Törneblad, Bengt Johan, författare, tidningsutgifvare, född af bondeföräldrar i Törnsfall vid Vestervik d. 25 Sept. 1782, student i Upsala 1802, ingick i pommerska fältkontoret 1808, vid tullverket i Stockholm och å handelskontor 1809 samt var en tid notarie vid sjötulls- och post-rätterna, men lefde sedan som literatör i Stockholm. Han afled d. 1 Aug. 1820. T. begynte sin literära bana som utgifvare af tidningen »Nya posten» (1810--12), der hans fabel Räfvarne, som gaf form åt misstankarna om Karl Augusts förgiftning, väckte ett oerhördt uppseende och säkerligen bidrog att framkalla den stämning, som ledde till mordet på Fersen. Tidningen uppträdde dessutom särskildt som motståndare till »Polyfem» och Nya skolan, hvars ifrige förkämpe T. sedermera blef, förnämligast i egenskap af öfversättare. Schillers »Don Carlos» (1813), »Jungfrun af Orleans» (s. å.) och »Wallenstein» (1814) utgjorde början af ett företag att tolka skaldens alla dramer, hvilket dock af brist på förläggare måste afstanna. Han utgaf äfven A. W. Schlegels »En skön och putslustig nyårslek» (1813), La Motte Fouqués »Smärre romaner» (1816), »Dödsförbundet» (s. å.) och »Undina» (1819) samt Cervantes' »Hustrun på prof» (1817). I de flesta af dessa tolkningar, särskildt i dem efter Schiller, röjer T. en verkligen beaktansvärd talang och en språkvirtuositet, som på hans tid ingalunda hörde till de vanliga. Men detta slags författareskap gaf ej bröd, om ock vittert anseende. T. måste derför äfven sysselsätta sig med skriftställeri af helt annat slag, som kunde påräkna uppmuntran af den stora allmänheten. Han författade sålunda en mängd lättare ströskrifter, romaner, satirer, konjunkturskrifter o. dyl., som visserligen köptes och lästes, men ock snart glömdes. Sådana voro de i Cederborghs stil skrifna romanerna Stora verlden (1812) och Friherre Dolk (1814--15), vidare Ett splitternytt extraordinärt beskattningsprojekt (s. å., med flere följdskrifter), Försök till ett svenskt critiskt real-lexikon... af Benedetto Terzaruolo (3 h. 1813; ofullb.), Tiden och Bonaparte (1814), Gubben med skåpet (1--3, 1818--19), Fria tankar om det stockholmska polisväsendet (1819) och många andra. I striden mot Grevesmöhlen deltog T. med ifver och utgaf jämte Hammarsköld Grevesmöhliana (1815), af hvars 6 häften han äfven författat en stor del. Den publicistiska verksamheten återupptog han med »Föreningen; skandinaviskt folkblad» (1816--17), fortsatt genom »Svenskt nationalblad» (1817--18). Äfven åt uppfostringsväsendet egnade han sin penna och skref Goda tonen, synnerligen den stockholmska (1814) samt Ideal till en sann och äkta qvinnobildning (1815), den förnämsta af hans prosaskrifter. I sina allvarligare arbeten påminner T. till stilen något om Thorild, efter hvars skrifter han synes bildat sig, och hans åsigter äro i allmänhet frisinnade. Hans satiriska och komiska skrifter (t. ex. hans nämnda »Real-lexikon») lida deremot, trots enstaka lustigheter, af en viss torrhet samt kunna i originalitet och sprittande qvickhet ingalunda mäta sig med den vid slutet af T:s bana framträdande Dahlgrens. -rn.
1. Törnebladh, Karl Peter (se Törne, von, slägtöfversigten), justitiestatsminister, född i Värmland d. 3 Nov. 1774, student i Lund, tjenstgjorde från 1792 i Göta hofrätt eller under dess jurisdiktion, från 1797 i justitierevisionsexpeditionen och Svea hofrätt samt var 1799--1802 notarie i Krigshofrätten, Han utnämndes till häradshöfding 1806 i Öster-Nerikes och 1821 i Jönåkers, Oppunda m. fl. härads domsaga. Under tiden var han ledamot af lagkommissionen (1811--14) och erhöll (1814) hofrättsråds n. h. o. v. 1823--34 beklädde han justitieombudsmansämbetet och var 1836--37 tillf. justitiekansler. Den 19 Juni 1840 kallades han till konsultativt statsråd, öfvertog d. 5 Sept. s. å. chefskapet för justitiedepartementet och utnämndes d. 14 Jan. 1841 till justitiestatsminister och en af rikets herrar. Sedan d. 28 Aug. s. å. var han äfven ordförande i lagberedningen. Han tog afsked från sitt ämbete d. 5 Jan. 1843 och afled i Stockholm d. 17 Juni 1844.
2. Törnebladh, Henrik Ragnar, skolman, författare, kommunalman och politiker, den föregåendes kusins son, född i Hubbo församling, Vestmanland, d. 1 Febr. 1833, blef 1848 student i Upsala och 1853 filos. kandidat samt promoverades 1854 till filos. doktor med andra hedersrummet (ultimus). 1855 kallades T. till docent i latinska skaldekonsten; men förbigången 1858, vid tillsättningen af ett docentstipendium, vände han sina tankar till skolbanan och utnämndes 1858 till lektor i latinska språket vid Kalmar högre elementarläroverk, hvilken befattning han tillträdde 1860. samt var 1867--79 äfven rektor derstädes. Under tiden sökte han och uppfördes i andra förslagsrummet 1861 till adjunkturen och 1875 till professuren i latinska språket vid Upsala universitet. 1879--85 var T. rektor vid Högre allmänna läroverket å Södermalm i Stockholm och är sedan 1882 lektor vid detsamma, men har åtnjutit tjenstledighet från skolan alltsedan 1884, från hvilken tid han årligen utsetts till fullmäktig i Riksbanken och deputerad för den inre förvaltningen. T:s utmärkta pedagogiska insigter hafva tagits i anspråk och vunnit erkännande äfven utom de skolor, der han tjenstgjort. Så har han suttit som ledamot af språkundervisningskommissionen (1865--66), komitén för revision af läroverksstadgan (1870--72), kommissionen för åstadkommande af likformig uppställning af grammatiska läroböcker (1879--81) och läroverkskomitén 1882--84, der han var af regeringen utsedd vice ordförande. Han har derjämte varit ordförande eller vice ordförande vid flere allmänna läraremöten, ordförande vid nordiska filologmötet i Stockholm 1886 m. m. T. har med stor lust och kraft deltagit i det kommunala lifvet såväl i Kalmar, der han var stadsfullmäktig 1863--79 (derunder åtskilliga år stadsfullmäktiges ordförande) samt led. af lasaretts- och kurhusdirektionen 1865--79 och af Kalmar läns södra landsting 1867--78, som i Stockholm, der han är stadsfullmäktig (sedan 1881) samt led. af beredningsutskottet (sedan 1886) och drätselnämndens andra afdelning (sedan 1889) m. m. 1882--84 var han ledamot af folkskoleöfverstyrelsen. För öfrigt må nämnas, att T. 1878--81 var, jämte E. Key, exekutor af Fröbergska testamentet med uppfostringsanstalten å Norregård vid Kalmar och 1876--79 först suppleant, sedermera ledamot i Kalmar enskilda banks styrelse. Åren 1873--75 var T. ledamot af Andra kammaren för Kalmar stad och riksdagarna 1880--88 af Första kammaren för Kalmar läns norra landsting samt är sedan 1890 medlem af sistnämnda kammare för Stockholms stad. Första kammaren har flere gånger insatt honom som ledamot eller suppleant i statsutskottet, i hvars andra afdelning han 1884 var ordförande, och 1890 i särskilda utskottet för läroverksfrågor. 1877 och 78 valdes T. till statsrevisor och 1884 till led. i komitén för granskning af instruktionen för revisorerna af stats-, banko- och riksgäldsverket, och fr. o. m. 1884 har han, såsom ofvan nämndes, utsetts till fullmäktig i Riksbanken. I Andra kammaren tillhörde T. den s. k. centern, utan att dock i allt följa dess politik; i Första slöt han sig från början till de moderate (Gustaf Sparre m. fl.). Med afseende å T:s politiska ställning må anmärkas, att han är frihandelsvän och deltagit i de på basis af 1873 års förslag gjorda försöken att lösa försvarsfrågan (såsom ledamot af landtförsvarskomitén 1880--82 var han i hufvudsak ense med majoriteten). I skolfrågor har han motsatt sig vidtgående eller lösa reformplaner och sökt häfda latinets plats och betydelse, men med erkännande derjämte af realstudiernas berättigande och värde för särskilda ändamål. Till belysning af T:s pedagogiska ståndpunkt må här tilläggas, att han med bestämdhet framhållit vigten af sjelfverksamhetens utvecklande hos lärjungarna såsom det i sann mening praktiska vid skolundervisningen.
T:s skriftställeri har varit mycket omfattande. Af hans rent vetenskapliga arbeten må anföras de akad. afhandlingarna Stagnelii elegidia tria elegis latinis reficta (1852), Satirae A. Persii Flacci in suethicum conversae cum proaemio annotationibusque (1854), De elocutione M. Fabii Quintiliani (1858), De usu, particularum apud Quintilianum (1861), vidare Quaestiones criticae Quintilianeae (1860), De elegiis Lygdami (i Kalmar läroverks program 1861), Några anmärkningar i svensk verslära (dersammast. 1869), Om den romerska senatens nydaning efter konungaväldets fall (dersammast. 1878), Om ödet sådant det uppfattats af Aeschylus och Sophocles (inträdestal i Vitt. hist. o. ant. akademien 1885, tr. i dess handl. 1888) samt uppsatser i »Pedag. tidskr.» och »Tidsskr. for philologie og pädagog.» (Om det friare bruket af pluralis hos Virgilius, 1891). Af pedagogisk art äro Om samverkan mellan skolan och hemmet (Kalmar lärov:s progr. 1873), Tankar om latinstudiet (1877), Pedagogiska iakttagelser och rön af en f. d. profårsföreståndare (1886) m. fl. uppsatser i »Pedag. tidskr.», Den svenska läroverkskomiténs af 1882--84 betänkande (1885), Bidrag till frågan om ordnandet af den qvinliga ungdomens undervisning (1889), De allmänna läroverken inför 1890 års riksdag (1890), allt i »Nord. tidskr.», I skolfrågan (1887) samt en rad för undervisningen afsedda arbeten: Latinska skriföfningar (1863; 4:de uppl. 1884), Latinsk elementarbok (1865; 6:te uppl. 1891), Latinsk extemporaliebok (2 hftn, 1870--71; 3:dje uppl. 1883; 4:de uppl. hft. 1 1889), Latinsk språklära (tillsammans med L. Lindroth, 1881; 3:dje uppl. 1891), Läsebok i modersmålet (jämte andra skolmän, 1887) samt skolupplagor af Virgilius' »Aeneis» (1859; 6:te uppl. 1891), Ciceros »Orationes selectae» (1862; 4:de uppl. 1891), Cornelius Nepos (1864; 3:dje uppl. 1882), Sallustius »De bello jugurthino» (1878) och Ovidius' »Metamorphoseon delectus» (1885). Af mera allmänt literär art äro Det romerska folkets historia (t. o. m. republikens fall; utgör större delen af 2:dra bandet af E. Wallis' »Illustr. verldshistoria», 1876), hans många artiklar rörande Roms språk, literatur, historia och antiqviteter i »Nordisk Familjebok», de i »Pedag. tidskr.» införda minnesteckningarna öfver C. A. Walberg (1875), C. W. Linder (1882) och F. F. Carlson (1887), Handledning för deltagare i rådplägande och beslutande församlingar (1890) m. m. Slutligen må omnämnas, att T. såsom vitterlekare, särskildt såsom tillfällighetsdiktare, gifvit många prof på en fin, träffande uppfattning, känsligt sinne och en betydande makt öfver språket, icke blott sitt eget modersmål, utan äfven de gamle romarnas. Särskildt torde kunna påpekas hans öfvers. af Senecas »Medea» (prisbelönt af Sv. Akad. 1876; 1877) samt Schillers »Hero och Leander» (1887) och »Sången om klockan» (1891; bägge i »Sv. kalender»), vidare hans sånger öfver P. Genberg (1875), till G. Lagerbjelke (1891) och vid P. A. Siljeströms graf (1892) samt hans latinska hyllning till Upsala universitet vid dess jubelfest (1877). Sedan 1884 är T. ledamot af Vitt. hist. o. Ant. akad.