Trumma

Trumma. 1. Ital. tamburo, cassa, Fr. tambour, caisse, Eng. drum, T. trommel (af Fornhögt. trumpa, trumba, trumpet), musikt., ett urgammalt slaginstrument, bestående af en trä- eller bleckcylinder, hvars båda ändar äro öfverspända med hudar, som fasthållas af träband och kunna mer eller mindre åtdragas genom dem emellan i sicksack löpande snören. På de mindre arterna löper tvärs öfver den undre huden den s. k. sångsträngen, genom hvars skallrande den skrällande tonen uppkommer. Den öfre fallen anslås med små träklubbor, trumpinnar, hvarvid endast rytmiken, men ingen bestämd ton afses. Hvirfveln noteras, liksom för pukan, såsom drill eller tremolo. Man skiljer mellan tre arter af trumma: stor trumma, utan sångsträng, anslås med en enda trumpinne vanligen i förening med bäcken, rulltrumma, något mindre, samt militärtrumma, den minsta och gifvande den skarpaste tonen. Egypterna och parterna nyttjade trumman (på latin kallad symphonia). Deremot förekom den icke hos grekerna och romarna, som i stället hade tamburiner och pukor (tympana). Jfr Puka och Tamburin. -- 2. Afloppstrumma. Se Kloak. -- 3. Sjöv., »rundhus», d. v. s. klosett ombord på ett fartyg. 1. A. L.