Tortera

Tortera (Lat. torquere, supin. tortum, egentl. vrida), svårt plåga, tillfoga marter, pina för att tvinga till bekännelse. -- Tortyr, tillfogande af kroppsliga smärtor eller hotelse dermed i syfte att framtvinga bekännelse inför rätta; outhärdlig plåga, marter. -- Hos de civiliserade folken i äldre och långt in i nyare tid har tortyr användts af dömande och exekutiva myndigheter för att från anklagade personer eller vittnen locka fram sanningen. Att denna endast genom våldsamma medel kunde utpressas, var nämligen en allmän åsigt i äldre tider. I det forna Athen brukades tortyr på slafvar, men endast undantagsvis på friborna. Hos romarna brukades tortyren (»quaestio») i både civil- och kriminalmål, i de förra dock endast när det gällde slafvar, frigifna eller ärelösa (gladiatorer o. dyl.), eller då sanningen ej på annat sätt kunde utrönas. För högförräderi och trolldom samt för motsägelser i egna vittnesmål kunde äfven fria underkastas tortyr (dock ej barn, hafvande qvinnor, höga ämbetsmän, riddare, soldater i tjenst och prester). Vittnesmål af en ärelös var ej giltigt, om det ej bekräftades genom tortyr. En tid tillät lagen t. o. m. fordringsegare att hålla sina gäldenärer i fängelse och grymt pina dem för frampressande af betalning. -- Äfven den kristna medeltiden, som såvidt möjligt upptog den romerska rätten, betjenade sig (sedan 1200-talet) af tortyren, framförallt mot kätteriet, som förklarades vara ett »majestätsbrott mot Gud». Då ordalierna (se d. o.) afskaffades, fick man en ersättning i tortyren, och man tyckes hafva vid bäggedera förfaringssätten knutit den förhoppningen att Gud skulle styrka oskulden till att uthärda smärtor, för hvilka en skyldig måste duka under. Kyrkan viste emellertid att tillförsäkra sitt presterskap frihet från tortyr vid civil domstol. Detta barbariska straffmedels användning nådde sin höjd genom den religiösa vidskepelsen under 1500- och 1600-talen, i kätteri- och hexeriprocesserna. Ryktbarast bland tortyrdomstolar var inqvisitionen (se d. o.). Dess vigtigaste instruktioner härröra från Torquemada (1484) och Valdés (1561). Enligt den förre fick tortyren återupprepas, endast ifall en aflagd bekännelse återkallades. Domarena funno då på den utvägen att kalla en förnyad tortyr »fortsättning». Vittnen kunde torteras, om domaren misstänkte, att de dolde sanningen. Hela systemet fick en typisk utbildning uti Italien (framställd bl. a. i Farinaccius' »Praxis et theoria criminalis», 1622). All grymhetens uppfinningsrikhet anlitades för uttänkande af tortyrsätt. Bland sådana märkas sträckbänk (se d. o.), den vid händerna upphängda kroppens uttänjning genom vidhängda vigter, benets eller tummens sammanpressning i skrufstockar med aftrubbade taggar på insidan (spanska stöfveln, se d. o.; tumskrufven), brännande med eld under fotsulor och naglar eller i sidan, hunger och törst, bespisande med salt mat utan dryck, örfilande för att hindra offret att falla i sömn (utsträckt till sex--sju dygn, plägade sistnämnda tortyr ända med sinnesrubbning). Tillkallade läkare skulle tillse, att marterna ej drefvos så långt, att offret förlorade medvetandet eller gaf upp andan. Torteringen föregicks af »territion» (afskräckning), i det att bödeln förevisade redskapen för den anklagade. -- Tortyren motsvarade ingalunda det ändamål, som med densamma afsågs. Var den anklagade oskyldig, fick han likväl undergå ett hårdt straff, endast af det skälet att man ej viste huruvida han begått brottet. Ofta hände ock, att han, halft vanvettig af smärtorna, pådiktade sig brottet, falskeligen uppgaf medbrottslingar o. s. v. Å andra sidan plägade bofvar på förhand systematiskt härda sig mot sådana smärtor för att vid behof kunna framhärda i sitt nekande. Och man kunde föga vänta, att den, som ej kufvades af fruktan för att blifva halshuggen eller hängd, skulle rädas för tortyrredskapen. -- Genom kejsar Karl V:s rättegångsordning af 1532 (se Carolina, jur.) inskränktes tortyren i någon mån. Men först 1700-talets humanitära idéer bragte klarnad insigt om det orättfärdiga och omenskliga i tortyrväsendet. Thomasius, Beccaria, Voltaire, J. Möser m. fi. uppträdde med tungt vägande ord mot detsamma. 1816 påbjöd äntligen en påflig bulla, att tortyren skulle afskaffas, rättegångarna blifva offentliga och angifvåren konfronteras med den anklagade. (Ännu 1817 förekom dock ett fall af tortyr i Spanien.) Dessförinnan hade lagbestämmelserna om tortyrstraff upphäfts i Preussen (af Fredrik II) 1740 och 1754, i Sachsen 1770, i Ryssland af Katarina II, i Österrike 1775, i Frankrike 1780 och 1789 samt i Bajern och Würtemberg 1806. I Danmark afskaffades de af Struensee 1770, men blefvo efter hans fall å nyo gällande, om ock med stark begränsning, och aflystes fullständigt först 1837. Utom och mot lagen nyttjades tortyren emellanåt i England (mellan 1310 och 1640), så ock i Sverige. Att den förekom i vårt land under Gustaf I framgår deraf att de Olaus Petri tillskrifna »Domareregler» beifra tortyrens missbruk och söka inskränka den till högmålsbrott. Under Erik XIV nyttjades tortyren flitigt af konungens nämnd, förbjöds af Karl XI, men kom fortfarande någon gång till användning med eller utan stöd af regeringens reskript, särskildt i de pinliga förhör, som specialkommissioner plägade anställa med personer anklagade för statsbrott. 1734 års lag förbjöd uttryckligen all tortyr, men medgaf ett betänkligt undantag, i det att Rättegångsbalkens 17 kap. 37 § tillstadde domaren att i grofva brottmål »varsamliga» försöka med »svårare fängelse» för att få sanningen i dagen. Domstolarna under frihetstiden gjorde ett omenskligt bruk af denna, sålunda af sjelfva lagen stadfästa rätt, i synnerhet i statsprocesserna. I Gustaf III:s k. bref af d. 27 Aug. 1772 befalldes, att alla, pinorum och tortyrinstrument i riket skulle förstöras, men lagföreskriften om »svårare fängelse» upphäfdes först genom k. förordningen, af d. 12 Sept. 1868. -- I Kina utöfvas tortyr inför rätta än i dag.