Peter (Pedro), konungar af Aragonien:
1. P. I, en vis regent och tapper hjelte, konung 1094, införlifvade 1096 Huesca med Aragonien och dog antagligen i Sept. 1105 (icke d. 28 Sept. 1104, såsom vanligen uppgifves). Han var gift med Agnes af Poitou. -- 2. P. II, född omkr. år 1176, efterträdde 1196 sin fader, Alfons II. En ifrig kämpe för den rena tron, öppnade han sin regering med ett strängt edikt emot valdenserna och kastade sig sedan med brinnande ifver in i striden emot de otrogne. I förbund med de andre kristne konungarna på halfön gjorde han det stora korståg, som år 1212 på Tolosas slagfält för alltid bröt morernas makt. Derefter skyndade han att hjelpa sin svåger och vasall, grefven af Toulouse, men stupade i slaget vid Muret, d. 13 Sept. 1213. P. var vän af trubadurernas skaldekonst, en tapper och ståtlig, men utsväfvande man. Hans gemål var Maria af Montpellier. -- 3. P. III den store, den föregåendes sonson, född 1236, öfvertog vid sin faders, Jakob Eröfrarens, död, 1276, regeringen i Aragonien, Katalonien och Valencia, men måste i de sistnämnda landen med härsmakt befästa sin tron. Straxt efter Sicilianska aftonsången (1282) skyndade P., som sedan 1262 var förmäld med den sicilianske konung Manfreds dotter Konstantia, med sin nyrustade flotta till Palermo och utropades der till konung af Sicilien. Ett försök emot Neapel lyckades honom icke, men sitt sicilianska rike försvarade han trots fransmännens vapen och påfvens bannstrålar. Striden flyttades till sist inom Aragoniens egna gränser, som anföllos af Karl af Valois, åt hvilken påfven skänkt den bannlystes fädernerike. Faran tvang P. till tvångsåtgärder, som kränkte hans aragoniers stolta sinnen. De ingingo en »frihetsförening», aftvungo konungen år 1283 det berömda Privilegeio general, »Aragoniens Magna Charta», men bjelpte honom sedan att jaga fienden undan. P. dog d. 10 Nov. 1285. Han var en slug politiker, egde ett bildadt sinne och fast karakter. -- 4. P. IV den präktige (el ceremonioso) föddes d. 5 Sept. 1319, efterträdde 1336 sin fader, Alfons IV, och återförenade 1344 (1349) hela den aragonska monarkien, då han med väpnad hand återtog Balearerna, Roussillon och Cerdagne, hvilka land vid Jakob Eröfrarens död tillfallit dennes yngre son. Men eröfringen bragte P. i förvecklingar med Aragoniens ständer, som icke ville lemna någon krigshjelp annat än till de otrognes bekämpande eller till omedelbart försvar. Tvedrägten ledde till inbördes krig, då P. öfverflyttade tronföljden på sin dotter Constanza (1347), med förbigående af sin broder Jakob. Aragoniens och Valencias stormän slöto sig samman i en »union», som på ett riksmöte i Zaragoza aftvang konungen stora medgifvanden. På Epilas slagfält år 1348 blef unionen emellertid sprängd af konungens trupper. Men P. begagnade sin seger med vis måtta; han gaf en konstitutionel ed och sköt sin sak med nationen under Justician, hvars stora betydelse i Aragoniens historia egentligen först då började. Sjelfva tvistefrågan bilades af sig sjelf, då år 1351 en son föddes åt konungen. Äfven efter den konstitutionella konflikten var P:s regering ett nästan oafbrutet krig. Ingen aragonsk konung före honom hade haft så mycket folk i fält, så stora flottor i sjön. Än gällde det det upproriska Sardinien, än dess försvarare Genua, och 1356 började de långvariga striderna med Kastilien, der P. mestadels stod på Henriks af Trastamara sida. P. var en sträng och hård man, af ett lidelsefullt lynne, men full af kraft och skarpsinne. Han tämde sin trotsiga adel, han värnade noga om rättvisan, men försmådde också icke kunglighetens yttre ståt. Han inrättade Huescas universitet och införde den kristna tidräkningen i Aragonien. P. dog d. 5 Jan. 1387 (icke 1388). Han var tre gånger gift: 1338 med Maria af Navarra, 1347 med Eleonora af Portugal och 1349 med Eleonora af Sicilien. Kj.