Peter (rysk form Pëtr, utt. pjåter), kejsare af Ryssland: 1. P. I Alexeievitj, kallad den store, son till tsar Alexei Michailovitj i hans andra gifte, med Natalia Narisjkin, föddes d. 9 Juni i (n. st.) 1672 i Kolomenskoje Selo, nära Moskva. Sedan han vid fyra års ålder mist sin fader, uppfostrades han under sin moders öfverinseende. Hans äldste halfbroder, Feodor, som efterträdt sin fader på tronen, afled utan barn 1682, efterlemnande en broder Ivan och halfbrodern P. Den förre var väl närmaste arfvingen, men han var svagsint, då deremot P:s öfverlägsna förstånd redan gjort sig kändt. Till följd deraf utropade äfven bojarerna P. till tsar, men Ivans syster Sofia förstod att åstadkomma ett uppror bland streltserna (den stående hären), hvarigenom äfven Ivan uppsattes på tronen. Den egentliga regeringen öfvertogs af den rank- och hersklystna Sofia, medan P. och hans moder drogo sig undan till byn Preobrasjenskoje. Hans största nöje var att leka soldat, men de bokliga studierna försummades dock ej, ehuru de drefvos utan plan och ordning. Han lärde sig latin, tyska och holländska och läste mycket, men om någon uppfostran i egentlig mening kan man knappt tala. En stor del af sin tid ströfvade han omkring på Moskvas gator med sina sällskapsbröder och gjorde der bekantskap med lasten i alla former, med skälmar och bedragare, men också med en mängd beslutsamma äfventyrare, som sedan blefvo hans hjelpare, såsom Lefort och Gordon. Af dylika element bildade han en »lekkamratsbataljon», som öfvades på europeiskt sätt och blef den modell, hvarefter sedan armén ombildades. Öfningarna höllos i Preobrasjenskoje, med hvars namn regementet sedermera uppkallades. Sitt intresse för sjöväsendet ådagalade P. samtidigt genom att låta bygga en hel flottilj af båtar, som manövrerades på några insjöar och små floder i trakten. Sofia fruktade emellertid P., och denna fruktan ökades, ju mer P. nalkades sin myndighetsålder. Slutligen sökte hon egga streltserna till ett nytt uppror, hvars mål skulle vara P:s mördande. Men dessa förblefvo likgiltiga, planen yppades, och de fleste togo parti för P. Följden deraf blef att Sofia störtades och hölls i fångenskap och att P. sjelf öfvertog regeringen (1689). Samma år hade hans moder gift honom med Eudoxia Lapuchin, hvilket äktenskap blef olyckligt och upplöstes. P. började genast att ombilda armén efter europeiskt mönster, biträdd af utländingarna Lefort, Gordon, Schein m. fl., och lät bygga en flotta på Hvita hafvet. År 1696 eröfrade han Azov och förvärfvade dermed Rysslands första besittning vid Svarta hafvet. Sedan han sålunda skaffat sig krigisk ära, företog han 1697 sin första resa till vestra Europa, ehuru på sätt och vis inkognito. Han reste nämligen under namn af »Peter Michailov» såsom följeslagare åt sina ambassadörer Lefort, Golovin och Vosnitsin genom Kurland, Brandenburg, Hannover till Holland, der han i Zaandam besökte fabriker och skeppsvarf och t. o. m. sjelf deltog i arbetet. Dock vistades han der blott åtta dagar och for sedan till Amsterdam, der han var outtröttlig i att bese allt hvad som var sevärdt samt värfvade konstnärer, arbetare, militärer och ingeniörer, köpte verktyg och modeller o. s. v. Äfven England besöktes, der han i Oxford blef doktor, men snart måste han återvända hem. I Ryssland hade tsarens ovanliga resa väckt förbittring, allahanda historier om henne berättades och troddes, bl. a. att han satt fången i Stekoln (Stockholm). Sofia och hennes vänner begagnade sig deraf att upphetsa streltserna samt lyckades förmå dem till uppror. Detta blef kufvadt, och då P. snart återkom, straffas de upproriske på ett förskräckligt sätt. Omkr. 1,000 af dem afrättades, hvarvid P. sjelf skall hafva biträdt som bödel. Kåren upplöstes, Sofias hufvud rakades, och hon sjelf inspärrades i ett kloster. Samma öde drabbade äfven P:s gemål, hvilken P. hatade, emedan hon var en motståndare till hans reformplaner. Dessa kunde han nu fritt genomföra, ehuru visserligen icke utan motstånd, om än detta ej längre vågade öppet framträda. Derför äro äfven P:s reform-ukazer fyllda med hotelser om döds- eller knutstraff: det var med sådana medel han påtvang det ryska folket sin vilja. Målet för P:s reformer var att i Ryssland införa vesteuropeisk civilisation. Detta måste ske genom att utländingar af alla slag inkallades, att utländska seder och bruk efterbildades, både inom det enskilda och det offentliga lifvets område. Så förklaras, att hans lagstiftning påbjöd europeiska drägter, förbjöd det yfviga ryska skägget, afskaffade den asiatiska seden att qvinnorna skulle hållas innestängda i sin särskilda afdelning (terem) o. d. Han inrättade skolor öfver hela landet, hvilka afsågo praktiska mål, att bilda ingeniörer, navigatörer etc. Han lät öfversatta vesterländska arbeten i alla möjliga vetenskaper; han uppsatte tryckerier, lät uppsätta en tidning, och slutligen stiftade han, 1724, vetenskapsakademien. Ej mindre genomgripande voro hans reformer inom statslifvet. Han öppnade Ryssland för främlingar, som han gaf rätt att förvärfva fast egendom inom landet, att idka handel och näringar o. d. Adeln gjorde han till en tjensteadel, och hvar och en som tjenade kronan blef adelsman. För att drifva åtminstone de yngre sönerna till statstjenst gjorde han adelsgodsen till majorat. Genom dessa lagar blef den gamla ståndsskilnaden bruten, afståndet mellan den gamla adeln och det öfriga folket minskadt. I stället för bojarernas gamla »duma» (råd) inrättade han den styrande senaten (1711), en regeringskonselj, hvars själ var han sjelf. Efter svenskt mönster delade han centralförvaltningen på kollegier, tio till antalet. Äfven lokalförvaltningen omdanades i likhet med den svenska. Landet delades i 12 guvernement och dessa i 43 provinser, och med provinsståthållarna höll han stränga, ofta blodiga räfster, när de gjort sig skyldiga till bestickning. Rättskipningen förbättrades, säkerheten på gator och vägar blef vida större än förr. Armén uppdrefs till 210,000 man, och flottan räknade snart 48 större och 800 mindre fartyg. Patriarkatet, hvars innehafvare genom sitt inflytande hos folket kunde blifva farlig för kejsaren, afskaffades, och kyrkans styrelse lemnades åt ett kollegium, Heliga synoden, hvars högsta chef han sjelf var. För öfrigt gaf han religionsfrihet åt både »raskolniker» och inflyttade utländingar. Genom dessa och andra reformer är P. det moderna Rysslands grundläggare; genom honom blef Ryssland en europeisk stat. -- Under den tid dessa reformer genomfördes var P. invecklad i det väldiga kriget med Sverige, hvilket varade i 21 år (se Nordiska kriget), slöts genom freden i Nystad 1721 och endast med uppbjudande af landets hela styrka kunde föras till ett lyckligt slut, ty Ryssland blef genom det långa kriget utmattadt i nästan lika hög grad som Sverige, ehuru det egde större resurser att hämta sig från denna utmattning. Genom kriget vann P. de förr svenska Östersjöprovinserna och Viborgs län. Till det nyvunna området förlade han rikets centrum, då han der uppbyggde den nya hufvudstaden, S:t Petersburg, anlagd 1703. I denna nya stad kunde reformarbetet lättare fortsättas än i Moskva, den gammalryska medelpunkten och oppositionens hemvist. En månad efter freden i Nystad antog P. titlarna »fäderneslandets fader», »alla ryssars kejsare» och »den store», dermed antydande, att ett af hans mål var vunnet. Deremot miste P. sin första eröfring, Azov, då han 1711 måste köpa sig fred med turkarna, som innestängt honom vid Prut. I stället inledde han Rysslands framträngande vid Kaspiska hafvet genom eröfringen af Baku m. m. (1723). De sista åren af P:s regering fördystrades genom uppskakande scener inom hans familj. Hans öfvergifna gemål Eudoxia och hennes son Alexei, bägge fiender till hans reformer, inläto sig i en formlig sammansvärjning mot honom. Med egen hand knutade han då Eudoxia samt lät döma Alexei till döden (1718). Denne omkom kort efter domens afkunnande i sitt fängelse. Denna ytterliga stränghet måste man dock till en viss grad ursäkta, då man besinnar, att för P. gällde det om hans lifsgerning skulle göras om intet eller ej. Man kan väl säga, att det var för sitt land, som han offrade sin son. Vid denna tid egde P. en annan familj. Med den i Livland tillfångatagna Katarina (se denna) hade P. två söner, Peter och Paul, som snart dogo, och två döttrar: Anna, gift med hertig Karl Fredrik af Holstein-Gottorp, och Elisabet, som slutligen blef kejsarinna. Till Katarina eller hennes barn ämnade P. lemna regeringen, då han 1721 förbehöll sig rätt att utse efterträdare. Den 7 Maj 1724 lät han kröna Katarina till sin efterträdare.
Sedan P:s segrar gjort hans namn kändt i vestra Europa, företog han ännu en resa dit, 1717. Han besökte Tyskland, Holland och Frankrike. Trots allt sitt intresse för den vesteuropeiska kulturen förblef P. till sinnelag och uppförande en barbar. Hans seder voro råa, och hans laster voro en barbars. Hans hoffester slutade med de värsta orgier, innan sällskapet dukat under för bränvinets verkningar. En asiatisk despot var P. derutinnan att han ej stort aktade ett menniskolif och att han sjelf icke tvekade att understundom förrätta bödelns yrke. Med sin käpp piskade han upp statens förnämsta män. Men å andra sidan sparade han icke häller sig sjelf; han arbetade värre än en roddare, säger det ryska folket, och det var delvis hans arbete för Ryssland, som lade honom i en förtidig graf. P. afled till följd af förkylning, utan att hafva, kunnat gifva sin yttersta vilja tillkänna, d. 8 Febr. (n. st.) 1725. Sin grafplats hade han utsett i sin nya stad, i S:t Peter-Paulskyrkan. Han har bildstoder i Petersburg (af Falconet, 1782), Kronstadt, Poltava, Voronesj m. fl. st. -- P:s Journal,som skrefs af Mokarov, men 6 gånger korrigerades af P. samt 1770--72 utgafs (af Sjtsjerbatov), innehåller mycket af stor vigt för Nordiska krigets historia. Det s. k. »Peter den stores testamente» är understucket och sannolikt utgifvet på Napoleons tillskyndelse 1812. Jfr härom Berkholz: »Napoléon I, auteur du testament de Pierre le grand» (1863), samt »Les auteurs du testament de Pierre le grand» (1872). J. Fr. N.
2. P. II Alexeievitj, den föregåendes sonson, son af Alexei och Charlotta af Braunschweig, född d. 23 Okt. (n. st.) 1715, besteg tronen till följd af Katarina I:s testamente samt kröntes i Moskva d. 7 Mars 1728. Mensjikov, som under den förra regeringen varit allherskande, utöfvade äfven en tid ett tryckande förmynderskap öfver P.; men denne tröttnade snart derpå, och Mensjikov, som ämnat sin dotter, Maria, till P:s gemål, blef förvisad till Sibirien. I stället blefvo Ivan Dolgorukij och hans familj kejsarens allsmäktiga rådgifvare, och deras herravälde öfver den unge monarken blef lika tryckande som Mensjikovs. De påtvingade honom en ny brud, Ivan Dolgorukijs syster, Katarina, och sökte för öfrigt hafva honom i sina händer genom att underhålla hans lättsinne och smak för nöjen. P. tänkte redan befria sig från detta nya förmynderskap, då han plötsligen afled d. 9 Febr. 1730, i kopporna. Med honom utslocknade den romanovska ätten på manssidan. J. Fr. N.
3. P. III Feodorovitj, son till hertig Karl Fredrik af Holstein-Gottorp och Anna Petrovna, Peter den stores dotter, föddes i Kiel d. 21 Febr. 1728 och hette egentligen Karl Peter Ulrik. Sedan hans moster, Elisabet, bestigit Rysslands tron, kallade hon P. till Ryssland och utnämnde honom d. 18 Nov. 1742 till sin efterträdare. Vid samma tid fick han -- hvars fader en gång haft hopp om Sveriges krona (se Karl Fredrik) -- anbud att blifva tronföljare i Sverige, enär hattarna derigenom hoppades på billigare fred med Ryssland, men denna värdighet afslog han. Någon förlust för vårt land var detta ej, ty P. saknade alla regentegenskaper och mognade aldrig till man. Dertill bidrog väl den i hög grad vårdslösade uppfostran han erhöll. 1739 hade han efterträdt sin fader såsom hertig i Holstein-Gottorp, och detta land låg honom alltid mest om hjertat, så att han betraktade sig som en främling i Ryssland. För öfrigt var han en fanatisk beundrare af Fredrik den store och blef derför af Elisabet alldeles afstängd från allt deltagande i regeringen. Den 1 Sept. 1745 förmäldes han med Katarina af Anhalt-Zerbst (se Katarina, ryska kejsarinnor, 2), hvilken han på allt sätt kränkte och åsidosatte. Sedan han d. 5 Jan. 1762 bestigit kejsaretronen, införde han en mängd nyttiga reformer och visade sig synnerligen bevågen alla, som under den förra regeringen varit i onåd. Men samtidigt visade han ett öppet förakt för Rysslands religion, seder och bruk och stötte sig särskildt med gardena, som han hotade att upplösa. Äfven med hofvet stötte han sig genom sin plumphet och genom en mängd löjliga ändringar i etiketten. Med sin mosters utrikes politik bröt han fullständigt och skyndade sig att sluta kriget med Preussen för att i stället börja ett mot Holsteins gamla fiende, Danmark. Det var rustningarna mot detta land, som närmast framkallade ett utbrott af det allmänna missnöjet. En sammansvärjning bildades, hvars ledare var hans gemål, och hvars märkligaste medlemmar voro bröderna Orlov, Potemkin, Passek. Vid underrättelsen härom förlorade P. all besinning och vågade ej försvara sig, utan afsade sig hastigt kronan. Han skickades derefter till det ensliga Ropsja, der han efter fyra dagar afled, d. 17 Juli 1762. Man uppgaf som dödsorsak hemorroidalkolik i förening med kongestion åt hjernan, men i sjelfva verket mördades han genom gift och strypning af Alexei Orlov. Under sitt äktenskap med P. födde Katarina sonen Paul. J. Fr. N.