Nordiska kriget (Stora nordiska kriget) kallas den stora fejd, som under åren 1700--21 rasade mellan Sverige å ena sidan och Danmark, Ryssland och Polen-Sachsen samt senare derjämte England-Hannover och Preussen å den andra. Kriget hade till sin närmaste historiska förutsättning det anfallsförbund, som Peter I i Ryssland, August II i Polen-Sachsen och Fredrik IV i Danmark trots officiella försäkringar om vänskap mot Sverige under senare hälften af 1699 bildade mot Karl XII i afsigt att tillintetgöra Sveriges östersjövälde och dermed dess stormaktsställning i norra Europa. Själen i förbundet var tsar Peter, hvilken sträfvade efter att utvidga sitt välde till stränderna af Östersjön. Att förbundet efter långa och svåra underhandlingar, i hvilka den mot Sverige hatfulle livländske adelsmannen R. Patkul spelade en stor rol, verkligen kom till stånd, hade sin grund i Karl XII:s holsteinska politik. Denna, som gick ut på att kraftigt skydda Holstein-Gottorps genom svensk hjelp vunna sjelfständiga ställning gent emot Danmark, dref detta rike mot dess egen vilja att söka stöd i en allians med Ryssland och Polen. Signalen till krigets utbrott gafs af August II genom ett försök att öfverrumpla Riga i Febr. 1700. I Mars s. å. anföll konungen af Danmark Karl XII:s svåger och bundsförvandt, hertig Fredrik af Holstein-Gottorp. Först i slutet af Aug. utfärdade tsar Peter i Moskva krigsförklaringen mot Sverige och började d. 17 Sept. belägringen af Narva. Redan innan detta skedde, hade Karl XII kommit till rätta med danskarna. Svenskarnas landstigning på Själland, möjliggjord genom Sveriges förbund (af d. 14 Maj n. st. 1698, bekräftadt i Haag d. 23 Jan. n. st. 1700) med sjömakterna England och Holland, tvang konungen af Danmark att ingå förlikning med hertigen af Holstein i Travendal d. 18 Aug. 1700 samt att skilja sig från sina bundsförvandter tsar Peter och konung August. På hösten öfvergick Karl XII till Livland och tågade med en liten här mot ryssarna, slog dem i grund vid Narva (d. 20 Nov. 1700) och befriade derigenom denna stad ifrån belägring. Följande vår vände han sina vapen mot August II, öfvergick Dünafloden (d. 9 Juli 1701) och slog omedelbart derefter en på andra stranden af Düna uppställd här af sachsare och ryssar. Inom kort var det svenska området alldeles rensadt från fiender, och de furstar, som öfverfallit Sverige, förklarade sig villiga att sluta fred. Karl XII:S förnämsta statsmän och generaler rådde ifrigt dertill, och vänskapliga makter, såsom Frankrike, kejsaren och England, erbjödo sin bemedling, ifriga att återställa freden i norra Europa och locka Sverige in i det spanska tronföljdskriget. Det lider icke något tvifvel, att fred i det ögonblicket låg i Sveriges välförstådda intresse. Men denna insigt synes Karl XII sjelf icke hafva egt, eller om han egde den, stämde den icke öfverens med hans krigiska lynne och hans personliga ovilja mot trolösa motståndare. Hans oryggliga beslut, redan tidigt fattadt, var att fortsätta kriget för att alldeles krossa sina fiender. Till sitt första offer utsåg han sin frände August II, hvilken han ville störta från Polens tron för att sedan i förbund med Polen på allvar upptaga striden med tsar Peter. »Afsättningsfejden mot August II» kom att upptaga flere år af det nordiska kriget (1702--06). Den utmärktes af strider och underhandlingar i ständig vexling. Denna strid blef på samma gång en polsk inbördesfejd, emedan en del af den polska adeln, slägten Sapieha m. fl., slöt sig till svenskarna, en annan del, med slägten Oginski i spetsen, till konung August. Den gjorde Polen till ett utarmadt land, till en tummelplats, der vän och fiende, svenskar, ryssar, sachsare och polacker, om hvarandra pröfvade verkan af sina vapen, sitt guld och sina diplomatiska konstgrepp. Sjelfva kriget blef för Karl XII och hans krigare en rad af lysande framgångar. De mest bekanta af dessa voro slaget vid Klissow (d. 9 Juli 1702). träffningen vid Pultusk (d. 21 April 1703), eröfringen af Thorn (d. 3 Okt. 1703) och slaget vid Fraustadt (d. 3 Febr. 1706). De diplomatiska underhandlingarna å Sveriges sida afsågo att stärka och befästa det svenska partiet af landsförrädiska polacker samt att genomdrifva Augusts afsättning och åvägabringa ett nytt konungaval efter Karl XII:s sinne. Äfven det arbetet hade sin framgång. På en riksdag i Varsjav förklarades den polska tronen ledig (d. 6 Febr. 1704), och på Karl XII:s förslag utvaldes derefter till konung Stanislaus Leszczynski (d. 2 Juli 1704). Sedan han blifvit vederbörligen krönt, ingingos i Varsjav (d. 18 Nov. 1705) fred och förbund mellan Sverige och den polska republiken. Ännu länge fortfor Karl XII att med sina trupper genomströfva Polen i hopp att kunna fördrifva konung August och förmå dennes polska anhängare till underkastelse under Stanislaus. Omsider beslöt han att genom ett infall i Augusts arfland, kurfurstendömet Sachsen, tvinga sin fiende till tronafsägelse och fred. Han inryckte derföre i Sachsen och dikterade freden i Altranstädt (d. 14 Sept. 1706), hvari konung August lofvade att i ett öppet bref till Polens ständer afsäga sig konungakronan och erkänna Stanislaus Leszczynski. Under de år, som Karl XII var upptagen af sin polska partipolitik, fullföljde tsar Peter med oböjlig seghet sina planer. Han lät sina härar ödelägga de svenska Östersjöprovinserna, der en fåtalig svensk styrka under W. A. von Schlippenbach m. fl. bjöd ett förtvifladt, ärofullt men fåfängt motstånd. Tsaren intog 1703 Ingermanland och lade s. å. grunden till en ny hufvudstad, det nuv. S:t Petersburg. 1704 eröfrade han Dorpat (d. 14 Juli) och Narva (d. 10 Aug.). Endast i Kurland ledo hans vapen under dessa år upprepade nederlag i striden mot A. L. Lewenhaupt, hvars mest lysande bragd blef slaget vid Gemauerthof (d. 16 Juli 1705).
Efter en lång hvila i det rika Sachsen bröt Karl XII slutligen upp (i Aug. 1707) för att upptaga den afgörande striden med tsar Peter. Man tänkte, att hans främsta mål nu skulle blifva att återtaga de förlorade Östersjölanden; men Karl gjorde i stället upp en vidtutseende plan att med hjelp af sina soldaters tapperhet och i förbund med polacker, turkar, kosaker och tatarer marschera på Moskva för att der föreskrifva freden. På våren 1708 bröt han upp från Litaven, gick öfver Berezina och vann vid Holofsin (d. 4 Juli) sin sista större seger öfver ryssarna. Omöjligheten att framtränga längre åt öster samt hänsyn till Sveriges nyvunne bundsförvandt, kosakhetmanen Mazepa (se denne) förmådde Karl att (i Sept.) ställa tåget till Severien, och upprepade motgångar tvungo honom slutligen att enligt Mazepas råd taga vinterqvarter i norra delen af Ukrajna. Der sammansmälte den svenska hären under vintern 1708--09 genom köld och brist samt gagnlösa strider mot en öfvermäktig fiende. På våren 1709 började Karl belägra fästningen Poltava samt sökte slutligen sin räddning i ett anfall på ryssarna i deras eget läger. Slaget vid Poltava d. 28 Juni 1709 slöt med svenska härens nederlag. Karl XII räddade sig jämte några hundra man öfver Dnjepr. Med återstoden af den svenska hären, 14,000 man, måste A. L. Lewenhaupt gifva sig fången åt ryssarna genom kapitulationen i Perevolotsjna d. 1 Juli 1709.
Slaget vid Poltava betecknar slutet af Sveriges yttre storhet och makt; det betecknar äfven vändpunkten i det nordiska kriget, som från denna tid för Sverige blef en nästan oafbruten rad af stora olyckor. Tsaren, August II och Fredrik IV förnyade 1709 sina förbund mot Sverige. August återtog Polen, och Fredrik inföll i Skåne, som han likväl måste utrymma efter Magnus Stenbocks seger vid Helsingborg (d. 28 Febr. 1710). Ryssarna fortsatte sina eröfringar i de svenska Östersjöprovinserna, som de fullständigt lade under sitt välde, sedan de under året 1710 tagit Riga (d. 1 Juli) och Reval (d. 28 Sept.), Samtidigt vände de sina anfall mot Finland samt eröfrade der under nämnda år Viborg (d. 10 Juni) och Keksholm (d. 9 Sept.). Följande år öfversvämmades äfven Pommern af fientliga trupper, och 1712 intogs Stade af danskarna, hvarefter hertigdömena Bremen och Verden gingo förlorade för Sverige. (Genom fördrag af d. 26 Juni n. st. 1715 sålde Danmark dessa områden till Hannover för 6 tunnor guld.) Under allt detta låg Karl XII i lugn vid Bender, endast upptagen af den tanken att förmå sultanen, till krig mot Ryssland och att sjelf i spetsen för en turkisk här återvända till Polen. En väldig turkisk här uppställdes också mot Ryssland, men den turkiske storvesiren lät för mutor den vid Prut 1711 instängda ryska armén under tsarens eget befäl slippa undan. Ehuru denna händelse borde hafva öfvertygat Karl XII om vanskligheten att bygga något på Turkiets löften, höll han dock fast vid sin turkiska politik. Till talet om fred ville han icke lyssnar fastän fördelaktiga anbud gjordes honom både af Danmark och Polen. Lika litet var han böjdt att ingå på det förbundsförslag, som flere gånger framställdes af Preussen. Han ville hvarken erkänna August II såsom konung i Polens eller göra några landafträdelser åt sina fiender. Kriget fortgick under nya förluster för Sverige. En af Stenbock anförd armé, som slagit danskarna och sachsarna vid Gadebusch (d. 9 Dec, 1712), måste derefter söka sin tillflykt i fästningen Tönning och tvangs genom kapitulationen vid Oldenswort (d. 16 Maj n. st. 1713) att gifva sig fången med hela sin här. Äfven Stettin, som belägrades af ryssarna, måste gifva sig (d. 30 Sept. n. st. 1713) samt ockuperades på grund af konventionen i Berlin d. 3 Juli n. st,. 1713 af preussarna. Några månader derefter förlorades hela Finland genom svenskarnas nederlag vid Storkyro (d. 19 Febr. g. st. 1714).
Sedan de turkiske statsmännen förgäfves genom våld och förräderi sökt blifva Karl XII qvitt (»Kalabaliken» i Bender, d. 1 Febr. 1713), beslöt denne slutligen sjelf att återvända till sitt rike, dertill föranledd af oroande underrättelser om missnöjet i Sverige. I Nov. 1714 kom han till Stralsund med hågen riktad alltjämt på kriget. Antalet af hans fiender ökades 1715 med Preussens konung och Hannovers kurfurste, som sedan 1714 dessutom var Englands konung. Preussen förklarade Sverige krig, emedan Karl XII icke ville ens såsom pant afstå Stettin, England-Hannover af begär att behålla Bremen-Verden, som det tillpantat sig af Danmark. Alla de förbundne började att belägra Stralsund, som försvarades af Karl XII sjelf, men slutligen måste dagtinga (d. 12 Dec. 1715), hvarefter Sverige förlorade alla sina besittningar på andra sidan Östersjön. Under de följande åren riktade Karl XII, med anlitande af Sveriges sista krafter, sitt hufvudanfall mot Danmark för att genom Norges eröfring söka ersättning för lidna förluster. Med sina öfriga fiender förklarade han sig villig att sluta fred; och underhandlingar öppnades genom baron Görtz både med Ryssland (i Ålands skärgård) och med England, ehuru med föga hopp om framgång, då Karl XII aldrig för att vinna freden ville underkasta sig några offer. Hjeltekonungens död vid Fredrikshald (d. 30 Nov. 1718) framkallade emellertid en fullständig förändring i krigets gång. De nya maktegande i Sverige uppgåfvo alla tankar på Norge och sökte med allvar freden, framförallt med England-Hannover, i hvars vänskap och förbund man hoppades kunna komma bättre till rätta med tsar Peter. Freden med England-Hannover blef också den första. Den afslöts i Stockholm d. 9 Nov. g. st. 1719 på de vilkor, att Sverige afträdde sina anspråk på Bremen och Verden mot en ersättningssumma af 1 mill. rdr. Der afslöt Sverige också d. 21 Jan. g. st. 1720 med denna makt en allians, hvari Östersjöns frihet fastställdes och ömsesidig hjelp bestämdes. Dagen förut ingicks i Stockholm under engelsk bemedling freden med Preussen, som erhöll Pommern s. om Peene, staden Stettin, öarna Usedom och Wollin, men lemnade 2 mill. rdr. Freden med Danmark underskrefs i Stockholm d. 3 Juni och å Frederiksborg d. 3 Juli (g. st.) 1720. Ingen landafträdelse kom väl i fråga, men förödmjukelse: Sverige måste förbinda sig att ej vidare lemna den holstein-gottorpske hertigen något understöd, och derjämte miste Sverige tullfriheten i Öresund samt måste erlägga 600,000 rdr. Åt alla håll måste Sverige göra afträdelser och medgifvanden. Förgäfves framhöll den svenska regeringen den för Europa gemensamma faran af Rysslands öfvermakt och sökte makternas understöd för att afvärja henne. Europa kände ännu ej Ryssland och dess styrka. Sverige fick stå ensamt med sin svaghet och erfarenhet. Dock hoppades det att genom förbundet med England kunna till sist aftvinga tsar Peter bättre vilkor. Men det hoppet visade sig emellertid alldeles illusoriskt. England gaf ingen hjelp, och de ryska mordbrännareflottornas härjningar af de svenska kusterna 1719, 1720 och 1721 visade slutligen för den svenska styrelsen nödvändigheten att gifva vika. Den 30 Aug. g. st. 1721 afslöts Sveriges fred med Ryssland i Nystad. Den gjorde slut på det nordiska kriget och gaf en officiel stadfästelse åt den stormaktsställning, som det asiatiska Ryssland förvärfvat i Europa genom sina eröfringar från Sverige: Ingermanland, Estland och Livland samt Viborgs län af Finland. Afsigten med de allierades anfall vanns: Sverige miste sin stormaktsställning. (Rörande dateringen må anmärkas, att man i denna art. för tiden 1700--12 följt, der ej annorlunda angifves, den särskildt för Sverige då gällande kalendern, enligt hvilken tidsskilnaden emellan gamla och nya stilen sattes till endast 10 dagar. I det öfriga Europa var den för tiden 1700--12 11 dagar.) Hjr.