Polen (P. Polska, R. Poljsja), fordom sjelfständigt konungarike, numera en del af ryska riket och officielt kalladt Weichselguvernementen, begränsas i n. af preuss. provinserna West- och Ostpreussen samt ryska guvern. Kovno, i ö. af guvern. Vilna, Grodno och Volynien, i s. af österrikiska kronlandet Galizien, i v. af preussiska provinserna Schlesien och Posen. Arealen utgör enl. Strelbitsky 127,310 qvkm. Landet består till större delen af en vågig slätt, 90--140 m. öfver hafvet, hvilken förenar Brandenburgs lågland i v. med de stora slätterna i centrala Ryssland. En låg ås skiljer det från Östersjön, och i s. stiger det småningom till en rad platåer, som omärkligt förena sig med grenar af Karpaterna. Dessa platåer, med en medelhöjd af 240--300 m., fylla hela södra delen af P. och äro i allmänhet klädda med vackra skogar af ek, bok och lind samt genomskurna af djupa flod- och ådalar. Smala raviner korsa dem i alla riktningar, och flerestädes, i synnerhet i ö., förekomma vilda, otillgängliga skogskärr. Weichsels dal (215--230 m.) delar detta högland i två områden: Lublinhöjderna i ö. och Sedomierz-höjderna i v. I sistnämnda område framstryka mot s. ö. åtskilliga bergåsar, hvilkas största höjder äro Lysogorski (552 m.) och Swietokrzyski (598 m.). En annan kort bergås följer samma riktning långs Nida och når 346 m. i Zamkowa Góra. Vester om Nida fylla Olkusz-bergen jämte grenar af Beskiderna sydvestra delen af P., nående 450 m. höjd i Podzamcze och innehållande landets förnämsta mineralrikedomar, medan en fjerde kedja af 300--400 m. höjd går mot n. v. förbi Czestochowo, skiljande Oder från Warta. I n. omgifves polska slätten af en jämn och bred ås (180--210 m. hög.), som med sina många sjöar påminner om sjöregionen i nordvestra Ryssland. Dess södra sluttningar tillhöra norra delen af P., medan guvern. Suwalki sträcker sig utöfver denna ås. Denna norra del af P. utmärkes af stora sandfält, kärr, torfmossar, dammar och små sjöar, bland hvilka floderna trögt flyta fram från det ena kärret till det andra, och det hela är betäckt med magra furuskogar, med en bördig fläck här och der. Det mellersta P:s stora slätter sträcka sig i ett bredt bälte från Oder till öfre Njemen och träsken kring Pinsk med svag höjning mot Volynien och Grodnos skogar. Endast få och obetydliga höjder finnas. Floderna flyta i breda, jämna dalar, fördela sig i en mängd grenar, som bilda öar, och betäcka under öfversvämningarna stora sträckor. Deras bäcken äro, i synnerhet i v., blandade med hvarandra på det mest invecklade sätt, så att det hela bär omisskänliga spår af att en gång i en ej aflägsen geologisk och delvis äfven i historisk tid hafva varit bottnen af vidsträckta sjöar, hvilkas alluviallager nu lemna rika skördar. Jordens bördighet och de lätta kommunikationerna både till lands och vatten hafva gjort denna slätt till den polska nationalitetens vagga. -- Af P:s floder är Weichsel (P. Wisla) den största. Bildande på en lång sträcka gräns mot Galizien, inträder den kort efter sin förening med San i P. vid Zawichost, flyter genom landet i nordlig och nordvestlig riktning samt mottager derunder en mängd, äfven stora, bifloder: Wieprz och Bug fr. h. samt Nida och Pilica fr. v. Weichsel är nästan ända från Krakov farbar med mindre båtar och flottar, hvilka gå utför den vid högvatten; den verkliga flodfarten börjar först vid föreningen med Wieprz, och mellersta och nedre Weichsel utgör den verkliga pulsådern för P:s handel. Ångbåtar gå upp till Sedomierz. Andra floder i P. äro Warta, med gränsfloden Prosna, samt gränsfloden Njemen med Hancza Czarna och Szcszupa. Flodernas stora betydelse för samfärdseln ökas genom flere kanaler. Njemen är förenad med Dnjepr genom Oginski-kanalen, Dnjepr med Weichsel genom Dnjepr-Bugkanalen och Weichsel med Oder genom Brombergkanalen. Alla dessa ligga emellertid utom P. Inom P. ligga Áugustowskanalen, som förenar Njemen med Weichsel medelst Hancza, Netta, Biebrz och Narew, samt Leczyca-kanalen, som förenar Bzura, en biflod till Weichsel, med Ner och Warta. -- Mineralrikedomen är stor i synnerhet i landets södra del (guv. Radom och Kielce). Der finnas jernmalmer, zink- och tennmalmer samt svafvel; koppargrufvor bearbetades sedan 15:de årh., men äro nu öfvergifna. Stenkolslager äro utbredda öfver en yta af 500 qvkm. i distrikten Bedzin och Olkusz samt hafva beräknats innehålla 560 mill. kbm. kol. Äfven brunkolslager hafva börjat bearbetas vid Olkusz. Kalk exporteras från Lublin; marmor- och andra stenbrott förtjena ock nämnas.
Klimat. Med undantag af de södra bergiga trakterna (Kielce och södra Radom), som ligga mellan isotermerna 5° och 5,5° C., är P. beläget mellan isotermerna 5,5° och 8° C. Emedan isoterer och isochimener (d. v. s. linier med lika sommar- och med lika vinter-temperatur) skära hvarandra under räta vinklar och de förra gå i riktning ö. n. ö., är P. inneslutet mellan isotererna 17,7° och 16° C. och isochimenerna 2,5° och 4° C. Vestliga vindar äro öfvervägande. Antalet nederbördsdagar varierar mellan 152 och 158, nederbörden emellan 550 och 600 mm. Snö faller ej i synnerlig myckenhet, men floderna äro i allmänhet isbelagda 2 1/2--3 månader.
Befolkningen uppgick 1881 till 7,319,980 pers. och hade under föregående tioårsperiod ökats med 1,8 proc. årligen. Af nämnda summa beräknas 68,4 proc. vara polacker, ett folk tillhörande den stora slaviska folkgrenen af den indo-europeiska stammen, 13,4 proc. judar, 8,5 proc. ryssar, 5,8 proc. tyskar samt 3,8 proc. litaver, hvartill kommer ett fåtal fransmän, engelsmän etc. samt tatarer och zigenare. Under förhistorisk tid synes Weichselbäckenet hafva varit bebodt af en dolikocefal ras, olik de nuv. brakycefala polackerna; men ända från historiens gryning hafva polacker, något blandade med litaver, funnits pä slätterna kring Weichsel och Warta. Renast anträffas den polska typen kring mellersta Weichsel och i Posen. I n. äro polackerna blandade med litaver (250,000), i s. ö. med lillryssar (500,000). Hvitryssar uppgå till omkr. 27,000 i n. ö. och ö., storryssar till omkr. 12,000. Polackerna äro utbredda äfven öfver P:s gränser. I östra Preussen innehafva de södra sluttningen af baltiska åsen (masurerna), och på venstra stranden af nedre Weishsel äro de spridda ned till mynningen (kassuber). Mot v. innehafva de en 80 km. bred landremsa i Brandenburg, Posen och Schlesien, sträckande sig nedåt Warta till Birnbaum, och i s. äro de utbredda längs högra stranden af Weichsel i vestra Galizien till San. I Ryssland bilda de jämte judar, litaver, lillryssar och hvitryssar stadsbefolkningen samt adeln i flere guvernement v. om Dilna och Dnjepr. Sammanlagda antalet polacker i denna del af Ryssland uppgår till omkr. 1,1 mill. eller 7--8 proc. af befolkningen. Hela antalet polacker inom och utom P. kan uppskattas till 9 1/2 mill. -- Det tyska elementet tillväxer årligen både i antal och inflytande. Lódz' industridistrikt är mera tyskt än polskt, och i guvernementen v. om Weichsel, i synnerhet i Plock, Kalisz, Piotrkow och Varsjav, ökas fortfarande den tyska immigrationen, och alltmer af jorden kommer genom köp i tyskarnas händer. -- Judarna, som finnas öfverallt i P., äro ännu fler än tyskarna och uppgå sannolikt till mer än 1 mill. Ingenstädes idka de jordbruk. I de större städerna äro många af dem handtverkare, men i byarna idka de nästan uteslutande något slags handel eller egna sig åt värdshusrörelse eller procenten. På landet äro både handel och jordbruk beroende af deras ligor, hvarför de ock äro allmänt hatade af polacker och lillryssar. Polska språket är förherskande, dock talas äfven franska, tyska och ryska. Det sistnämnda är numera det enda lagligt gällande språket inom skola, lagskipning och förvaltning.
Näringar, samfärdsmedel. Landets hufvudnäring är jordbruket, som i allmänhet skötes bättre än i Ryssland. Den allmänna odlingen af hvitbetor, potates och gräs har ledt till införandet af flerårigt cirkulationsbruk, och landtbruksmaskiner begagnas mera allmänt, särskildt på de stora godsen i v. 1873 voro 50 proc. (numera 55 proc.) åker, 9 proc. naturlig äng och 26 proc. skog. 1881 uppgick skörden till 55,2 mill. hl. spanmål (deraf 11 proc. hvete, 38 proc. råg, 29 proc. hafre, 12 proc. korn, 4 proc. bokhvete och 6 proc. af andra slag), 61,8 mill. hl. potates och 73 mill. kg. hvitbetor. Af den skördade spanmålen exporteras omkr. 15 proc.; potatesen användes nästan uteslutande till bränvinsbränning. Tobak odlas på omkr. 1,400 har, mest i guvern. Varsjav, Plock och Lublin. Jämväl boskapsskötseln är en vigtig näringsgren. 1881 funnos i runda tal 3,3 mill. nötkreatur, 4,5 mill. får (deraf 2,5 mill. af finare ras) och 1 mill. hästar. Ädlare raser af nötkreatur och hästar finnas på adelns större gods, och nötkreatur exporteras till Österrike. Biskötsel är allmänt spridd, i synnerket i s. ö. Industrien har gjort väldiga framsteg under de sista 25 åren. Medan 1864 produktionsvärdet utgjorde endast 50 mill. rubel, öfverstiger det nu 150 mill. och utgör 1/8 af Rysslands hela produktionsvärde. Ännu större framsteg har bergsbruket gjort. Under det att 1862 endast 7,8 mill. kg. tackjern samt 5 mill. kg. jern och stål tillverkades, voro 1881 motsvarande siffror 48 och 78,5; och då högsta beloppet af stenkolsutbytet under åren 1867--73 var endast 126,700 ton, uppgick stenkolsproduktionen 1881 till 1,4 mill. ton och var 1876--80 i medeltal 871,000 ton. Zinkgrufvorna lemnade 1881 4,5 mill. kg. Af svafvel erhöllos 1879 327,600 kg. De vigtigaste industrigrenarna äro tillverkningen af ylleväfnader (26,8 mill. rubel 1879), af bomullsväfnader (22,5 mill. rubel), af linne- och hamptyg (2,3 mill. rubel). samt af papper (1,3 mill.) och bränvin (28,5 mill. liter ren alkohol 1882--83). Sockerbruken sysselsatte 1882--83 14,813 pers. och tillverkade 16 mill. kg. råsocker och 21,6 mill. kg. raffinad. De förnämsta industricentra äro trakterna kring Lódz i guvern. Piotrkow (ylleoch bomullsfabriker, sockerbruk, qvarnar och kolgrufvor) och kring Varsjav (linneväfverier, garfverier, maskinfabriker, sockerbruk, brännerier, tobaksfabriker). Handeln, som till större delen är i judarnas händer, är mycket liflig, i synnerhet på Danzig, och främjas genom de segelbara floderna, ett nät af goda landsvägar samt af jernvägarna, som hafva en längd af omkr. 1,430 km. En vigtig linie, som förenar Wien med Petersburg, skär landet från s. v. till n. ö., går genom grufdistriktet och Varsjav samt utsänder en kort bibana till Lódz. En annan vigtig linie, som förenar Danzig med Odessa, skär P. från n. v. till s. ö. En bibana, parallel med den sistnämnda, förenar Skiernewice med Thorn och Bromberg, och en militärjernväg förenar fästningarna Varsjav och Iwangorod med Brest-Litowsky. -- P:s offentliga undervisningsanstalter äro universitetet i Varsjav med omkr. 1,000 studerande, 18 gymnasier och 8 progymnasier, 3 realskolor samt omkr. 3,300 folkskolor. Äfven finnas utmärkta tekniska skolor, ett landtbruksoch skogsinstitut vid Nowa-Alexandrya och flere lärareseminarier. 1881 var antalet lärjungar i skolorna 1 på 35 af befolkningen, i det att endast 19 proc. af barnen i skolåldern mottogo undervisning i skolorna. -- Religion. Större delen af befolkningen (omkr. 76 proc.) är romersk-katolsk; 13,4 proc. äro mosaiska trosbekännare, omkr. 5 proc. protestanter; resten tillhör rysk-grekiska kyrkan och islam eller är unerade greker (numera mycket få) eller dissidenter. Efter sista upproret (1863) inskränktes betydligt det katolska presterskapet. En mängd kloster stängdes. Flere biskopar jagades ur landet, och deras platser förblefvo obesatta ända till 1883, då påfven erkände den nya stiftsindelningen, som ryska regeringen infört. Katolikerna hafva 4 biskopar, i Varsjav, Sedomierz, Lublin och Plock. Den grekisk-ortodoxa kyrkan lyder under ärkebiskopen i Varsjav, den unerade grekiska under biskopen af Chelm, den evangelisk-lutherska och den reformerta hvardera under en generalsuperintendent, som tillika är ordförande i resp. konsistorium. -- Förvaltning. 1867 förlorade P. sin särskilda förvaltning. Den dittills i Varsjav bestående regeringskommissionen (ministeriet för konungariket P.), förvaltningsrådet och de öfriga centrala myndigheterna upphäfdes, och de enskilda grenarna af förvaltningen förlades under de olika ministerierna i Petersburg. En ukas af d. 29 Febr. 1868 förordnade om P:s fullständiga sammansmältning med det ryska riket i administrativt hänseende. Landet indelades 1867 i 10 guvernement: Varsjav, Piotrków, Kalisz, Radom, Kielce, Lublin, Siedlce, Plock, Lomza och Suwalki, hvilkas civilguvernörer likställdes med de ryske. Hela P:s förvaltning är anförtrodd åt en i Varsjav residerande generalguvernör, som tillika är befälhafvare för hela militärstyrkan i Varsjavs militärdistrikt. Sedan d. 1 Juli 1869 har P. ingen särskild budget; dess inkomster och utgifter äro inneslutna i ryska rikets, och sedan 1881 hafva de upphört att synas under egna rubriker. Endast få polacker bekläda högre ämbeten, t. o. m. domstolarna besättas nu med ryska domare. -- De forna polska ordnarna (Hvita örns orden och Stanislaus-orden) äro nu ryska ordnar; de forna nationalfärgerna (hvitt och rödt) äro förbjudna och utbytta mot de ryska. Det polska rikets vapen var en qvadrerad sköld; första och fjerde fältet buro i rödt den hvita krönta polska örnen, det andra och tredje en ryttare i silfverharnesk med blå sköld, gyllene patriarkkors och blottad sabel på en springande silfverhäst. Hjertskölden innehöll konungens familjevapen.
Historia. P. under Piasterna (900-talet--1370). Det polska riket synes i sin begynnelse hafva uppstått genom en sammanslutning af flere vestslaviska stammar på de fruktbara slätterna mellan Warthe, Netze och Weichsel. Enligt sagan var bonden Piast dessa stammars förste gemensamme behärskare och tillika stamfader för P:s äldsta nationella fursteätt. Dennes ättling i fjerde led var Miesco l. Mieczyslaw, med hvilken det polska rikets historia egentligen begynner. Han tvangs af markgrefven Gero att erkänna den tyske kejsarens, Otto I:s, öfverhöghet (963), och han förmåddes två år senare af sin gemål, en böhmisk furstedotter, att omfatta den romersk-katolska kristendomen, hvilken genom tyska missionärers nitiska predikan och efter många strider till sist blef P:s herskande religion. Redan under Miescos dagar inrättades det första biskopsdömet, i Posen, och några år efter hans död fick riket sin första, ärkebiskop, som tog sitt säte i det minnesrika Gnesen. Miescos son och efterträdare, Boleslav I Chrobry, »den djerfve», de nordiska sagornas Burislef (992--1025), blef en af P:s mäktigaste regenter. Han utvidgade betydligt sitt rikes gränser, eröfrade en del af nedre Weichsel-gebitet, Pommerellen med Danzig, under strider med preussarna, underlade sig Schlesien jämte de sydpolska provinserna Krakov och Sendomir, det s. k. Lill-Polen, som förut stått under Böhmens öfvervälde, samt vann under årslånga strider mot de framträngande ryssarna de s. k. czerweniska städerna l. Röda Ryssland. Efter kejsar Otto III:s död trängde han gång efter annan in på det tyska gränsområdet, sträfvande att befria sig sjelf från Tysklands öfverhöghet och hysande planer att införlifva med sitt välde alla de slaviska stammar och folk, som ditintills lydt under tyskt herradöme. Öfverallt sökte han, ofta på barbariskt vis, betrygga kristendomens framgång, grundlade kloster och biskopsstift och förvärfvade sig genom denna sin verksamhet det katolska presterskapets gunst. I det inre upprätthöll han sträng ordning, förbättrade lagskipning och krigsväsende samt uppförde kastell såsom säten för särskilda ämbetsmän, kastellaner, åt hvilka uppsigten öfver den närmaste omnejden anförtroddes. Med kyrkans bifall lät han, för att försäkra sitt verk, kort före sin död kröna sig till konung. Emellertid vill det synas, som om i Polen ett starkt konungadöme hade mycket svårt att kunna rotfästa sigr hvilket berodde på flere egendomligheter inom de polska samfundsförhållandena. För det första var piasternas välde så att säga en delad makt. Slägtens alla medlemmar ansågo sig hafva rätt till land, och den myndighet, som slägtens hufvudman, »storfursten», kom att utöfva, berodde på delfurstarnas frivilliga eller tvungna samverkan. Det slaviska ättsamhället gick igen i medeltidens P. Vidare förefanns emellan furstarna och de lägre klasserna en mycket talrik, anspråksfull och mäktig adel (szlachta) måhända från början en segrande stam, som ensam egde rätt till krigstjenst och mellan hvars medlemmar en demokratisk jämlikhet rådde. Nedom den stodo bönderna i ett tryckande beroende, dels sådana, som egde ett visst mått af personlig frihet (kmieci), dels sådana, som voro underkastade lifegenskapens öde (glebae adscripti); de senares antal var i oupphörlig tillväxt. För det vestra Europas feodalism synes emellertid P. icke hafva lemnat någon lämplig jordmån. En orsak dertill har man sökt i den omständigheten att både de högre hoffunktionärerna och förvaltningshierarkiens förnämste män, kastellanerna, och de sedermera öfver dem ställde palatinerna l. vojevoderna (wojewodi) alltid voro att betrakta såsom endast ämbetsmän, hvilka i regeln innehade sina ämbeten utan ärftlig rätt. Vi kunna icke följa P:s medeltidshistoria i dess detaljer. Svaga och kraftiga regenter vexla; de piastiske furstarna strida med hvarandra, med adeln och med kleresiet. Bönderna sätta sig upp emot de store; land vinnas och förloras, de nationelle kämpa med de tysksinnade, och under svagheten och villervallan ser det en gång ut, som om hedendomen skulle afgå med seger. Boleslaw III Krzywousti, »den snedmynte» (1102--39), samlade visserligen för en tid rikets krafter, eröfrade Pommern, der han lät tyskar predika kristendomen, och kämpade icke utan framgång med Tysklands kejsare. Men han förberedde nya olyckor, då han efter gammalslavisk sed delade P. mellan sina fyra söner, stadgande tillika, att den äldste inom slägten alltid skulle vara »storhertig» af Krakov och såsom sådan utöfva ett principat öfver de öfrige furstarna. Dessa bestämmelser blefvo signalen till nya borgerliga krig, under hvilka rikets enhet nästan upplöstes genom furstarnas strider om senioratet och deras sträfvan att göra hvar och en sitt område oberoende. Adeln och kleresiet funno med sin fördel förenligt att hindra uppkomsten af en stark centralmakt, begagnande sig af omständigheterna för att öka sina företrädesrättigheter och befästa sitt politiska inflytande. Rikets makt utåt minskades. Pommern gick förloradt. De vestra gränslanden, i synnerhet Schlesien, blefvo alldeles förtyskade och undandrogo sig snart det polska inflytandet; i norr blefvo preussarna, P:s farliga grannar, efter hand kristnade och underkufvade af de tyske ordensriddarna, som i stället i landet vid nedre Weichsel byggde upp ett lysande tyskt välde (se Tyska orden). Äfven i det egentliga P. inträngde tyska kulturelement, visande sin styrka i synnerhet i städerna, der inom kort tysk rätt gjorde sig gällande. Mot de anstormande mongolerna hade det splittrade P. ringa motståndskraft, och efter nederlaget vid Liegnitz (1241) skulle det hafva förlorat sin sjelfständighet, om ej andra land lockat barbarernas roflust. Från början af 1300-talet skönjes emellertid ett återupplifvande af P:s nationalanda. Med hjelp af den kunde Wladislaw I Lokietek, »den korte» (1319--33), börja sammanknytandet af P:s skilda delar och återupprättandet af dess förfallna konungamakt. Sonen Kasimir den store (1333--70), den siste Piasten på P:s konungatron, blef sitt lands pånyttfödare och gaf åt sitt rike, genom sina bemödanden för åstadkommandet af en nationel statsordning, en inre och yttre fasthet, som det icke egt under hela sin föregående historia. Hans verksamhet för P:s samlande till en nationel stat visade sig, utom i arbetet på riksdelarnas sammansmältande, äfven i stiftandet af ett polskt universitet i Krakov (1364) och i utgifvandet af en allmän polsk lagbok (»Statutet af Wislica», 1368). Det från fadern ärfda kriget med den af alla polacker hatade Tyska orden bragte Kasimir till slut genom freden i Kalisz (1343), ehuru med afträdelse till orden af Pommerellen och Danzig. Redan förut hade han uppgifvit Schlesien till Böhmen; men han skaffade sitt rike ersättning för afträdelserna i v. genom eröfringar i ö., i det han lade de fordom ryska furstendömena Halicz (Galizien) och Vladimir (Lodomerien) under sitt välde. Efter Kasimirs död kom hans systerson, Ludvig den store (1370--82) i Ungern, på P:s konungatron och derigenom förenades de båda landen i en personalunion, som i intet afseende var P. till välsignelse. Sedan Ludvig gått ur tiden, gjorde P:s ledande män slut på förbindelsen och togo hans yngre ogifta dotter Hedvig (1385--86) till sin drottning. De förmådde henne äfven att äkta den hedniske storfursten af Litaven Jagello mot löftet att han skulle öfvergå till kristendomen. Han döptes under namnet Wladislaw och kröntes kort derefter till P:s konung (1386).
P:s storhetstid. Jagellonerna (1386--1572). Med Wladislaw II Jagello (1386--1434) började Jagellonernas lysande regeringstid. De öfrige regenterna af denna dynasti voro Wladislaw III (1434--44), Kasimir IV (1445--92), Johan I Albert (1492--1501), Alexander (1501--06), Sigismund I (1507--48) och Sigismund II August I (1548--72). Under Jagellonernas tid utvecklade sig det polska riket till följd af P:s och Lita vens förening till det mäktigaste i östra Europa. -- Den lösa politiska förening, som blifvit en följd af Hedvigs och Jagellos giftermål, visade sig ödesdiger närmast för den makt, i hvilken både P. och Litaven sågo en fiende, nämligen Tyska orden. Det 14:de årh. hade sett denna ordens storhet; med det 15:de började dess förfall, hvilket påskyndades genom olyckliga krig med P. Den första freden i Thorn (1410) medförde endast förlusten af Samogitien; men i den andra (1466) fick orden »för evig tid» afträda Pommerellen med Danzig och några andra mindre landsträckor (Westpreussen) samt måste för de öfriga preussiska landen (Ostpreussen) ikläda sig länspligt till polska kronan. Sålunda trängde det polska riket å nyo fram till Östersjön, medan det i s. öfver Volynien, Podolien och Ukrajna vidgade sina gränser ned till Svarta hafvets kust. Det syntes växa alltjämt, och det såg vid den nyare tidens början ut, som om det skulle samla under sitt välde alla slaviska folk i det östra Europa. Höjdpunkten af sin yttre storhet nådde P. under den siste Jagellonen, Sigismund II August I, sedan det efter Svärdsriddareordens upplösning (1561) lagt nya land vid Östersjön (Livland, Kurland) under sin spira. Men mot denna yttre glans och makt svarade aldrig en inre kraft. De polska, ryska och tyska landskapen stodo mot hvarandra med sina olikheter, sina skilda åsigter, rättigheter och intressen; och en stark konungamakt, som kunde hafva skapat den nationella enheten, förefanns ej, icke ens under Sigismund II August I, som dock gjorde mycket att med P. förena de småningom förvärfvade landsdelarna till en enda statskropp. Bl. a. bestämdes genom unionen i Lublin (1569), att P. och Litaven skulle hafva en gemensam vald konung, en gemensam allmän riksdag och en gemensam senat med säte i Varsjav, men att hvartdera riket skulle hafva sina stordignitärer, sin särskilda armé och sina egna lagar, hvarjämte föreskrefs, att den ortodoxa läran skulle respekteras. Den ansvarige konungen, i det yttre åtnjutande mycken ära, hade, i synnerhet efter 1494, lagenligt ej mycket att säga med afseende på finanser, lagstiftning och förvaltning, och det inflytande han stundom verkligen utöfvade hade sin grund i hans personliga betydenhet. All makt i P. låg i händerna på den med alla slags företrädesrättigheter och mycken rikedom utrustade adeln och det med adeln befryndade högre presterskapet. »Adelsmannen ensam var statsborgare», och han ställde sina egna ståndsintressen öfver statens. Borgerskapet, mest invandrade tyskar, saknade politisk betydelse, och bönderna blefvo efter hand intet annat än adelns lifegne. Jagellonernas tidehvarf kännetecknas framförallt af adelns stigande till större makt och rikedom likasom af böndernas sjunkande i en allt större träldomens förnedring. Under detsamma blef äfven den polska riksdagen (sejm) alltmer betydande och antog i hufvudsak de former den sedermera bibehöll. Den drog redan då till sig lagstiftning och beskattning samt makten öfver krig och fred. Den utgjordes af två församlingar: senaten, som bestod af rikets högsta ämbetsmän, samt landsombudens kammare, i hvilken sutto ombud (P. posel, Lat. nuntius, T. landbote) för de olika landskapen eller vojevodskapen, alla försedda med imperativa mandat af sina adliga kommittenter på de provinsiella landtdagarna, de s. k. »dietinerna» (sejmik). Så till vida kan den egentliga makten sägas hafva legat hos de särskilda landskapen till vittnesbörd om den federativa karakter, som utmärkte det polska riket, och som det bibehöll ända till sin undergång.
P. ett valrike. Dess aftagande makt och dess undergång (1572--1795). Efter Jagellonska ättens utslocknande gjordes konungamaktens gränser ännu snäfvare, och den decentralisation tillspetsades, som redan förut funnits och stått nära anarkien. Sedan Sigismund II August I gått ur tiden, infördes definitivt valriket i P. Konungarna valdes från denna tid på en af P:s primas, ärkebiskopen i Gnesen, i egenskap af riksföreståndare (interrex), utlyst valriksdag vid byn Wola (ö. om Varsjav). På den af en vall och en graf omgifna delen af fältet försiggick valet. Derutanför stod den polska adeln i vapen, stundom till en styrka af 100,000 man. Valet vållade alltid många strider, och konungarna tvungos att besvärja makten inskränkande valkapitulationer (Lat. pacta conventd), som innehöllo löften till staten och framförallt till det parti, med hvars hjelp de vunnit sin tvifvelaktigt storhet. Å andra sidan kan man säga, att den politiska makten flyttades ett trappsteg längre ned, från riksdagen och landtdagen till den enskilde adelsmannen. Detta skedde genom införandet af liberum veto, som betecknade hvarje adelsmans rätt att genom sitt nej hindra antagandet af en lag, hvarom flertalet blifvit ense. »Det fria vetot», som först begagnades 1652, medförde hvarje gång det användes riksdagens eller landtdagens »sprängning» och förvandlade, har man sagt, den polska republiken till ett statsförbund af 200,000 suveräner. Det var atomläran tillämpad på politiken. Mot dessa konstitutionella extravaganser sökte och funno polackerna ett revolutionärt korrektiv i de s. k. konfederationerna, hvarmed förstods sammanslutningen af adeln inom ett landskap under sin valde ordförande till vinnande af ett bestämdt politiskt syftemål. Vann konfederationen en allmännare anslutning, och lyckades den förmå konungen sjelf att träda i spetsen, uppstod en generalkonfederation, på hvars riksdagar besluten fattades med enkel röstpluralitet och erhöllo samma giltighet som besluten på de vanliga, s. k. fria riksdagarna. Stundom hände det likväl, att konungen ställde sig i spetsen för en motkonfederation, och då uppstod ett inbördes krig, i hvilket makten och rätten stannade hos den starkaste. Till den nationella splittringen och den politiska anarkien sällade sig i P. under det 16:de årh. de religiösa striderna. Midt bland romersk och grekisk katolicism -- den senare omfattad i rikets östra landskap -- trängde reformationen in med sådan styrka, att den syntes framkalla ett allmänt affall från den gamla tron och förmådde genomdrifva det offentliga erkännandet af protestanternas rättsliga likställighet med katolikerna (1573). Men det dröjde icke länge, förrän äfven här den katolska reaktionen gjort sitt intåg under jesuiters ledning för att nedslå kätteriet samt väcka till lif det fanatiska trosnitet och den andliga intoleransen efter spanskt mönster. Denna reaktion fann, af politiska skäl, understöd redan af Henriks af Anjou (1573--74) efterträdare, den i öfrigt utmärkte konung Stefan Bathori (1575--86), Sigismund II:s svåger, derjämte furste af Siebenbürgen. Den segrade under alla jesuiters vän Sigismund III (1587--1632), Sigismund II:s systerson, svenske konungen Johan III:s och Katarina Jagellonicas son, den förste konungen af den polska Vasaätten, under hvilken P. en tid (1592--99) var i personalunion förenadt med Sverige, en union, som bröts, utom på grund af nationella motsatser, hufvudsakligen genom Sigismunds religiöst-reaktionära sträfvanden. Denna reaktions bittra frukter blefvo vidare de religiösa förföljelser, som drefvo P:s »dissidenter» att söka sitt skydd hos eller göra gemensam sak med rikets fiender. Trosmotsatsen kom jämte den nationella splittringen och den inre politiska söndringen att blifva orsaken till det sjunkande af P:s yttre storhet, som började under Sigismund III och fortsattes under hans båda söner Wladislav IV (1632--48) och Johan (II) Kasimir (1648--68). P:s grannar viste att begagna sig af dess svaghet. Ryssland gjorde eröfringar i ö. såsom kosakernas (se d. o.) beskyddare. De svenske konungarna Karl IX, Gustaf II Adolf och Karl X Gustaf, kämpande emot eller skickligt begagnande sig af de polske Vasarnas anspråk på Sveriges krona, bragte genom långvariga krig (det s. k. svensk-polska tronföljdskriget 1599--1660) elände öfver P., eröfrade Livland och uppgjorde de första planerna till P:s delning (Karl X Gustaf). Under Mikael Wisniowiecki (1669--73) och Johan III Sobieski (1674--96) skredo turkarna gång på gång till anfall, togo land (Podolien) och voro fruktansvärda, äfven sedan Sobieskis segrar, 1673 vid Choczim och 1683 vid Wien, höljt honom sjelf och hans land med den krigiska ärans lager. Öfver hjeltens graf utbröto de inre striderna om konungavalet, och de större makterna, Ryssland, Österrike, Frankrike och Sverige, blandade sig deri för att med hjelp af republikens egna söner tillgodose sina särskilda intressen. Rivaliteten mellan Frankrike och Österrike bestämde händelsernas gång; det senare afgick med seger, och dess kandidat, kurfursten Fredrik August I af Sachsen, besteg Polens tron under namn af August II (1699--1733). Förbindelsen med Österrike återför-skaffade P. Podolien med Kamenez samtidigt dermed att August II ingick i den allians med tsar Peter, ur hvilken framgick det stora nordiska kriget. För Polen blef detta krig (se Nordiska kriget) i mer än ett fall ödesdigert. Främmande makter bestämde dess öde och gjorde hvad de kunde att sönderslita och försvaga det. Karl XII och tsar Peter täflade i detta fall med hvarandra, ehuru den senare var den förre vida öfverlägsen i uppfattningen både af syftemålet och medlet. Karls segrande vapen upprättade åt Stanislaus Leszczyhski ett kortvarigt och aldrig obestridt konungadöme (1704--09). Genom Karls nederlag vid Poltava kastades detta öfver ända och blef det möjligt för August II att med tsar Peters hjelp återinträda i sina rättigheter. Man kan säga, att från denna tid Rysslands inflytande i Polen varit oafbrutet. Det blef ett hufvudsyfte i den ryska politiken att hålla den polska republiken i beroende af tsarriket och till den änden föreviga anarkien, som var den egentliga källan till P:s svaghet och till dess olyckor. Efter August II:s död blef den polska tronföljdsfrågan en allmän europeisk fråga och framkallade ett stort krig (se Polska tronföljdskriget). Stanislaus Leszczynski (1733--34) valdes af ett parti bland polackerna till konung; men Augusts son valdes några dagar senare till konung under namn af August III (1733--63) af ett annat parti under skydd af ryska bajonetter, och det ryska sändebudet styrde P. med hjelp af polska adelsmän, som blifvit köpta med ryska penningar. Många af P:s bästa män sågo likväl med ökad smärta dess förnedring och sträfvade, samlade i tvänne olika partier, att komma i besittning af högsta makten för att bättre kunna råda bot för fäderneslandets olyckor. Det ena af dessa partier, de s. k. patrioterna, till hvilket hörde slägterna Potocki och Radziwill m. fl., ville reformer, men med bibehållande af den gamla aristokratiska friheten, och önskade, när August III gick ur tiden, att till konung kalla en man af det sachsiska furstehuset. Det andra partiet, som stod under ledning af bröderna August och Michal Czartoryski, ville en genomgripande förändring af den polska statsförfattningen i monarkisk-absolutistisk riktning och trodde sig kunna åvägabringa den genom att med rysk hjelp förskaffa åt en medlem af sin egen slägt P:s krona. Kejsarinnan Katarina II i Ryssland understödde äfven denna politik, men endast så till vida, att hon för en infödd polack sökte bereda väg till den polska tronen. Och när hon det gjorde, skedde det i den riktiga öfvertygelsen att en konung, sålunda vald genom rysk påtryckning, måste för att hålla sig uppe söka Rysslands stöd och med eller mot sin vilja blifva ett verktyg för ryska planer mot sitt eget fädernesland. För att lättare kunna fullfölja sin politik sökte och fann Katarina en bundsförvandt i konung Fredrik II i Preussen. En följd af de båda monarkernas samarbete med afseende på P. blef förbundet af d. 11 April 1764, i hvilket de båda kontrahenterna öfverenskommo att, om det behöfdes med väpnad makt, uppehålla den polska författningen, verka för P:s dissidenter samt på den polska tronen uppsätta en nära slägting till bröderna Czartoryski, Katarinas förre älskare Stanislaus Poniatowski. Kort derefter blef äfven Stanislaus August (IV) Poniatowski under trycket af en rysk militärstyrka vald till konung (1764--95). Katarinas minister i Varsjav, Repnin, blef likväl P:s egentlige herskare, och denne började nu enligt sina instruktioner att arbeta på dissidenternas återinsättande i deras gamla politiska rättigheter. Sedan dissidentfrågan emellertid fallit på en riksdag 1766, lyckades Repnin följande år af dissidenter och andra missnöjda bilda generalkonfederationen i Radom, som genom skräckmedel och mutor förmåddes att ställa Rysslands alla fordringar på sitt program. På konfederationsriksdagen i Varsjav 1767 bestämdes också dissidenternas likställighet med katolikerna samt liberum veto såsom eviga grundvalar för den polska författningen, hvarefter de fattade besluten ställdes under Rysslands garanti. Harmen och skammen öfver dessa förödmjukelser uppväckte den största förbittring bland Polens katoliker och patrioter. Redan 1768 bildades konfederationen i Bar till försvar för den katolska kyrkan och rikets oberoende. Konung Stanislaus och den polska senaten förmåddes af Repnin att anropa Katarina om hjelp, och sålunda utbröt 1768 ett ödeläggande krig, i hvilket de polska fosterlandsvännerna hade att kämpa en ojämn strid mot ryssarna och sina rysksinnade landsmän. Innan året gått till ända, hade äfven Turkiet förklarat Ryssland krig, dertill uppmanadt af den franska regeringen, som derjämte på annat sätt visade de konfedererade sina sympatier. Så stod hela östra Europa i låga, och till följd af Rysslands framgångar mot både turkar och polacker var den faran nära att den brand, som uppstått i P., skulle utbreda sig öfver större delen af vår verldsdel. Österrike kunde omöjligt med lugn åse Rysslands utvidgning på Balkanhalfön, och i händelse af fientligheter mellan nämnda makter var Preussens deltagande i kriget oundvikligt. Fredrik II, hvars land behöfde freden, kom då på den tanken att förekomma utbrottet af ett allmänt krig genom att leda Rysslands eröfringslust till P. från Turkiet. I P. skulle Katarina II få taga sin territoriella vinst, och i jämnvigtens intresse skulle Österrike och Preussen af samma land få taga sina delar. Ur denna politik framgick efter årslånga underhandlingar den oerhörda rättskränkning, som fått namn af Polens första delning (1772). De definitiva fördragen derom undertecknades af Ryssland, Preussen och Österrike i Petersburg d. 25 Juli 1772. Genom dessa fördrag erhöll Österrike östra Galizien och Lodomerien, Ryssland östra delen af Litaven till Düna och Dnjepr samt Preussen Pommerellen samt Stor-Polen till floden Netze. De kontraherande makternas härar inryckte från skilda håll i det olyckliga P., och de konfedererade, som förgäfves litat till Frankrikes hjelp, måste slutligen nedlägga vapen. På en konfederationsriksdag (Aug. 1773) vann delningsfördraget, genom anlitande å de förbundnes sida af hotelser och maktspråk, en formelt laglig bekräftelse. Under de följande åren började P., ännu ett rike af omkr. 10,000 qv.-mil med 8 mill. menniskor, att småningom hemta sig efter sina föregående olyckor. Finanserna ordnades, åkerbruket och näringarna upphjelptes, läroanstalterna ombildades, och en reform i tidsenlig anda af den allmänna lagen förbereddes. De verklige fosterlandsvännerna arbetade äfven för en genomgripande revision af den gamla författningen, i hvilken de alltmer sågo det egentliga upphofvet till P:s svaghet och förnedring. Tiden för en dylik revision syntes äfven vara inne, sedan Ryssland kommit i krig både med Turkiet (1787) och med Sverige (1788), och sedan Preussens konung, i hopp att utan uppoffring vinna Danzig och Thorn, erbjudit P. sitt förbund. (Det var vid denna tid, som Gustaf III sökte verka för sin förflugna plan att blifva konung af P.) Ett polsk-preussiskt fördrag blef äfven slutet (1790), och P. erhöll deri en garanti af sitt område och löfte om militärisk hjelp mot sina yttre fiender. Författningsarbetet påskyndades, och d. 3 Maj 1791 antogs den nya konstitutionen, som förvandlade P. till ett arfrike, upphäfde liberum veto och öfverflyttade tronföljden efter Stanislaus' död till Fredrik August af Sachsen, en ättling af August III. Dessa förändringar, som inneburo ett löfte om en bättre framtid för P., misshagade likväl många af den polska adeln, och desse i förening med ryska partigängare bildade derför konfederationen i Targowica (d. 14 Maj 1792) till återställande af »den polska friheten» samt inkallade till sin hjelp Katarinas härar. De polska trupperna, anförda af sådana tappra män som Josef Poniatowski och Taddeusz Kosciuszko, måste snart vika för ofvermakten; konung Stanislaus tvangs af Ryssland att biträda konfederationen i Targowica, och konungen af Preussen fann med sin fördel mer förenligt att sluta sig till Katarinas politik än att hålla sitt ord till P:s patrioter. Äfven preussiska trupper ryckte in på P:s område. Inom kort hade de båda främmande makterna ockuperat stora sträckor af det polska riket, och en till Grodno sammankallad riksdag tvangs med våld att (d. 13 Juli och d. 25 Sept. 1793) godkänna Rysslands och Preussens annekteringar. Detta var Polens andra delning (1793). Preussen tog utom Danzig och Thorn stora områden i v. (omkr. 1,000 qv.-mil); Ryssland bemäktigade sig en del af Litaven, Polska Ukrajna m. m. (omkr. 4,500 qv.-mil) samt gjorde dessutom återstoden af det lemlästade P. till en rysk vasallstat. -- Ännu återstod för de förtviflade polackerna en sista strid. En sammansvärjning bildades under ledning af cheferna för det nationella partiet, Kosciuszko, Kolontaj, Potocki m. fl., och inom kort sträckte den sina förgreningar öfver hela det gamla P. I Mars 1794 utbröt upproret. Kosciuszko blef dess egentlige ledare och hjelte. Det blef en förbittrad strid, för polackerna olycklig, om ock ärofull, samt fläckad af dessa inbördes tvister, som hindrade hvarje allmän sammanslutning till fäderneslandets befrielse. Efter flere framgångar blef Kosciuszko slutligen (d. 10 Okt.) vid Maciejowice slagen och tillfångatagen. Suvorov ryckte mot Varsjav, intog (natten mellan den 4 och 5 Nov.) dess förstad Praga med stormande hand och höll 3 dagar derefter sitt intåg i den polska hufvudstaden. Den 10 Nov. 1794 sträckte qvarlefvorna af den polska armén vapen vid Radoszyce. Flere månader förgingo derefter under tvister emellan de stater, som förut delat P. och nu skulle bestämma öfver dess slutliga öde. Först d. 24 Okt. 1795 undertecknades i Petersburg den traktat, som bestämde om Polens tredje delning. Ryssland tog, som sig borde, lejonparten: landet öster om Bug och Njemen inclusive Kurland. Österrike förvärfvade landet mellan Pilica, Weichsel och Bug jämte Krakov eller det s. k. Vest-Galizien. Preussen, som måste åtnöja sig med de vilkor dess bundsförvandter föreskrefvo, fick det öfriga med Varsjav. Konung Stanislaus Poniatowski nedlade sin krona och lefde till sin död (1798) i Ryssland såsom de staters pensionär, hvilka dödat hans fädernesland.
Upprättelseförsök. Hos polackerna, vare sig de lefde hemma i sitt gamla land eller de som emigranter i tusental kämpade i Frankrikes härar, fortlefde emellertid alltjämt hoppet om P:s återuppståndelse. De väntade, att en gynsam politisk konjunktur skulle understödja ett försök af dem sjelfva att återvinna friheten. En dylik konjunktur syntes komma, sedan den preussiska monarkien vid Jena (1806) dukat under för Napoleon. Man helsade verldseröfraren såsom »Polens befriare», och man väntade med säkerhet, att den mäktige skulle, i sitt eget intresse, återställa P:s frihet och sjelfständighet. Många ädla polacker gåfvo sig åt honom helt och utan förbehåll; de mera betänksamme åter, såsom Kosciuszko, fordrade, innan de erbjödo honom sitt svärd, en öppen förklaring utan vilkor för att hafva någon garanti att de icke offrade sig sjelfva och sitt folk utan ändamål. En dylik förklaring gaf Napoleon icke och det redan af det skäl att P:s oberoende aldrig ingick i hans planer. Talet om P:s frihet och rätt var hos honom endast fraser och P. sjelf, såsom man har sagt, ett underordnadt verktyg, ett kompensationsmedel, användbart i politiken. Preussen nödgades genom freden i Tilsit (1807) afträda åtskilliga af de områden det erhållit vid P:s delningar. Af dessa landsträckor tillskapade Napoleon hertigdömet Varsjav, som han i Juli 1807 öfverlemnade till Sachsen och till hvilket sedermera lades de områden Österrike måste afträda 1809. Men hertigdömet Varsjav blef aldrig ett sjelfständigt P., utan en politisk missbildning, en fransk vasallstat under konungens af Sachsen nominella regemente, hvaraf Napoleon drog all den nytta han kunde. På Wienkongressen 1814--15 var den polska frågan den vigtigaste. Den uppväckte de häftigaste tvister och afgjordes i hufvudsak efter kejsar Alexanders behag. Resultatet blef hvad man kallat »Polens fjerde delning». Det af Napoleon upprättade hertigdömet Varsjav skulle enligt Wienkongressakten förenas med Ryssland såsom ett konungarike P. (»Kongress-Polen»), sedan likväl derifrån hade afskilts provinsen Posen jämte Thorn, som återförenades med Preussen, samt Krakov med område, hvaraf upprättades en fristat under Rysslands, Preussens och Österrikes gemensamma skydd. Hade det berott på kejsar Alexander sjelf, skulle han med det nybildade konungariket P. hafva återförenat de polska land, som Ryssland vunnit genom de tre delningarna 1772, 1793 och 1795, men den ryska nationalviljan gjorde detta till en omöjlighet. I stället tillämpade han på det förra hertigdömet Varsjav de liberala principer, som han vid denna tid hyllade. Han gaf det (d. 27 Nov. 1815) en fri författning, som i sina väsentligaste punkter var en efterbildning af 1814 års franska »karta». Denna författning gaf åt det P., som kongressen skapat, en egen representation, gjorde det finansielt och administrativt oberoende af Ryssland och beredde det utan tvifvel tillfälle att inom vissa gränser utveckla ett sjelfständigt nationelt lif. Det är ock säkert, att polackerna under de närmaste åren hade att glädja sig åt sitt lands framåtskridande i andlig och materiel kultur, och att de lefde under ett jämförelsevis mindre tryck än många andra europeiska folk under detta reaktionens tidehvarf. Men tiderna förändrades. Alexander blef under sina sista lefnadsår såsom herskare en annan man, och hans broder Konstantin förde såsom vicekonung i P. ett brutalt och godtyckligt regemente, mot hvilket landets författning ej tycktes lemna någon hjelp. Hos många aggade den tanken att den vunna friheten var endast en rysk nådegåfva, och ännu flere drömde om det gamla P:s återställelse och längtade således efter återföreningen med de provinser, som Ryssland tagit under Katarinas dagar. Det vestra Europas demokratiska idéer spredo sig alltmer, polska emigranter sökte utifrån förbereda revolutionen i sitt hemland, och inom sjelfva P. gjorde hemliga sällskap hvad de kunde för att undergräfva grunden för det bestående. Alla ville en förändring, men man skilde sig i partier, när det gällde att finna medlen för att genomföra den. De moderate patrioterna, såsom furst Adam Czartoryski och andra medlemmar af den högre adeln, önskade, under fortsatt förening med Ryssland, partiella reformer på det beståendes grund. Andra åter, såsom prof. J. Lelewel och männen af den demokratiska skolan, ville skilsmässa från Ryssland, återställande af det gamla polska riket och de olika samhällsklassernas politiska likställighet. I det sålunda beredda P. verkade den franska Julirevolutionen 1830 såsom en tändande gnista. På anstiftan af det demokratiska partiet utbröt d. 29 Nov. 1830 ett uppror i Varsjav, hvars resultat var hufvudstadens omedelbara utrymmande på storfursten Konstantins befallning, de polska truppernas öfvergång till de upproriske samt den ryska härens återtåg till den ryska gränsen. Efter detta lyckliga slut på sjelfva upproret gällde det för polackerna att mot en herskare sådan som kejsar Nikolaus försvara Polens återvunna sjelfständighet. För revolutionens fortgång var det ödesdigert, att ledningen så godt som genast öfvergick från de mera handlingskraftige, som börjat befrielseverket, till männen af det motsatta, det s. k. aristokratiska partiet, till furst Adam Czartoryski såsom chef för den provisoriska regeringen och Jozef Chlopicki såsom »diktator». Dessa patrioter syntes framförallt angelägna att hindra utvecklingen af den polska nationens alla krafter för att, som de i sin blindhet trodde, bevara freden och underlätta en uppgörelse på moderata vilkor med den ryske tsaren. Men Nikolaus underhandlade icke med »rebeller»; han fordrade en ovilkorlig underkastelse, och då den icke genast följde, skickade han in i P. sina ryska härar under Rysslands bästa generaler. Det blef en ojämn strid, i hvilken de polske soldaterna kämpade som lejon, och många af deras befälhafvare ådagalade stor fältherretalang, men i hvilken polackerna så mycket mindre kunde segra, som den politiska splittringen och den militära insubordinationen förlamade deras kraft. I Febr. 1831 öfvergick den ryska hären P:s gräns under befäl af grefve Diebitsch, och d. 26 Maj stod efter flere föregående strider slaget vid Ostrolenka, der polackerna tillbakaslogo ryssarnas anfall, men efter hvilket de försvagade retirerade på Varsjav. Sedan Diebitsch aflidit, tog Paskjevitj befälet öfver ryssarna, gick öfver Weichsel och framträngde mot den polska hufvudstaden, som efter ett planlöst försvar kapitulerade (d. 8 Sept.). En månad derefter var den polska revolutionen kufvad i blod, och vidräkningen begynte. Den blef förfärlig och qvarlemnade en outplånlig fläck på kejsar Nikolaus' minne. Politiskt medförde den upphäfvandet af den fria författning, som Alexander I gifvit, och utfärdandet af s. k. organiska statut (d. 26 Febr. 1832), hvarigenom P. till en del förlorade sin 1815 vunna sjelfständighet. Det fortfor viserligen att kallas »konungariket P.» samt behöll en egen styrelse och egna lagar. Men i styrelsen insattes äfven ryssar, den polska riksdagen upphäfdes, den polska hären införlifvades med den ryska, och skatterna utkräfdes ej blott till P:s behof, utan äfven till Rysslands. Och öfver det olyckliga förblödda landet sattes den hårde Paskjevitj såsom oinskränkt herskare. Den ryska regeringens bemödanden gingo synbart ut derpå att efter hand »russifiera» hela P. för att sålunda göra det till en lugn och trogen landsände. Något nytt uppror företogs icke under Nikolaus' återstående dagar, ehuru hatet mot förtryckarna och längtan efter friheten oupphörligt växte. Deremot synas de polske emigranterna för en tid hafva haft Posen och Galizien i tankarna, när det gällde realiserandet af deras upprorsplaner. Under åren 1846--48 förekommo tid efter annan i dessa bägge land revolutionära rörelser, hvilka likväl utan mycken möda kufvades och icke ledde till något annat resultat än republiken Krakovs införlifvande med Österrike (1846) på grund af en öfverenskommelse mellan de östra stormakterna. I det ryska P. blefvo förhållandena oförändrade ända till Alexander II:s tronbestigning. Den nye kejsaren tycktes vilja regera polackerna i en annan anda än hans fader gjort. Han visade sig angelägen att försona sinnena; han respekterade det polskt nationella, så långt han kunde, och vidtog inom flere områden en mängd nyttiga och frisinnade reformer. På allt detta svarade de polske revolutionärerna och de ifrigt nationelle med gaturevolter, lönmordsförsök och adresser, riktade till P:s ståthållare, storfursten Konstantin, och till kejsaren sjelf samt innehållande intet mindre än en begäran om de forna polska provinsernas förening med konungariket P. samt insättandet af en polsk nationel styrelse. Följden af polackernas tillvägagående blef en systemförändring, och det borgerliga kriget stod snart för dörren. Det utbröt till följd af en (Jan. 1863) föranstaltad rekrytutskrifning, som afsåg att ur landet aflägsna de mest revolutionära elementen bland befolkningen. De unge männen flydde till skogarna och började der ett guerrillakrig, hvars högsta ledning öfvertogs af en hemlig centralkomité i Varsjav. Öfverbefälhafvare öfver de olika insurgentskarorna voro först Mieroslawski och sedan Marian Langiewicz. Upproret utbredde sig äfven till Litaven, Volynien och Podolien, men vann hos bönder och borgare föga tillslutning. Det kufvades inom några månader på ett sätt, som väckte Europas fasa och föranledde Österrikes, Frankrikes och Englands diplomatiska intervention. De tre makternas föreställningar kunde ingenting uträtta, då ryska regeringen viste, att de intervenerande icke skulle riskera ett krig för P:s skull, och Ryssland dessutom i den polska frågan hade att påräkna hjelp af Preussen. Efter upprorets kufvande fördes i P. och Litaven af män sådana som Berg (1863--74) och Muraviev (i Litaven 1863--65), hvilka fått namn af »Polens bödlar», det mest terroristiska regemente. Ett russifieringssystem började att tilllämpas inom alla områden och tillämpas ännu, gående ut på att småningom döda den polska nationaliteten genom att låta den uppgå i den ryska. Ryska regeringen förstod att draga bönderna på sin sida genom att (1864) förklara dem för egare till de gårdar de dittills förpaktat. (Staten åtog sig att godtgöra egarna.) Alla kloster, som tagit del i upproret, upphäfdes (s. å.), förvaltningen af hela den katolska kyrkans egendom öfvertogs af staten, som försörjde presterskapet med fast lön (1865), och slutligen lades alla frågor rörande katolska kyrkan i P. under romersk-katolska kyrkokollegiet i Petersburg samt förbjöds det katolska presterskapet all direkt förbindelse med påfven (1867). Sistnämnda år erhöll P., eller, såsom det sedan dess officielt benämnes, Weichsellandet l. Weichselguvernementen, en ny indelning i 10 guvernement, hvilkas guvernörer likställdes med de ryske. 1869 russifierades fullständigt Varsjavs universitet, föreskrefs, att i skolorna ryskan ensamt skulle vara undervisningsspråk, infördes ryska kalendern (gamla stilen), och lades ledningen af P:s finansförvaltning m. m. under ryska finansministeriet. 1870 besattes alla domareplatser med ryssar. Samtidigt blefvo Litaven och Röda Ryssland fullständigt russifierade. Bergs efterträdare såsom generalguvernörer öfver »Weichsellandet» hafva varit grefve P. v. Kotzebue (1874--80) och general Albedinski (1880--83), hvilka visade någon hänsyn för nationalkänslan, samt, sedan 1883, general Gurko, en ifrig förfäktare af det ryska intresset. Äfven den preussiska regeringen har i de forna polska landskapen Posen och Westpreussen vidtagit omfattande steg till deras denationalisering (jfr Posen). I våra dagar finnes ett nationelt polskt lif endast i Galizien, der till följd af Österrikes förvandling till en konstitutionel stat den nationella frihetens grundsats tillämpas inom alla områden. Hjr.