Peter (Pedro), konungar af Portugal:
1. P. I den stränge (el rigoroso), född d. 26 Nov. 1320, gifte sig först med Blanca af Kastilien, sedan med Constanza da Escalona, men hängaf sig efter Constanzas död (1345) helt och hållet åt sin älskarinna, den sköna kastilianskan Inez de Castro. Detta förhållande väckte hans faders, konung Alfons IV:s, harm och portugisiska adelns fruktan att förlora sitt inflytande. Inez blef år 1355 mördad. P. lofvade med ed att ej hämnas sin älskarinnas mord. Men knappt var fadern död (1357) och makten i P:s hand, förrän han lemnade fritt lopp åt sin hämd (se vidare Castro). I de strider, som på P:s tid upprörde Pyreneiska halfön, inblandade han sig föga; han egnade sin stora kraft och driftighet åt sitt eget folk. De store hatade och fruktade honom, men folket gladdes åt hans stränga rättvisa, och det sades vid hans graf, att Portugal aldrig haft 10 så lyckliga år, som under konung P. Han dog d. 18 Jan. 1367, lemnande en öfverfull skattkammare och ett folk i högt välstånd. -- 2. P. II, son af Johan IV, född d. 26 April 1648, ställde sig med jesuiternas hjelp i spetsen för oppositionen emot sin svage broder, konung Alfons VI, lockade ifrån honom hans drottning, Maria Francisca, och häktade honom i palatsrevolutionen d. 23 Nov. 1667, som cortes sanktionerade. P. öfvertog regeringen, men utbytte först 1683, vid Alfons' död, infanttiteln emot konunganamnet. Straxt efter tronhvälfningen slöt P. freden med Spanien, Febr. 1668, och fick der Portugals i 28 år bestridda suveränitet erkänd. Sedan 1669 äfven fred med Holland kommit till stånd, var P:s regering nästan till slutet en enda fredsperiod, medan stora krig brunno öfver hela Europa. P:s gifte med sin svägerska Maria Francisca (1668) gjorde det franska inflytandet bestämmande för Portugals yttre politik. Då hon dog (1683), och konungen (1687) ingick nytt gifte, med Sofia Elisabet af Pfalz, vann det österrikiska partiet öfverhand. 1703 lät han locka sig in i den stora koalitionen emot Ludvig XIV, mottog engelska trupper i Lissabon och afslöt det beryktade Methuenfördraget. Portugal gick under P:s regering i många riktningar tillbaka, ehuru han sjelf samvetsgrant egnade sig åt sina konungapligter. Han var en man med förstånd och en viss energi, dertill af ett intagande yttre; men han saknade all bildning och lät sig föra i jesuiternas ledband. Bilden af den döde brodern, från hvilken han röfvat drottning och krona, förföljde honom ända in på dödsbädden, och han dog med den förmaningen till sina söner att alltid vara hörsamme sin äldste broder, tronföljaren Johan. P. dog d. 9 Dec. 1706 på slottet i Alcantara. -- 3. P. III, titulärkonung, den föregåendes sonson, son till konung Johan V och broder till konung Josef, föddes d. 5 Juli 1717. Han upptogs 1736 i franciskan-orden, blef 1743 malteser-storprior af Crato, men lemnade det andliga ståndet, då han d. 6 Juni 1760 ingick äktenskap med sin brorsdotter, tronföljarinnan Maria Francisca Isabella. Vid hennes tronbestigning, 1777, erhöll han, enligt portugisisk statsrätt, konunganamnet. Död 1786. -- 4. P. IV, konung Mars--Maj 1826. Se Peter, kejsare af Brasilien, 1. -- 5. P. V af Alcantara, född af drottning Maria da Gloria i Lissabon d. 16 Sept. 1837, blef konung d. 15 Nov. 1853, men lemnade sin fader, titulärkonung Ferdinand, regentskapet, medan han sjelf på utländska resor besökte Europas förnämsta hof. Först 1855 tog han såsom fullmyndig styret i egna händer. 1858 ingick han gifte med en prinsessa af Hohenzollern. Hon dog snart, och d. 11 Nov. 1861 föll den unge konungen sjelf offer för en härjande feber. Såsom regent höll P. strängt på de konstitutionella formerna. Kj.