Triumfbåge. 1. För att fira en hemvändande segrare eller herskare plägade romarna öfver någon af de gator, genom hvilka det högtidliga intåget (se Triumf) skulle ega rum, uppföra en särskild äreport, arcus (arcus triumphalis), af mer eller mindre rik anordning. Dylika äreportar voro ursprungligen af mera tillfällig art, sammansatta af trävirke med dekoration af målning, löf, blommor o. dyl., men under kejsaretiden började man uppföra dem af solidare material och monumental hållning. Den enklare typen visar en enda bågöppning mellan två Titusbågen. starka murpelare; den rikare har tre hvalf, ett större mellan två mindre, burna af fyra murpelare. Bågarna infattas af hela eller halfva kolonner, någon gång af platta pilastrar, hvilka uppbära ett kraftigt bjelklag (entablement) med förkroppningar. Ofvan dess gesims höjer sig vanligen en halfvåning, en s. k. attika, stundom dekorerad, äfven den, med pilastrar eller med statyer. Å denna attika är platsen för inskriftstaflan. Öfriga tomma ytor prydas med bildverk och reliefframställningar. -- Många antika triumfbågar hafva bibehållit sig till våra Konstantinsbågen.
dagar, dock i mer eller mindre skadadt skick. Vi träffa t. ex. i Rom Titusbågen (se d. o.) samt Konstantinsbågen och Septimius Severus' båge (de båda senare med tre hvalföppningar), vidare Trajanusbågar i Benevent och i Ancona, Sergiernas båge i Pola och Augustus' båge i Rimini. I Frankrike finnas triumfbågar i Autun, Reims (en trebågig), i Carpentras och på andra ställen; dylika träffas äfven i Spanien, på Balkanhalfön, i Grekland (Hadrianusbåge i Athen) och i Mindre Asien. -- De romerska triumfbågarnas arkitektur studerades med ifver af renaissancens byggnadskonstnärer och blef i väsentlig mån bestämmande för deras uppfattning af antikens konst. Under renaissancens tid och senare blefvo de antika triumfbågarna ofta efterbildade, ehuru i mera förgängligt material. T. o. m. i Sverige omtalas en »arcus triumphalis» från Erik XIV:s tid; andra, som tyckas hafva stått qvar en längre tid, uppfördes vid drottning Kristinas kröning, vid Karl XI:s återkomst från danska kriget och vid Ulrika Eleonora d. ä:s ankomst till Stockholm. (Jfr Dahlbergs Sueciaverk). I senare tid hafva triumfbågar eller äreportar af monumental hållning blifvit uppförda i flere af Europas stora städer, t. ex. Arc du triomphe de carrousel och A. d. tr. de l'étoile (båda grundlagda af Napoleon I) i Paris, Arco del sempione i Milano, Propyléerna i München och Brandenburgerthor i Berlin. -- 2. Triumfbåge kallas också i medeltida kyrkor den stora hvalfbåge, som skiljer det egentliga koret från långhuset och bildar ingången till det förra. Ofvan denna bågöppning anbragtes i äldre tid en bild af Frälsaren, utförd i mosaik eller målning; senare uppsattes i sjelfva bågöppningen ett stort krucifix, ett s. k. triumfkors. Sådana kors finnas ännu qvar i många svenska kyrkor, men nu vanligen uppsatta bakom orgeln eller undanvräkta i någon ännu oansenligare vrå. Upk.
