Kloak (Lat cloaca). 1. K. l. afloppstrumma kallas en under markens yta murad eller på annat sätt anlagd kanal, afsedd att afföra vatten eller flytande orenlighet. (Benämningen kloak har kommit alltmer ur bruk; engelsmännen och amerikanerna säga sewer, tyskarna siel eller kanal, fransmännen égout, och i Sverige har man bibehållit den för vanliga aflopp under vägar etc. gamla benämningen afloppstrumma.) Det är egentligen inom städer, som man funnit nödigt använda detta sätt för den flytande orenlighetens bortförande, i stället för att dertill använda öppna rännstenar. Redan i äldsta tider insåg man de sanitära fördelarna af underjordiska afloppstrummor. Det gamla Rom egde ett dyrbart kloaksystem, hvaraf lemningar ännu finnas i den beryktade cloaca maxima, byggd omkr. 600 år f. Kr. Äfven Kartago, Alexandria och Jerusalem voro under sin storhetstid försedda med systematiskt anlagda afloppstrummor. Efter romareväldets fall försummades underhållet af kloakbyggnaderna. Myndigheterna blefvo likgiltiga för alla frågor, som rörde helsovården, och följderna deraf visade sig i härjande farsoter, som fortgingo århundraden igenom. Först under 1800-talet har man inom Europas större städer å nyo börjat med kloakanläggningar, dock först inemot
1840-talet efter mera rationella grunder. England har i dessa afseenden tagit första stegen, sedermera Tyskland och Amerika. Med undantag af Paris, der, under Napoleon III:s tid de så mycket omtalade kloakerna anlades, har Frankrike i denna sak icke visat så stort intresse som de förstnämnda landen. Oerhörda penningesummor hafva offrats på dylika arbeten; endast anläggandet af hufvudtrummorna i London har kostat öfver 70 mill. kr. Men statistiken har på samma gång visat, att dödligheten i betydlig grad aftagit i de städer, der kloakledningar blifvit anlagda (i England t. ex. har dödligheten pr år i medeltal nedgått från 33 till 22 pr 1,000 innev.). Anläggandet af kloaker anses derför numera som en nödvändig sak för renhållningsväsendets rätta ordnande inom städer. Olika användningssätt och system hafva uppstått, mer eller mindre tillämpliga alltefter lokalförhållandena. Der man i allmänhet före trummors anläggning hade vattenklosetter, hvilkas innehåll affördes till inom tomten murade brunnar (Eng. cess-pools), från hvilka orenligheten efter vissa mellantider upphemtades, har man naturligt nog låtit trummorna i stället mottaga exkrementen, som genom klosettens spolningsvatten i nästan upplöst tillstånd medfölja den öfriga trumvätskan. Der man åter haft ett väl anordnadt tunn-system, eller der vattendraget, hvari orenligheten skolat utsläppas, varit jämförelsevis obetydligt, har man låtit trummorna afföra endast slask- och spillvatten från hushåll och fabriker. I de flesta städer nedföres äfven regnvattnet i trummorna; men för att minska deras dimensioner och derigenom äfven kostnaden har man inom vissa städer, särskildt några amerikanska, användt det s. k. separat-systemet, hvarvid regnvattnet uteslutits och detta antingen fått rinna i öppna rännstenar eller i flere små och korta ledningar till närmaste vattendrag. I afseende å trummornas konstruktion äro fordringarna desamma, antingen de äro afsedda att bortleda latrinämnen eller icke. Den större mängd orenlighet, som i det förra fallet tillkommer, motväges nämligen af den större vattenmängd, som vid vattenklosettsystemet erfordras.
Äldre tiders trummor hade flat botten och voro mycket stora i genomskärning för att beqvämt kunna rensas. Cloaca maxima t. ex. eger en bredd af 4,2 m. och en höjd af 5 m. (se fig.). Renhållningen af denna trumma blef
Typer för hufvudtrummor:
oerhördt dyrbar, sannolikt äfven derför att detta arbete under långa mellantider försummades. Det uppgifves, att 400 år efter anläggningen af cloaca maxima för rengöring af denna och tillhörande bitrummor utgifvits i vår tids mynt omkr. 3,5 mill. kr. Under kejsaretiden ordnades renhållningen på ett bättre sätt, och redan under Augustus' tid leddes vattnet från de stora vattenledningarna in i kloakerna, hvarigenom renhållningen af desamma i hög grad underlättades. De äldre trummorna i London, af hvilka några ännu finnas qvar, ega en form, som nära liknar den romerska typen, dock är deras botten svagt rundad. De moderna trummorna, engelska systemet, byggas efter principen att blifva sjelfrensande, d. v. s. att den framrinnande vätskan skall erhålla så stor hastighet, att de uppslammade eller fasta ämnena, som medfölja, ej skola afsätta sig på bottnen eller sidorna. Härtill fordras tillräcklig lutning, släta insidor, ändamålsenlig tvärsektion samt att de fasta ämnena, såsom sand o. s. v., så noga som möjligt hindras nedkomma i trummorna. Hastigheten af vätskans rörelse står i ett direkt förhållande till vätskemängden, dennas djup och trumbottnens lutning samt i ett indirekt förhållande till längden af den periferidel, som af trumvätskan beröres. Af sistnämnda skäl gifves åt den moderna trumman en cirkelrund eller äggformig genomskärning, hvarigenom friktionsmotståndet blifver det minsta möjliga. Den äggformiga trumman nyttjas der vattenmängden är synnerligen vexlande; och då den spetsiga änden alltid är nedåtvänd, erhålles genom denna konstruktion en jämförelsevis stor hastighet äfven åt en ringa vattenmängd. Den minsta hastighet, som vätskan i en sjelfrensande trumma bör ega, är omkr. 0,8 m. i sekunden. För att erhålla släta insidor murar man trummorna af huggen sten eller af tegel; för mindre ledningar användas glaserade stengodsrör. För att fasta ämnen må hindras att intränga i trummorna, utgöras inloppen från gator och gårdar af brunnar, försedda med samlingsrum, i hvilka dessa ämnen till större delen afsätta sig, och der de med skopor kunna upphemtas. Der lokalförhållandena icke medgifva tillräckligt fall åt trummorna, måste särskilda åtgärder vidtagas för deras renhållning. Flerestädes brukar man på vissa afstånd i trummorna anbringa damluckor, medelst hvilka trumvätskan först uppdämmes för att derefter genom luckornas öppnande plötsligt uttömma sig och renspola nedanför liggande sträcka. I London hafva de i riktning längs Thames gående hufvudtrummorna måst byggas i olika afsatser eller delar, som hvar för sig ega tillbörlig lutning, men från hvilka trumvätskan medelst pumpverk måste uppfordras från den ena till den andra. De stora hufvudtrummorna i Paris, som hafva ringa lutning, äro konstruerade med hänsyn till ett annat renhållningssätt (tvärsektionen af en dylik trumma, den största typen, framställes i fig.). I den egentliga kloakrännan framskjutes en pråm, som i fören är försedd med en damlucka, vid hvars nedsläppande det bakom uppdämda vattnet åstadkommer ett sådant tryck, att pråmen sättes i rörelse, skjutande framför sig orenligheten till utloppet. I de närmast mindre hufvudtrummorna användes en vagn, som med sina hjul rullar på kanalrännans
jernskodda kanter. Från bitrummorna, som äfven i allmänhet rensas på likartadt sätt, föres orenligheten på smärre vagnar till hufvudtrummorna. Gångbanorna å ömse sidor om kanalrännan äro afsedda för arbetspersonalen, och i den större, hvälfda öfverdelen upphängas vattenledningsrör, telegrafledningar m. m., men, af fruktan för explosion, icke gasrör. I dessa trummor nedsopas äfven delvis gatu-orenlighet, emedan inloppen från gatornas rännstenar icke, som vid det sjelfrensande systemet, äro försedda med samlingsrum för fasta ämnen. Införandet af fasta exkrement i dessa trummor är deremot förbjudet.
För städer, belägna vid jämförelsevis små vattendrag, måste man rena trumvätskan, innan den deri utsläppes. På kemisk väg har man ännu icke på ett tillfredsställande sätt kunnat verkställa denna rening. Vanligen använder man, der lokalförhållandena sådant tillåta, den s. k. irrigationsmetoden, hvarvid trumvätskan, innan den utsläppes i vattendraget, får öfversila eller medelst dräneringsrör genomrinna åkerjord och derigenom på samma gång gödsla denna. Detta sätt är användt t. ex. i Berlin, och för trumvätskans framförande till åkerfälten måste der, som i de flesta fall vid denna metod, användas pumpverk. Efter en dylik process är den till vattendraget framrinnande vätskan, äfven om den från början innehållit exkrement, nästan färgoch luktlös. Den för irrigationen erforderliga jordarealen är naturligtvis beroende på klimat och jordmån m. m., men kan i medeltal uppskattas till omkr. 1 tnld pr 100 innevånare.
Att afföra grundvatten eller under marken stagnerande vattensamlingar hör äfven till uppgifterna för ett fullständigt kloaksystem. Tillflödar grundvattnet i större mängd, anläggas härför särskilda ledningar af vanliga åkerdräneringsrör, hvilka antingen leda till ett särskildt vattendrag eller anläggas jämte afloppstrummorna. Mera sällan införas dessa grundvattensledningar direkt i trummorna, emedan grundens förorening är att befara vid trumvätskans stigande. Är grundvattenmängden icke alltför stor, afledes densamma i jordfyllningen längs trummornas yttersidor; för att underlätta ett sådant aflopp inbäddas trummorna i groft grus.
Inom hvarje kloaksystem uppstå mer eller mindre elakartade gaser, som måste afstängas från husledningarna. Dessa ledningar förses derför med något slags spärrventil. Det vanligaste och som bäst ansedda sättet är användningen af det s. k. vattenlåset, som åstadkommes derigenom att afloppsrörct förses med en s-formig nedböjning, i hvilken vatten alltid qvarstannar och sålunda hindrar trumgasens framträngande. För att förekomma vattenlåsets sprängning till följd af trumgasens ökade spänstighet, är det nödvändigt att trummorna ventileras. Ett fullt tillfredsställande sätt för denna ventilation är ännu icke funnet. Engelska och amerikanska ingeniörer förorda numera uteslutande galleröppningar i gatornas midt. Delta är äfven det mest använda sättet för trummornas ventilation, ehuru man flerestädes kombinerar detsamma med t. ex. uppförandet af dragskorstenar och användandet af de från hustaken gående regnvattenrören. Eger trumvätskan tillbörlig hastighet, och finnes god tillgång på vatten för dess utspädning, blir gasbildningen mindre intensiv, och trumgasen kan derför då utan sanitär olägenhet utsläppas vid gatuytan, der den, uppstigande i en tunn kolonn, af luftmassan hinner desinficieras, innan den når husraden. Den inom husledningarna alstrade gasen afföres beqvämt och på bästa sätt derigenom att hufvudröret fortsättes med öppen mynning öfver hustaket samt frisk luft tillföres vid rörets nedre del.
Ett trumsystem, som med hänsyn till exkrementens bortförande skiljer sig från de nu omnämnda, är det pneumatiska eller, som det efter sin uppfinnare äfven kallas, det liernurska. Detta system, som icke fordrar någon lutning å afloppsrören, kan med skäl användas i lågt liggande städer och har delvis blifvit tillämpadt i uppfinnarens hemland, Holland. Spilloch regnvatten afföras i gemensamma ledningar. Men om det förstnämnda i möjligaste mån befrias från fasta eller jäsande ämnen, föras ledningarna kortaste vägen till närmaste bäck eller mindre vattendrag, hvarigenom stora samlingstrummor, kunna undvikas. Afträdenas anordning är likartad med den för vattenklosetter, men exkrementen afgå derifrån, utan vattenspolning, till ett i gatorna anlagdt system af lufttätt sammanfogade gjutjernsrör. Genom att på behöriga ställen inom staden anordna pumpstationer, som stå i förbindelse med detta rörsystem, åstadkommes i detsamma en luftförtunning, som sätter den degformiga massan i rörelse till en inom stationen befintlig reservoar, der massan genom behandling med ånga förarbetas till ett pulverformigt gödningsämne. Ehuru detta system, teoretiskt taget, lofvar det bästa i såväl sanitärt som, ekonomiskt hänseende, har detsamma ännu icke vunnit sådant förtroende, att försök dermed gjorts i större skala. -- En plan för afloppstrummor i Stockholm, enligt det engelska systemet och omfattande Norrmalm, uppgjordes 1866 och har sedermera i mån af behof utarbetats för de öfriga stadsdelarna. År 1868 påbörjades trumarbetena, och vid slutet af 1883 voro de bebyggda delarna af Norr- och Södermalm till största delen samt staden inom broarna nästan helt och hållet försedda med afloppstrummor, hvarjämte inom Kungsholmens då bebyggda område några af de vigtigaste trummorna blifvit anlagda. Den sammanräknade längden af trummor och ledningar (frånräknadt biledningar till egendomar) utgjorde vid sistnämnda tid 57,750 m., af hvilka omkr. 20 proc. bestodo af trummor, som murats af huggen granit och det öfriga af glaserade stengodsrör. Kostnaden för dessa arbeten, inberäknadt alla dertill hörande utgifter, hafva i rundt tal uppgått till 2,900,000 kr. -- 2. Anat., den gemensamma hålighet, hvari hos kloakdjur, foglar, kräldjur, amfibier och en del fiskar såväl ändtarmen som urinens och fortplantningsorganens kanaler utmynna. 1. O. F. 2. C. R. S.