Tro

Tro, försanthållande af något, hvars visshet hvilar på grunder, som visserligen för den troende sjelf hafva öfvertygande bevisningskraft (s. k. »subjektiva» grunder), men icke äro allmängiltiga, d. v. s. ega bindande bevisningskraft för hvarje menniska med normalt förstånd (s. k. »objektiva» grunder). Härigenom skiljer sig tron från vetandet, som är bygdt på objektiva grunder. Klart är emellertid, att de subjektiva grunderna kunna såväl i och för sig som för den troende sjelf vara lika verkliga och derför lika pålitliga som de objektiva, hvaraf följer, att tron för den troende kan innebära samma orubbliga visshet som vetandet. Hvad vissheten beträffar, kan alltså skilnaden mellan tron och vetandet vara endast en artskilnad och behöfver icke vara någon gradskilnad, enär skilnaden mellan de subjektiva och de objektiva grunderna kan, hvad vissheten beträffar, bestå endast deri att de förra äro ett slags privategendom, de senare allmän egendom. Äro den troendes subjektiva grunder deremot mindre säkra, och har han sjelf ej full tillit till dem, så blir hans tro liktydig med »förmodan», »antagande» o. s. v., i hvilken mera oegentliga betydelse ordet tro också mycket användes. -- Enligt det religiösa språkbruket är tro (Lat. fides) det häfdvunna uttrycket för omfattandet af en religiös lära, åskådning eller sanning. För såvidt det religiösa innehållet alltid till stor del är något osynligt eller osinnligt (»öfversinnligt») och vissheten om dess sanning aldrig helt och hållet kan hvila på allmängiltiga, objektiva grunder, utan tvärtom väsentligen måste vara af subjektiv art, är tro här det riktiga uttrycket. Den religiösa trons värde beror på huruvida den omfattar den osinnliga verkligheten eller endast menskliga föreställningar och fantasier om denna verklighet, något som aldrig kan till fullo ådagaläggas på ett objektivt afgörande sätt (deraf omöjligheten att med objektiv visshet uppdraga gränsen mellan »den sanna tron» och villfarelsen l. »vantron»). Hvarje religiös tro är åtminstone i någon mån »uppenbarelsetro», d. v. s. tro på en öfversinnlig uppenbarelse om den religiösa sanningen, och »auktoritetstro», d. v. s. tro på en auktoritet, som fått och gifvit denna uppenbarelse. Men om uppenbarelsen är verklig eller endast inbillad eller föregifven, och om auktoriteten således är att lita på eller icke, det kan vanligen ej med objektiv bestämdhet bevisas. -- Bibeln talar om tre slags sann religiös tro, den ena till graden högre än den andra: 1) tron på att Gud är till och vedergäller menniskorna enl. samvetets vittnesbörd, hvilken tro äfven hedningarna kunna hafva; 2) tron på Guds omvårdnad om menniskorna genom särskild uppenbarelse och ledning samt på hans löfte om en kommande frälsning, den gammaltestamentliga tron; 3) den pånyttfödande tron på Guds nåd och frälsning genom Jesus Kristus, den kristna tron. Härvid är dock att märka, att, enligt bibeln, tron alltid, när den är sann, till sitt väsende innebär en sedlig afgörelse och bestämning, i öfverensstämmelse med trosgraden. Och hvad särskildt den nytestamentliga tron angår, angifves den vara en ny lifsprincip i menniskan, »pånyttfödande». Den betecknas egentligen aldrig såsom tro på »Jesu lära», utan på Jesus sjelf och hans gudomliga sändning, hvarigenom den till sitt väsende blir ett personligt lifsförhållande till honom och till fadern, som sändt honom. Sedan den kristna läran af kyrkan blifvit satt i system, fordrades af kyrkans medlemmar tro på kyrkans lärosystem. Mot den förvridning af trons begrepp och väsende, som derigenom mer och mer gjorde sig gällande, uppträdde reformationen, sedan enskilda röster redan förut tid efter annan höjt sig deremot. Och i motsats till den katolska uppfattningen af tron såsom ett försanthållande af kyrkans lära sökte reformationen framhålla, att trons väsende är »en lefvande förtröstan på Guds nåd i Kristus». Men äfven reformationskyrkorna uppsatte sedan sina lärosystem och fordrade af sina medlemmar tro på dem, sådana de i sammandrag framställdes i bekännelseskrifterna. Med anledning deraf skilde de lutherske teologerna mellan fides, qua creditur, »den tro, med hvilken man tror», d. v. s. sjelfva omfattandet af kyrkoläran, och fides, quae creditur, »den tro, som man tror», d. v. s. sjelfva kyrkoläran, som med tron omfattas. I denna senare mening talar man om kyrkans »tro och bekännelse». I samma mening brukar också den apostoliska trosbekännelsen kallas »tron» och dess tre delar »trons artiklar», J. P.