Triumf

Triumf (Lat. triumphus), det festliga intåg i Rom, som en fältherre med sin segerrika krigshär höll; segertåg, seger. -- Triumf beviljades i regeln af senaten och endast åt den fältherre, som fört sjelfständigt befäl, således blott åt en öfverhetsperson eller f. d. sådan med imperium eller åt en med sådant tillfälligtvis beklädd person. Hvilka fordringar för öfrigt stälts för triumfs beviljande är icke med säkerhet kändt; de synas hafva vexlat och småningom nedsatts. Innan fältherren fick hälla triumf, skulle han genom ett särskildt folkbeslut få »imperium inom staden» åt sig beviljadt. -- Triumfens firande tillgick på följande sätt. Från den s. k. Porta triumphalis (vid Marsfältet) gick tåget -- enligt den vanliga, dock omtvistade uppgiften, öfver Circus flaminius och Velabrum samt Circus maximus -- utefter Via sacra och Forum romanum till Capitolium, hvarest de förnäme fångarna fördes till statsfängelset, ofta för att aflifvas. Ordningen var följande. Först gingo senaten och ämbetsmännen, sedan musikanter; derefter kommo vagnar, lastade med byte, samt bårar, på hvilka särskildt buros mera dyrbara och uppseendeväckande bytesföremål samt, i senare tider, afbildningar af städer, floder, fästningar m. m., allt beledsagadt af stänger med inskrifter, som angåfvo bytets mängd och värde, namnen på eröfrade provinser m. m.; vidare offerdjur, prester m. m.; derpå förnämare fångar, såsom konungar (med sina familjer), fältherrar m. fl.; efter dem triumfatorns liktorer med lagersmyckade fasces; så triumfatorn (triumphator) sjelf, stående i en fyrspänd vagn, på hvilken ofta jämväl hans barn hade plats. Sjelf var han klädd i tunika, broderad med palmqvistar, och guldstickad purpurtoga. I handen hade han en elfenbensstaf och på hufvudet en lagerkrans. Bakom honom stod en slaf, som höll en guldkrona öfver honom. Efter vagnen följde de högre officerarna (legater och tribuner) till häst, derefter rytteriet och slutligen legionerna, med lagerqvistar i handen och kransar på hufvudet samt sjungande triumfsånger, men äfven ett slags skämtvisor öfver fältherren. Folket omgaf festsmyckadt tåget, till hvars förhärligande äfven hörde en triumfbåge (se d. o.), byggd tvärs öfver någon af de gator, der det drog fram. -- I början var triumfen mera enkel och varade endast några timmar. Sedermera, då bytet blef allt rikare, ökades prakten och ståten, så att triumfen ofta upptog flere dagar. Så fördes vid Aemilius Paullus' triumf öfver konung Perseus första dagen bildstoder m. m. på 250 vagnar, andra dagen vapen och 75 kärl med silfvermynt samt tredje dagen minst 120 offerdjur, bekransade och med förgyllda horn. Särskildt bekant är den ståtliga, af Vespasianus jämte hans son Titus öfver judarna firade triumfen, i hvilken den sjuarmade ljusstaken från Jerusalems tempel och öfriga kärl fördes med, och hvilkens minne är bevaradt i den ännu qvarstående Titusbågen (se d. o.). -- Sedan triumftåget framkommit till Jupiterstemplet på Capitolium, hölls ett offer, och lagerqvistarna från fasces nedlades af fältherren i Jupitersbildens sköte. Derefter hölls festmåltid, i hvilken senaten och ämbetsmännen deltogo. Stundom undfägnades äfven folket. Gratifikationer till soldaterna synas redan tidigt hafva förekommit och småningom blifvit regelmässiga samt alltmera rikliga. -- Under kejsaretiden kunde ingen annan än kejsaren sjelf, som var öfverbefälhafvare, komma i åtnjutande af triumf (dock firade Tiberius triumf ännu som tronföljare). Den sista synes hafva hållits af Diocletianus. En författare uppgifver, att 320 triumfer förekommit till Vespasianus' tid (de från sagotiden medräknade), efter hvilken omkr. 30 kunna räknas. I stället för triumf plägade kejsarna bevilja förtjenta fältherrar ornamenta triumphalia, som innefattade triumfators rang jämte rätt att bruka en sådans drägt, men dylika utmärkelser tilldelades stundom äfven utan krigiska förtjenster och miste derigenom till stor del sin betydelse. -- Ett särskildt slags triumf var den, som fältherrar, hvilka icke fått sig den högtidliga triumfen tillerkänd, plägade på eget bevåg fira på Albanska berget och i dess Jupiterstempel. Slutligen förekom stundom en s. k. mindre triumf (ovatio), en fältherres festliga intåg i Rom efter en vunnen oblodig seger. Vid ovationen färdades han icke på triumfvagn, utan uppträdde antingen gående eller till häst. Sjötriumf (triumphus navalis), d. v. s. triumf till firande af en större sjöseger, hölls första gången, efter segern vid Mylae, af C. Duilius, år 260 f. Kr. R. Tdh.