Tyska orden (T. der Deutsche orden) l. Vår Frus den heliga Marias tyska hus af Jerusalem, andlig riddareorden, var från början en gren af Johannitorden (se d. o.). Enligt sägnen skall en rik tysk i Jerusalem, 1128, hafva lagt den första grunden till detta brödraskap genom att göra sitt hus till herberge och hospital för fattiga och sjuka tyska pilgrimer. Bredvid detta hospital skall han äfven hafva uppfört en åt Jungfru Maria helgad kyrka, efter hvilken längre fram de tyske hospitalsbröderna fingo ofvannämnda namn. Genom gåfvor och tillslutning ökades deras förmögenhet och antal. Genom Jerusalems eröfring af Saladin 1187 sprängdes dock de tyske hospitalsbröderna, men år 1190, vid belägringen af Accon, gjordes början till återupprättande af deras samfund. Då nämligen sjukdomar bortryckte en mängd af de tyske korsfararna utanför denna stad, upprättade några korsfarare och pilgrimer från Lybeck och Bremen ett hospital. Så länge belägringen fortfor, utgjorde detta endast ett tält af segelduk, men efter Accons eröfring fick det i staden särskilda byggnader sig anvisade. Från denna tid började de tyske hospitalsbröderna emancipera sig från Johannitorden. Oriktiga äro dock uppgifterna att det tyska hospitalsbrödraskapet utanför Accon utbildats till en andlig riddareorden, och att hertig Fredrik af Schwaben var stiftaren af Tyska orden. De ofvannämnde lybske och bremiske pilgrimerna hade visserligen ställt hospitalet under nämnde furstes beskydd, men detta vardt ej af någon betydelse eller varaktighet, enär han afled redan i Jan. 1191. Mera gjorde då hans broder kejsar Henrik VI för brödraskapets utveckling, då han 1196 af påfven för detsamma utverkade flere privilegier, bl. a. rättigheten att ur sin egen krets välja sig en »mästare», hvarigenom skilsmässan från Johannitorden blef fullständig. Till en riddareorden förvandlades det tyska hospitalsbrödraskapet först 1198. Stiftarna voro ärkebiskopen af Mainz, biskoparna af Hildesheim och Passau samt några andra anförare för de tyske korsfararna. Den Tyska riddareorden organiserades efter Tempel- och Johannitordnarna som mönster. Men medan dessa till sin idé hade en europeisk karakter, gjorde sig vid stiftandet af Tyska orden den grundsatsen gällande, att endast tyskar skulle få inträda i densamma. Orden blef ock denna grundsats trogen, och den bröt knappt mot densamma, då den i sig upptog svenskar och danskar. Länge såg det ut, som om den nya riddareorden icke skulle få någon större betydelse; under dess andra »mästare» hopsmälte riddarnas antal till 10. I Österlandet har orden icke spelat någon större rol, ehuru den der en tid hade ganska stora besittningar. Den fick snart sådana äfven på Sicilien, i trakten omkring Brindisi och Bari samt i Venezia, der ett ordenshus låg, som efter Accons fall (1291) blef högmästarens säte ända till 1309. Först under sin fjerde högmästare, Hermann von Salza (1211--39), blef Tyska orden en verklig makt. Genom sin redlighet och statsklokhet vardt Salza flere gånger tagen till medlare i tvisterna mellan kejsar Fredrik II och påfvarna, och bägge partierna visade orden sin välvilja: kejsaren gjorde orden rik uti Italien och Tyskland, påfvarna förlänade den flere vigtiga privilegier. Salzas planer gingo dock mindre ut på att fortsätta striden i Österlandet än att fullfölja foretag, som syntes honom nyttigare. På uppmaning af konung Andreas II af Ungern sände han en del af sina riddare att kämpa mot de hedniske kumanerna, som hotade Siebenbürgen. Men som riddarna der uppträdde såsom alltför ifriga förfäktare af de tyska intressena, blefvo de snart nödsakade att lemna landet. Men en tid derefter fick orden ett tacksammare fält för sin verksamhet, nämligen i Preussen (se d. o., sp. 223--224), hvars innevånare ännu voro hedningar och ett plågoris för sina kristna grannar, och der Olivamunken Kristian, af påfven nämnd till biskop, understödd af korsfarare visserligen försökte, ehuru med liten framgång, utbreda kristendomen. Det omvändelseverk och det kolonisationsarbete, som Tyska orden kom att utföra der, och i viss mån äfven i Östersjöprovinserna, hvarest de upprätthöllo eller fortsatte Svärdsriddareordens (se d. o.) verk, hafva gifvit Tyska orden en verldshistorisk betydelse, emedan den derigenom vardt en förmur mot de slaviska och mongoliska rikena i östra Europa. Det var hertig Konrad af Masovien, som 1226 kallade Tyska orden till hjelp mot sina roflystna hedniska grannar. Det korståg, som kejsar Fredrik II vid denna tid hade i sinnet, gjorde, att högmästaren ej då kunde villfara hertigens begäran. Polackerna bildade då sjelfva, efter Svärdsriddareorden som mönster, en andlig riddareorden, bröderna af Dobrzyn, men denna uppgick snart i Tyska orden. År 1229 syntes de förste tyske riddarna i Kujavien (Posen). Följande år kom en större skara, som till anförare hade landtmästaren Hermann Balk. 1231 gick denne öfver Weichsel och inträngde i Kulmlandet, der han lade grunden till Thorn och 1232 äfven till Kulm. Ordens framgångar gynnades i hög grad deraf att påfven förklarade dess eröfringar för S:t Petri egendom och derigenom beskyddade orden för närboende kyrkofurstar. Sedan biskop Kristian råkat i preussisk fångenskap, förföll den myndighet påfven gifvit honom, och snart blefvo alla biskopar och andlige i Preussen underordnade orden. Kejsaren åter främjade ordens intressen genom att gifva den rätt till de eröfrade landen enligt den teorien att hela jorden lydde under »det heliga romerska riket». Fredrik II gjorde högmästaren till riksfurste öfver det eröfrade landet. Genom fördraget i Viterbo 1237 måste Hermann von Salza på påfvens bud, ehuru ogerna, samtycka till Svärdsriddareordens förening med Tyska orden. Hermann Balk var derefter både landtmästare i Preussen och herrmästare i Livland. 1238 slöt han å ordens vägnar fördraget i Stenby med Valdemar Seier, genom hvilket orden återlemnade till Danmark norra Estland (Reval, Harrien, Wierland samt Allentaken med Narva), men erhöll Jerwen. Hundra år senare (1346) löste orden det danska Estland till sig för en penningesumma. Emellertid utbredde orden allt mer sitt välde under strider med preussarna, kurerna, litaverna, polackerna m. fl. År 1242 utbröt i Preussen det första stora upproret, som varade i nästan ett helt årtionde. Endast med största ansträngning lyckades orden besegra sina fiender, men östra Preussen och Samland voro dock ännu okufvade. Genom hjelp af Ottokar II af Böhmen blef Samland 1254--55 tvingadt till underkastelse, och till denne konungs ära gaf orden den stad, som den anlade vid Pregel, namnet Königsberg. Emellertid reste sig samländare och preussare 1261 allmänt, och ordenshären blef i öppen slagtning besegrad. Men kort derefter blef Samland fullkomligt kufvadt, och 1283 utvandrade de siste preussiske frihetskämparna till Litaven. Genom att klokt begagna sig af striderna mellan Brandenburg och de polske furstarna (Piasterna) kom orden 1307--13 i besittning af Danzig och Weichsels delta; större delen af Preussen lydde således då under dess välde.
Sedan Svärdsriddareorden uppgått i Tyska orden, hemtade den nya krafter och fullföljde sina eröfringar, ehuru enligt föreningsfördraget i Viterbo de livländske biskoparna, ödesdigert nog, äfven skulle vara Tyska ordens länsherrar, hvad besittningarna i Östersjöprovinserna beträffade, liksom de förut varit Svärdsriddareordens. Ännu mera inveckladt vardt detta länsförhållande, sedan en ärkebiskop blifvit tillsatt öfver alla »Livlanden» (Estland, Livland och Kurland) och Preussen. Denne skulle nämligen i de förstnämnda landsdelarna vara Tyska ordens länsherre, men i Preussen åter, såsom de andre biskoparna, orden underordnad. Ordens fordran att det åter kufvade Kurland skulle utgöra en del af Preussen och att orden utan biskopens af Kurland öfverhöghet skulle besitta sina 2/3 af landet, biskopen åter endast 1/3 mötte de livländske biskoparnas motstånd. Hvarken biskopen af Riga eller den nyutnämnde ärkebiskopen ville erkänna denna fordran, ehuru den 1245 blifvit gillad af både påfven och kejsaren. Tvisten mellan ärkebiskopen och biskopen af Riga å ena sidan och orden å den andra vardt emellertid så hotande, att påfven måste modifiera sin förra dom. Kurland erkändes visserligen för en del af Preussen, men skulle icke få skiljas från Livland, således icke förenas med det preussiska ordenslandet, och orden skulle för sin andel af Kurland vara befriad från biskopens länshöghet. Nu bestämdes ock, att Riga skulle blifva ärkebiskopens säte, och att, sedan den dåvarande biskopen af Riga aflidit, Rigas stift skulle förvandlas till ett ärkestift. För den livländska ordensgrenen blef denna bestämmelse ödesdiger, enär ärkebiskopen liksom de andre livländske biskoparna sökte bibehålla sin ställning som länsherre, under det att Tyska orden åter, liksom förut Svärdsriddarna, sökte befria sig från sin underordnade ställning. När orden för dessa sina planer icke fann stöd hos påfvarna, sökte och vann den ett sådant hos de tyske kejsarna, men derigenom råkade orden i farliga och långvariga förvecklingar. Ordens maktställning var likväl redan i slutet af 1200-talet storartad. I Accon och Armenien hade den besittningar, så ock i Achaja, Italien och Spanien. Dessa besittningar, utom de italienska, gingo visserligen snart förlorade; dock utan att detta försvagade ordens makt. Ty mellan Östersjön och Adriatiska hafvet, Finska viken och Maas hade den stora besittningar. I Preussen låg dock framförallt tyngdpunkten för dess makt, i synnerhet sedan högmästaren Siegfried von Feuchtwangen 1309 flyttat ordens hufvudsäte från Venezia till Marienburg (se d. o.), hvilket 1335--41 vardt så starkt befäst, att det gällde för ordens starkaste fästning.
Men ett ännu starkare bollverk hade orden i sin förträffliga organisation. Orden bestod af fyra klasser. De egentlige ordensbröderna, den ledande klassen, voro fördelade i riddare och prester. För att upptagas i orden måste man vara af obefläckad vandel och tillhöra en riddareslägt eller ock en sådan friboren slägt, hvars medlemmar kunde blifva slagna till riddare (borgarefamiljer i Riga och i de andra städerna i Livland ansågos för sådana slägter). I allmänhet rekryterades dock riddarna, som utgjorde ordens kärna, ur den tyska adeln. Riddarna och ordenspresterna utgjorde generalkapitlet. I början af 15:de årh. utgjorde samtliga ordensbröderna, riddare och prester, ett antal af 800. Ordensbrödernas drägt var en hvit mantel med svart kors. Alla ordensbröder skulle lofva att vårda och beskydda de sjuke och fattige samt dessutom aflägga de tre löftena om kyskhet, lydnad och fattigdom. Ingen ordensbroder fick nämligen besitta enskild egendom. Hvarje ordensbroder hade att följa en i de minsta detaljer bestämd lefnadsordning, som var mycket sträng. Efter ordensbröderna märkas medbröderna. Dessa fingo gifta sig och skulle vid sitt upptagande i orden till densamma öfverlemna åtminstone hälften af sin egendom. Orden skulle dock vara skyldig att lemna dem underhåll. Till medbröderna hörde ofta regerande furstar. Äfven dessa buro hvit mantel, men endast med halfkors. Under medbröderna stodo halfbröderna. Äfven dessa aflade de tre löftena. Deras drägt var merendels grå och med halft kors. Sist kommo de tjenande bröderna l. gråmantlarna samt halfsystrarna, ett slags nunnor, som hade vården af de sjuke. Halfsystrarna fingo icke bo i ordenshusen. I spetsen för orden stod den af generalkapitlet eller dess förnämsta medlemmar valde högmästaren (der hochmeister), hvars makt var inskränkt af generalkapitlet, enär han ej utan dess bifall kunde stifta lag, utnämna ämbetsmän eller besluta om krig och fred. Till biträde i centralregeringen hade han sex särskilda ämbetsmän, som hvar och en tillika förestodo ett af de större komturierna. Högst i rang af dessa stod storkomturen (der grosscomthur), som under sin öfveruppsigt hade ordenspresterna och de tjenande bröderna. Han var äfven högmästarens, ställföreträdare. Öfvermarskalken (der obermarschall) var ordens krigsminister. Han och storkomturen förestodo ofta hvarandras ämbeten. Vidare att märka äro der obertrappier, som hade hand om ordensmedlemmarnas beklädnad, skattmästaren (der tressler), der spittler, under hvilken stodo ordens hospital och fromma stiftelser, samt der scheffler, hvilken det ålåg att sörja för proviantväsendet. Kanske stod dock denne under storkomturen, till hvars åligganden äfven hörde öfveruppsigten öfver ordens handel, som drefs i stor skala och med stor skicklighet för ordenssamhällets räkning. Ordens besittningar voro delade i provinser, af hvilka Preussen, Tyskland och Livland voro de förnämsta. Sicilien tyckes snart hafva gått förloradt. I spetsen för ordensprovinserna stodo landtmästare (landmeister), hvilka, likasom de ofvannämnde centrale ämbetsmännen, utgjorde ordens stordignitärer (die grossgebietiger). Den tyske landtmästaren (der deutschmeister) var den högste i rang inom orden näst högmästaren, eller kanske rättare han blef det med tiden, ty storkomturen nämnes också såsom högmästarens närmaste man. Der deutschmeister styrde ordens i Sachsen, Thüringen och Franken liggande 12 »ballier». Han utnämndes af högmästaren efter ett af provinskapitlet upprättadt förslag af två personer. Han hade rätt att anklaga högmästaren inför generalkapitlet. I slutet af 1400-talet vardt han mycket litet beroende af högmästaren; kejsar Maximilian I förlänade honom riksfurstevärdigheten. Tidigare än der deutschmeister innehade den livländske mästaren, herrmästaren (der herrmeister; oriktigt återgifvet med heermeister och »härmästare»), en mycket sjelfständig ställning inom orden; i rang var han närmast der deutschmeister. Ordensprovinsernas förvaltning och ämbeten voro i allmänhet bildade efter centralförvaltningen och dess organ såsom mönster. Den livländske mästarens närmaste man var landtmarskalken (der landmarschall). Liksom högmästarens makt var inskränkt af generalkapitlet, var landtmästarnas det af provinskapitlen. Dock synes herrmästaren från början varit mindre beroende af detta, än de andre mästarna. Det livländska kapitlet satte vid herrmästares tillsättande i början två på förslag, af hvilka högmästaren utnämnde den ene, men sedan 1469 satte det endast en på förslag. Sedan högmästaren förlagt sitt residens till Preussen, öfvertog han landtmästare-ämbetet för denna provins. Och efter hand kommo äfven ordens besittningar vid Rhen, i Nederländerna och i Österrike (de s. k. kammar-ballierna) att lyda omedelbart under honom, icke under der deutschmeister. Hvarje ordensprovins var indelad i militära, administrativa och judiciella områden, komturier. Tyska ordensprovinsen var dock indelad i 12 ballier, omfattande flere komturier, en indelning, som ej fanns i Preussen och Livland. I spetsen för ballien stod en landtkomtur, för komturiet åter en komtur, som residerade i det förnämsta ordensslottet inom komturiet. I ett sådant slott eller ordenshus brukade ända till 70 riddare hafva sin bostad. Desse utgjorde det s. k. konventet, som till komturen hade samma ställning som kapitlen till »mästarna». Befälet på de mindre slotten fördes af fogdar, i Preussen, men icke i Livland, underordnade komturerna. Alla dessa nu uppräknade ämbetsmän, kanske fogdarna i Preussen undantagna, utgjorde die ordens-gebietiger och kärnan af kapitlen. Att dessa togos ur riddarnas klass faller af sig sjelf.
Utom presterskapet lydde adeln omedelbart under orden. I Preussen fanns dels en infödd adel af preussisk börd (Withingen), som åtnjöt vissa privilegier mot krigstjenstskyldighet, dels en tysk länsadel, som redan 1285 fått sina län ärftliga samt högre och lägre domsrätt. Borgerskapet i städerna (Thorn, Kulm m. fl.) lefde under Magdeburgs stadslag och skulle för sina frioch rättigheter göra krigstjenst, när orden det behöfde. Bönderna af preussisk härkomst voro till största delen omedelbara undersåtar under withingarna eller orden. Som nu borgerskapet och en stor del af bondbefolkningen voro tyska invandrare, hvilka inrättade sig på tyskt vis och lefde efter tysk rätt, blef det lätt för ordensriddarna, som sjelfve rekryterade sig ur den tyska adeln, att efter hand germanisera Preussen. Småningom uppgingo också withingarna i den tyska länsadeln, liksom den preussiska landtbefolkningen i tyska böndernas klass. Ordens makt i Preussen var således fast grundad i verldsligt afseende. Att den blef så stark, dertill bidrog i väsentlig grad att biskoparna och det öfriga presterskapet blefvo i Preussen så beroende af orden. På deras val och tillsättande utöfvade orden det största inflytande; alla prester skulle ock till tecken på ordens öfverhöghet bära ordensdrägten. I Livlanden deremot fortfor orden länge att vara vasall under biskoparna, men den hade icke många vasaller der före det danska Estlands förvärfvande. De estländske vasallerna utgjordes af det berömda harrisk-wiriska ridderskapet. Men ehuru högmästaren redan 1347 öfverlemnade Estland till den livländske mästaren att förvaltas, ansågs han dock fortfarande för Estlands länsherre. Det var ock högmästaren Konrad von Jungingen, som 1397 utfärdade det berömda privilegiet, som är kändt under namnet »harrisk och wirisk rätt», och som vardt af så stor betydelse för den baltiska adeln. År 1459 öfverlät emellertid högmästaren till herrmästaren nästan hela sin myndighet öfver Estland, men först genom fördragen 1520 och 1525 fullständigt, ty då afstod han för en penningesumma sin rätt öfver denna landsdel till den livländske herrmästaren, Walter von Plettenberg. Ordens makt var under 1300-talet i oafbrutet stigande både i Livland och Preussen. Redan 1274 lät den Rudolf I tilldela sig den verldsliga domsrätten och öfverhögheton öfver Riga, ehuru detta stred emot påfvens bref, ärkebiskopens rättigheter och stadens privilegier. 1288 kufvade den fullständigt Semgallen. Först 1330 lyckades orden tvinga Riga till underkastelse, men måste dock 1366 i fördraget i Danzig åter erkänna ärkebiskopens öfverhöghet öfver staden, detta dock mot det vilkor att orden skulle blifva alldeles oberoende af de livländske biskoparna. Genom flere bullor af år 1394 och en af 1397 erkände Bonifacius IX ordens öfverhöghet öfver kyrkan i Livlanden alldeles liksom i Preussen.
Sedan det danska Estland blifvit ett ordensland, herskade högmästaren från Oder till Finska viken och var i sanning en af Europas mäktigaste furstar. Detta hade ock Polen och Litaven fått erfara. Genom fördraget i Wysserad 1335 hade Kasimir den store af Polen visserligen fått sig tillerkända Kujavien och Dobrzyn mot det att han afsade sig sina anspråk på Pomerellen, men denna landsdel liksom Kulmlandet afträdde han dock ej formligen förr än i freden i Kalisz 1343. Under Winrich von Kniprodes regering (1351--82) stod orden på höjden af sin makt. Den räknade då 53 städer och 18,000 byar i Preussen. Mot Litaven tryggade Kniprode orden genom sin seger vid Rudau (1370), der han med 40,000 man besegrade 70,000 man litaver, ryssar och tatarer. En annan utmärkt högmästare var Konrad von Jungingen (1393--1407), som 1398 eröfrade Gotland från vitalianerna; men Erik XIII lyckades genom en i Sverige hopbragt lösesumma, 9,000 rosenobler, år 1408 förmå orden att utrymma ön. Genom den litaviske storfursten Jagellos öfvergång till kristendomen och hans förmälning med polska drottningen Hedvig, hvarigenom föreningen mellan Litaven och Polen grundlades, blef orden hindrad att eröfra Litaven, något som den länge åsyftat under förevändning att omvända detta lands innevånare till kristendomen. Men ehuru det förenade Polen-Litaven var en stormakt, ville orden dock ej afstå från sina utvidgningsplaner, hvilket ledde till ett ödesdigert krig med nämnda riken. Vid Tannenberg stod d. 15 Juli 1410 det afgörande fältslaget. Ordenshären utgjorde enligt de vanligaste uppgifterna 83,000 man, den polsk-litaviska åter 160,000. Ranke anser dock ordenshären hafva varit endast 50,000 man och motparten 100,000 man. Ordenshären vardt i grund slagen, och högmästaren Ulrich von Jungingen med de förnämste ordensriddarna stupade. Många städer öppnade efter detta nederlag sina portar för segrarna, men det starkt befästa Marienburg försvarades med framgång af komturen af Schwetz, Heinrich von Plauen, som derefter valdes till högmästare (1411--13). Orden återfick visserligen i freden i Thorn 1411 största delen af sina besittningar, men dess makt var från denna tid för alltid bruten. Kanske skulle det dock hafva lyckats Heinrich von Plauen att återupprätta ordens makt, om ordensriddarna ej varit så djupt sjunkna i moraliskt afseende; de tänkte ej mera på sitt höga kall, utan endast på njutningar och medel att vinna sådana. Högmästarens stränghet mot riddarna uppväckte deras missnöje. Dertill kommo partistrider inom orden mellan de schwabiske och rhenländske riddarna. De förstnämnde voro högmästarens motståndare. Allt detta i förening med de dryga skatter, som högmästaren behöfde till ordens försvar, vållade, att Heinrich von Plauen vardt afsatt och att han länge hölls i ett svårt fängelse. Dels till följd af ordens sjunkande anseende, dels ock genom att skickligt begagna sig af omständigheterna lyckades ärkebiskopen af Riga 1418 på mötet i Konstanz få Bonifacius IX:s bullor upphäfda. Orden lyckades ej att åter få de livländske biskoparna under sin lydnad. Krig utbröt åter gång efter annan med Polen och slöt utan förlust af land, men bragte ordens finanser i oreda. De ökade skatterna gjorde, att den redan långt förut missnöjda preussiska adeln samt borgerskapet i städerna år 1440 ingingo ett förbund till ömsesidigt försvar mot orden och ställde sig under polske konungen Kasimir IV:s beskydd. Derigenom uppkom 1454 ett 13-årigt blodigt krig mellan denne och orden, hvilket slutade med den för orden så förödmjukande andra freden i Thorn (1466). I denna afträdde orden West-Preussen med Pommerellen och Marienburg till Polen, men Ost-Preussen skulle högmästaren innehafva såsom län af Polen. Hans nya residens vardt Königsberg. Orden sökte nu upphjelpa sin ställning genom att till högmästare välja tyska furstesöner. År 1511 valde den markgrefve Albrekt af Brandenburg (se Albrekt, markgrefvar och kurfurstar af Brandenburg, 3). Denne vägrade att aflägga länseden till Polens konung och råkade 1519 med honom i en fejd, som bilades genom fred 1525. Dessförinnan hade Albrekt på Luthers råd förvandlat sitt land till ett verldsligt hertigdöme, och i freden 1525 erkände han konungen af Polen såsom sin länsherre. Dermed upphörde Ost-Preussen att vara ett ordensland.
Emellertid fortlefde »Tyska orden i Livland» -- så kallade den sig sjelf, men aldrig svärdsriddare, ehuru i historiska arbeten från andra hälften af 1500-talet benämningen svärdsbröder l. svärdsriddarna af Tyska orden förekommer. I Livland lyckades den tack vare herrmästaren Walter von Plettenberg (1494--1535), som af Karl V upphöjdes till riksfurste, för en tid häfda sin ställning, ehuru reformationen redan börjat undergräfva ordens och de öfrige äfvenledes på katolsk grund hvilande livländske landsherrarnas makt. Genom landtdagen i Walk 1526 erkände de livländska ständerna ordens öfverhöghet, ärkebiskopen af Riga dock endast nödd och tvungen. Som kejsaren ej erkände detta fördrag, fick det ingen praktisk betydelse, och ordens strider med den näst siste ärkebiskopen af Riga lände endast till den för orden så förödmjukande freden med Polen i Poswol 1557, hvarigenom orden kom i ett slags beroende af polske konungen. Det krig, som ryssarna året derpå började mot orden, hade till följd Livlandens sönderstyckande och ordens undergång. Genom fördraget i Vilna, (d. 28 Nov. 1561) öfverlemnade »Tyska ordens i Livland» siste mästare, Gotthard Kettler (se denne), ordens besittningar i Östersjöprovinserna åt Polens konung och Litavens storfurste, Sigismund II, mot det att han fick Kurland och Semgallen som polskt län. I Mars 1562 nedlade Kettler högtidligt i Riga tecknen på sin värdighet som ordens mästare. Dock kommo icke alla ordens land i Livlanden till den polske konungen. Reval med större delen af Estland gaf sig under Sverige, och Danmark ryckte till sig Ösel. Den ryske tsaren sträfvade ock efter att genom besittning af någon del af ordenslandet få fast fot vid Östersjön. Sålunda uppstod emellan de fyra nordiska makterna en långvarig kamp om arfvet efter Tyska orden, en kamp, som bildade det stora draget i det nordiska statssystemets historia under 16 årtionden och sålunda hade en verldshistorisk betydelse.
Efter ordens undergång i Livland fortlefde en återstod af densamma i Tyskland, der Mergentheim i Franken blef residenset för ordens öfverhufvud, som i sig förenade högmästarens och deutschmeisters ämbeten. 1619 förlorade orden sina besittningar i Nederländerna. Ludvig XIV sekulariserade dess besittningar i Frankrike; genom frederna i Lunéville (1801) och Amiens (1802) förlorade den återstoden af sina besittningar på venstra Rhenstranden. Nådestöten gaf Napoleon orden, då han i Regensburg 1809 förklarade Tyska orden för upphäfd, emedan den deltagit i kriget mot honom, och bestämde, att dess gods skulle tillfalla de furstar, inom hvilkas områden de voro belägna. Den fortlefde derefter endast i Österrike, och 1839 bekräftade kejsar Ferdinand de af »stormästaren af Tyska orden i kejsaredömet Österrike» och ordenskapitlet uppgjorda stadgar, genom hvilka orden vardt rekonstruerad. Den har sedermera återvändt till sin första uppgift, vården af sjuka, och har för detta ändamål upprättat Tyska ordenssystrarnas institut samt ett ordenshospital. I senare tider har den upprättat en filial, die Marianenritter (se Marianer). A. H-ld.