Sida 482
Turban ...
betydliga). I alla de nu nämnda romanerna är det de högre klassernas, »intelligensens», lif, som skildras (och tillintetgöres), medan i serien »Ur en jägares dagbok» folkets lif är det egentliga temat. Före, mellan och efter dessa romaner faller till tiden något mer än ett trettiotal noveller och berättelser, som nu fylla fyra delar af T:s samlade skrifter. Några af dem kunde alltför väl fått plats bland »Ur en jägares dagbok», t. ex. Mumu (skrifven i arresten 1852) och Lukeria. Andra (och flertalet) förete hvarken med dem eller med romanerna någon inre slägtskap; flere täfla i omfång med romanerna. Till de mera bekanta höra Jakov Pasynkov (1855), Faust (1856), Asia (1858), Pervaja ljubov (Min första kärlek, 1860), Nestjastnaja (Den olyckliga, 1868; »Susanna Ivanovna», 1872), Vesjnie vody (1871; »Vårböljor», 1876), som påminner om de två första romanerna. Till T:s sista år, då sjukdom redan brutit hans kraft, höra Klara Militj (»Klara Militsch», 1884) och en samling aforismer (Senilia; sv. öfvers. 1883; hvad T. kallade »poesi i prosaform»). -- Från det tidigaste skedet af T:s författareskap förskrifva sig åtskilliga komedier, som visserligen ej stå i jämnhöjd med de berättande alstren af hans penna, men i alla fall intaga en ganska respektabel plats inom Rysslands dramatiska literatur. Äldst är »Oförsigtigt» (1843), med spanskt ämne. 1848--51 utkommo »I andras bröd», »Ungkarlen», »En månad på landet» och några andra. (Hans uppsluppna lustspel »Arfskiftet» gafs 1891 å Dram. teat. i Stockholm.) T. författade äfven åtskilliga literaturhistoriska och kritiska uppsatser (om Belinskij, Gogol. N. Turgenev) samt recensioner. Hit kunna äfven räknas hans tal om Hamlet och Don Quijote (1860), hans tal vid aftäckandet af Pusjkins minnesvård i Moskva (1880) samt uttalanden om egna arbeten (i synnerhet om »Fäder och söner»). Slutligen har han till ryska öfversatt ett par berättelser af Flaubert, till franska (i förening med Louis Viardot) Pusjkins dramer (Paris 1862). -- T. är det ryska samhällets historiker, som med intresserad blick följer skiftningarna i dess lif; att denna historia i mycket liknar en sjukdomshistoria är ej hans fel. Emellertid har han på afstånd knappast kunnat alltid rätt bedöma företeelserna i Ryssland, och de senare årens pessimistiska stämning kan till en del deri hafva sin grund. Som konstnär är T. realist, men söker ej upp ytterligheter eller abnormiteter (åtminstone ej i sina tidigare alster). Han låter gerna hvar och en gälla det mesta han kan; han håller af sitt folk. Språket beherskar han som få; han nästan missbrukar sin makt. Efter svåra lidanden (kräfta i ryggraden) dog T. i Bougival d. 3 Sept. 1883 och begrofs d. 9 Okt. s. å. under en ofantlig tillslutning af allmänheten i Petersburg på Volkovska kyrkogården, der så många andra af Rysslands literära storheter hvila. -- Af T:s samlade arbeten utkom 1891 9:de uppl., i 12 bd, och s. å. 2:dra uppl. af hans poesi. En första samling af hans bref utgafs 1885. Nästan alla T:s romaner, noveller och berättelser finnas öfversatta på svenska (dels direkt från ryskan af H. Almkvist, dels från franska och tyska), på danska, tyska, franska och engelska, några äfven till andra språk. Lefnadsteckningar och kritisk-historiska uppsatser om T. finnas i hans saml. skrifter samt af Vengerov, Strachov, Burenin o. a., vidare af O. Miller, i »Russkie pisateli» (I, 4:deuppl. 1890), och Vogüe: »Le roman russe» (2;dra uppl., 1888). Utländska omdömen om T. utgåfvos samlade af Rogozin 1884. Lll.
Turgor, Lat., turgescens, växtcellens utspänning genom cellsaft. Se Rörelsefenomen.
Turgot [tyrgå], Anne Robert Jacques, markis, fransk statsman, nationalekonom, född d. 10 Maj 1727 i Paris, tillhörde en gammal normandisk feodalslägt, som tidigt öfvergick från svärds- till ämbetsadeln. Hans fader hade såsom borgmästare (prévôt des marchandes) i Paris förvärfvat stort anseende. T. bestämdes först för det andliga ståndet och studerade med stor framgång vid Sorbonne, men då hans filosofiska studier gifvit honom en deistisk uppfattning, slog han 1751 om och ingick på den civila ämbetsmannabanan. Såsom blifvande prest hade han kallats abbé de Laulne (efter ett af familjens normandiska gods); nu kallade han sig T. de Brucours (efter ett annat gods). 1752 blef han parlamentsråd i Paris och 1753 maître des requêtes, d. v. s. en af de tjenstemän, som skötte föredragningen i statsrådet och deltogo i utöfvandet af dettas domsrätt. Genom skriftställareverksamhet vann han tidigt anseende inom de tongifvande literära kretsarna. Ett föredrag om »menniskoanden framsteg», som han redan 1750 höll i Sorbonne, och hvari han framställde framåtskridandet såsom historiens princip, är af grundläggande betydelse för vetenskapen »historiens filosofi». Intimt förbunden med encyklopedisterna (se d. o.) utan att dela deras materialism och ateism, skref han åtskilliga artiklar af vigt i deras encyklopedi. Men den af upplysningsfilosofiens skolor, till hvilken han egentligen slöt sig, var fysiokraternas (se d. o.), hvars stora reformtankar: en rättvisare fördelning af skattebördorna samt handelns och arbetets frigörande från otillbörliga skrankor, han omfattade på samma gång som dess ensidigheter. Det förnämsta af de arbeten, i hvilka han utförde den fysiokratiska nationalekonomien, är Réflexions sur la formation et la distribution des richesses (1766; »Tankar om rikedomens uppkomst och fördelning»). 1761 intendent i Limoges, verkade han der med sådan kraft för ett praktiskt genomförande af sina idéer, att de franske reformvännerna, då han 1774 af Ludvig XVI utnämndes först till sjöminister och sedan till finansminister (contrôleur général des finances), allmänt helsade honom såsom Frankrikes blifvande Solon. T. sökte nu också dels genom sparsamhet upphjelpa Frankrikes förstörda finanser, dels medelst det kungliga enväldet utföra det ekonomiska reformarbete, som revolutionen sedan förverkligade. Möjligen hade dennas olyckor kunnat förekommas, om hans verk ej i otid afbrutits. Den 20 Sept. 1774 utfärdades ett edikt, som inom Frankrike frigaf spanmålshandeln. Det mottogs på många håll med hänförelse (i Sverige efterbildades det af Gustaf III genom
Källa: Project Runeberg · ·
