Turgot

Turgot [tyrgå], Anne Robert Jacques, markis, fransk statsman, nationalekonom, född d. 10 Maj 1727 i Paris, tillhörde en gammal normandisk feodalslägt, som tidigt öfvergick från svärds- till ämbetsadeln. Hans fader hade såsom borgmästare (prévôt des marchandes) i Paris förvärfvat stort anseende. T. bestämdes först för det andliga ståndet och studerade med stor framgång vid Sorbonne, men då hans filosofiska studier gifvit honom en deistisk uppfattning, slog han 1751 om och ingick på den civila ämbetsmannabanan. Såsom blifvande prest hade han kallats abbé de Laulne (efter ett af familjens normandiska gods); nu kallade han sig T. de Brucours (efter ett annat gods). 1752 blef han parlamentsråd i Paris och 1753 maître des requêtes, d. v. s. en af de tjenstemän, som skötte föredragningen i statsrådet och deltogo i utöfvandet af dettas domsrätt. Genom skriftställareverksamhet vann han tidigt anseende inom de tongifvande literära kretsarna. Ett föredrag om »menniskoanden framsteg», som han redan 1750 höll i Sorbonne, och hvari han framställde framåtskridandet såsom historiens princip, är af grundläggande betydelse för vetenskapen »historiens filosofi». Intimt förbunden med encyklopedisterna (se d. o.) utan att dela deras materialism och ateism, skref han åtskilliga artiklar af vigt i deras encyklopedi. Men den af upplysningsfilosofiens skolor, till hvilken han egentligen slöt sig, var fysiokraternas (se d. o.), hvars stora reformtankar: en rättvisare fördelning af skattebördorna samt handelns och arbetets frigörande från otillbörliga skrankor, han omfattade på samma gång som dess ensidigheter. Det förnämsta af de arbeten, i hvilka han utförde den fysiokratiska nationalekonomien, är Réflexions sur la formation et la distribution des richesses (1766; »Tankar om rikedomens uppkomst och fördelning»). 1761 intendent i Limoges, verkade han der med sådan kraft för ett praktiskt genomförande af sina idéer, att de franske reformvännerna, då han 1774 af Ludvig XVI utnämndes först till sjöminister och sedan till finansminister (contrôleur général des finances), allmänt helsade honom såsom Frankrikes blifvande Solon. T. sökte nu också dels genom sparsamhet upphjelpa Frankrikes förstörda finanser, dels medelst det kungliga enväldet utföra det ekonomiska reformarbete, som revolutionen sedan förverkligade. Möjligen hade dennas olyckor kunnat förekommas, om hans verk ej i otid afbrutits. Den 20 Sept. 1774 utfärdades ett edikt, som inom Frankrike frigaf spanmålshandeln. Det mottogs på många håll med hänförelse (i Sverige efterbildades det af Gustaf III genom en förordn. af d. 22 Mars 1775), men väckte också häftigt missnöje, hvilket, då 1775 ett missväxtår inföll, t. o. m. utbröt i folkupplopp (det s. k. mjölkriget). Ehuru icke anhängare af parlamentarisk frihet, ville dock T. gifva Frankrike sjelfstyrelse, utöfvad i en serie af öfver- och underordnade municipalförsamlingar, och ämnade, att döma af en broschyr, som en hans medhjelpare, Boncerf, utarbetade, äfven borttaga de feodala bördorna. Dessa två reformer stannade dock vid förberedelser, men 1776 genomdref han ett nytt reform verk, hvaraf det vigtigaste var en rättvisare fördelning af vägunderhållsskyldigheten (les corvées) och skråväsendets upphäfvande. Då reste sig emellertid till motstånd de privilegierade klasserna, som genom T:s reformer sågo sin undantagsställning hotad, och Parisparlamentet, trädande i spetsen för rörelsen, vägrade inregistrera de nya edikten. Genom en »lit de justice» tvangs det dock härtill d. 12 Mars 1776, men längre förmådde ej Ludvig XVI motstå de mot T. fientliga bearbetningar, för hvilka han från alla håll blef föremål, i synnerhet då drottningen och premierministern Maurepas nu äfven använde sitt inflytande i denna riktning. Bemött med kallsinnighet och genom Malesherbes (se denne) utträde ur ministèren beröfvad sitt förnämsta stöd, besvor T. i fyra bref konungen att med fasthet fortsätta reformarbetet, men det skarpa språk han dervid begagnade -- han bad t. ex. Ludvig XVI besinna, att det var svaghet, som fört Karl I på sjavotten -- fullbordade hans fall, och han afskedades d. 12 Maj 1770. Efter att hafva egnat sina återstående år åt literära sysselsättningar dog han i Paris d. 18 Mars 1781. Med hans afskedande föllo de flesta af hans reformer, men blott för att lefva upp under revolutionen, som just vid sina bästa verk i väsentlig mån inspirerades af T:s idéer. T:s arbeten utgåfvos första gången samlade 1808--11 i 9 vol. af hans vän Dupont de Nemours, och åtskilligt af hans brefvexling har sedan publicerats. Bland biografier öfver T. märkes en af Léon Say från 1887 i serien: »Les grands écrivains français». S. B.