Utförligt berätta de gamla urkunderna om T. och Hyme (se denne), om T:s besök hos Utgårda-Loke, om T. och Harbard o. s. v., hvarom hänvisas till dithörande artiklar. I sagorna omtalas många präktiga tempel, helgade åt T. Att hans dyrkan varit allmänt spridd, och att han så att säga varit Nordens älsklingsgud, synes äfven deraf att hans namn ingår såsom sammansättningsled i många såväl ortnamn som personnamn. Han beskrifves som en kämpagestalt af öfvermensklig storlek, med rödt skägg och Mjölne i handen. Efter kristendomens införande öfvertog Sankt Olof T:s uppgift att bekämpa och utrota trollen. Äfven Olof afbildades med rödt skägg och ett svärd, som i viss mån liknade Mjölne. -- I Ragnaröksstriden skall T. kämpa med Midgårdsormen; de blifva hvarandras banemän. Uti den nya verlden efter Ragnarök lemnar myten ingen plats för T., men hans söner Mode och Magne skola dit medföra hammaren Mjölne såsom ett segertecken från förgångna tider. Åtskilliga ord, såsom tordön, torvigge och torsdag, erinra ännu om den gamle åsaguden. Många vidskepliga föreställningar fortlefva ännu i folktron om torsdagen såsom en dag, på hvilken vissa handlingar ej må företagas; särskildt böra kyrkliga förrättningar, såsom begrafningar, barndop, brudvigslar o. dyl., ej gerna hållas på torsdagar. -- En i många afseenden förtjenstfull monografi om T. är utgifven af L. Uhland. Om Fogelbergs berömda Tor-staty (i Sveriges Nationalmuseum) se Fogelberg, sp. 1533. Th. W.