Sida 371
Tripolit ...
11:te årh.) och »nominalisten» Gilbert de la Porrée (d. 1154) för triteistisk villfarelse. J. P.
Triticum L., bot., ett slägte af gräsens familj (Gramineae Juss., kl. Triandria L.). Småaxen äro 3--fler-blommiga, vända sidan (icke kanten) åt det gemensamma fästet och sitta blott ett vid hvarje dess led. Skärmfjällen äro 2, olikstora, trindryggade eller kölade, oftast 5--mång-nerviga, med eller utan borst i spetsen, likaså det yttre blomfjället; det inre är hårbräddadt. Äfven kronfjällen äro hårbräddade och frukten i spetsen hårig. Slägtet delas i två grupper eller underslägten: Agropyrum Gaertn., som omfattar de vildt växande arterna, med plattade, glesare ax och plattade, nästan lansettlika skärmfjäll, samt Cerealia Koch, hvartill föras de till Triticum hörande odlade sädesslag, som gå under namnet hvete (se d. o.). Allmännast bland de vilda Triticum (Agropyrum)-arterna är det bekanta ogräset T. repens, qvickrot (se d. o.). Å steniga ställen i lundar växer T. caninum L., hundhvete, som har skärmfjällen försedda med långa borst och utmärker sig genom stråets, bladens och axens vekhet samt ljusa grönska. Öfriga svenska Triticum (Agropyrum)-arter äro strand- eller fjällväxter med styfva strån och vanligen grågrön färg, hos T. violaceum Horn. med violett anlöpning af axet. O. T. S.
Tritogeneia, »den Tritonfödda», ett tillnamn för gudinnan Athene.
Triton, Grek. mytol., en son af Poseidon och Amfitrite, ursprungligen väl en personifikation af den brusande hafsbränningen. Sjömän och kustbor fruktade honom stundom som en illvillig och rofgirig hafsdemon. Ofta omtalas äfven ett flertal af tritoner, hvilka dels i andra hafsgudars följe, dels på egen hand ystert tumla om bland böljorna och skalkas med hafsnymferna. Icke utan skäl har man kallat tritonerna »hafvets satyrer». Deras gestalt, sådan den ofta framställes af den bildande konsten, var sammansatt af menniska och fisk (i det att menniskokroppen nedtill utlöper i en eller två fiskkroppar i st. f. ben). Möjligen är denna dubbelgestalt ett lån från Orienten, der den förekommer hos filistéernas och syrernas fiskgudar Dagon och Derketo. I handen bära tritonerna ofta en vriden snäcka, hvilken de nyttja som trumpet (se Trumpetsnäckan). A. M. A.
Triton, vattenödleslägtet, zool., tillhör familjen Salamandridae, ordningen Urodela (se Stjertamfibier) och klassen amfibier. Hithörande amfibier hafva en smärt kroppsform, från sidorna hoptryckt stjert samt på framfötterna fyra, på bakfötterna fem tår och två rader tänder å gommen. Hannen är under fortplantningstiden utrustad med en fenlik kam på ryggen och stjerten. Vattenödlorna tillbringa större delen af året i vattendrag, hvilka de endast om hösten lemna för att uppsöka vinterqvarter under stenar, i ruttna trädstammar, i hål vid strandbrädden o. s. v. Tidigt på våren inträffar lektiden, och honan, som alltid är större än hannen, lägger äggen, ett och ett, i vattnet, der de fastklibbas vid någon växt. Vattenödlorna lefva af små insekter, blötdjur, grodrom m. m., och liksom flertalet amfibier äro de mycket seglifvade. Sålunda har man iakttagit, att de, sedan de under längre tid varit infrusna i isstycken, återfått lif, då isen upptinat. I Sverige förekomma följande två arter. Större vattenödlan, T. cristatus, är ofvan grön svart, med mer eller mindre tydliga svarta fläckar, inunder pomeransfårgad och svartfläckig. Huden är kornig. Gommens tandrader äro parallella. Längd 12--16 cm. Denna art är allmän öfver hela landet. Mindre vattenödlan, T. taeniatus, skiljer sig från den föregående företrädesvis derigenom att huden är slät och att gommens tandrader divergera bakåt, samt genom mindre storlek (6--8 cm.). Den. förekommer allmänt i södra och mellersta Sverige, sparsammare i norra. L-e.
Trjtonium. Se Trumpetsnäckan.
Trituration (af Lat. tritura, gnidning), rifning, sönderstötning till pulver.
Triumf (Lat. triumphus), det festliga intåg i Rom, som en fältherre med sin segerrika krigshär höll; segertåg, seger. -- Triumf beviljades i regeln af senaten och endast åt den fältherre, som fört sjelfständigt befäl, således blott åt en öfverhetsperson eller f. d. sådan med imperium eller åt en med sådant tillfälligtvis beklädd person. Hvilka fordringar för öfrigt stälts för triumfs beviljande är icke med säkerhet kändt; de synas hafva vexlat och småningom nedsatts. Innan fältherren fick hälla triumf, skulle han genom ett särskildt folkbeslut få »imperium inom staden» åt sig beviljadt. -- Triumfens firande tillgick på följande sätt. Från den s. k. Porta triumphalis (vid Marsfältet) gick tåget -- enligt den vanliga, dock omtvistade uppgiften, öfver Circus flaminius och Velabrum samt Circus maximus -- utefter Via sacra och Forum romanum till Capitolium, hvarest de förnäme fångarna fördes till statsfängelset, ofta för att aflifvas. Ordningen var följande. Först gingo senaten och ämbetsmännen, sedan musikanter; derefter kommo vagnar, lastade med byte, samt bårar, på hvilka särskildt buros mera dyrbara och uppseendeväckande bytesföremål samt, i senare tider, afbildningar af städer, floder, fästningar m. m., allt beledsagadt af stänger med inskrifter, som angåfvo bytets mängd och värde, namnen på eröfrade provinser m. m.; vidare offerdjur, prester m. m.; derpå förnämare fångar, såsom konungar (med sina familjer), fältherrar m. fl.; efter dem triumfatorns liktorer med lagersmyckade fasces; så triumfatorn (triumphator) sjelf, stående i en fyrspänd vagn, på hvilken ofta jämväl hans barn hade plats. Sjelf var han klädd i tunika, broderad med palmqvistar, och guldstickad purpurtoga. I handen hade han en elfenbensstaf och på hufvudet en lagerkrans. Bakom honom stod en slaf, som höll en
Källa: Project Runeberg ·
