Sida 580
Pestrot ...
folks aktning. Synnerlig ifver har han ådagalagt för slafveriets upphäfvande uti Brasilien. Sedan 1843 är P. förmäld med Teresia (född d. 14 Mars 1822, dotter af kon. Frans I af Bägge Sicilierna) och har med henne haft två döttrar, Isabella (född d. 29 Juli 1846, sedan 1864 förmäld med grefven af Eu) och Leopoldina (f. 1847, d. 1871, gift med prins August af Sachsen-Koburg). A. B. B.
Peter den grymme, konung af Kastilien, född d. 30 Aug. 1334, efterträdde 1350 sin fader, Alfons XI, i Kastilien och Leon. På tillskyndelse af sin moder, Maria af Portugal, medverkade P. till aflifvandet af hans faders älskarinna Eleonora de Guzman (1351). Det hat, som derigenom drabbade honom, ökade han genom sin trolöshet och sitt lättsinne, då han för sin älskarinna Maria de Padilla försköt tvänne gemåler (Blanche af Bourbon 1352, Juanna Fernandez de Castro 1354). Hans grymma och baksluga förföljelser emot adeln och kyrkan drogo interdikt öfver hans land och bannstrålen öfver hans eget hufvud. Hans halfbroder Henrik af Trastamara, Eleonoras son, ställde sig i spetsen för de missnöjde; men P. hycklade ånger för påfven, och denne bemedlade 1361 ett stillestånd, hvarefter Henrik måste fly till Frankrike. Nu kände P:s grymhet, ofta framkallad af girighet, inga gränser. Då han till sist förklarade sina barn med Padilla för äkta och laga tronarfvingar, bildades mot honom en liga mellan Henrik af Trastamara, påfven, Frankrike, Aragonien och Navarra. När Henrik förde stora hopar af yrkeskrigare -- med den berömde du Guesclin i spetsen -- öfver Pyrenéerna, tog P. sin tillflykt till Svarte prinsen i Bayonne. Med dennes hjelp besegrade han Henrik vid Navarrete 1367 och rasade derefter som en blodhund emot de öfvervunne. Men Henrik återkom, och slaget vid Montiel d. 14 Mars 1369 afgjorde brödrakampen. Instängd i fästningen, sökte P. med guldets hjelp komma undan och underhandlade derom nemligen med du Guesclin. Lockad till Guesclins tält, mördades han der af Henrik i Mars 1369. P. var en rikt begåfvad man både i yttre och inre hänseende, men ett lidelsefullt lynne qväfde snart de goda ansatserna och gjorde honom till en fullkomlig tyrann. Kj.
Peter, furstar af Montenegro. Se Petar.
Peter (Pedro), konungar af Portugal:
1. P. I den stränge (el rigoroso), född d. 26 Nov. 1320, gifte sig först med Blanca af Kastilien, sedan med Constanza da Escalona, men hängaf sig efter Constanzas död (1345) helt och hållet åt sin älskarinna, den sköna kastilianskan Inez de Castro. Detta förhållande väckte hans faders, konung Alfons IV:s, harm och portugisiska adelns fruktan att förlora sitt inflytande. Inez blef år 1355 mördad. P. lofvade med ed att ej hämnas sin älskarinnas mord. Men knappt var fadern död (1357) och makten i P:s hand, förrän han lemnade fritt lopp åt sin hämd (se vidare Castro). I de strider, som på P:s tid upprörde Pyreneiska halfön, inblandade han sig föga; han egnade sin stora kraft och driftighet åt sitt eget folk. De store hatade och fruktade honom, men folket gladdes åt hans stränga rättvisa, och det sades vid hans graf, att Portugal aldrig haft 10 så lyckliga år, som under konung P. Han dog d. 18 Jan. 1367, lemnande en öfverfull skattkammare och ett folk i högt välstånd. -- 2. P. II, son af Johan IV, född d. 26 April 1648, ställde sig med jesuiternas hjelp i spetsen för oppositionen emot sin svage broder, konung Alfons VI, lockade ifrån honom hans drottning, Maria Francisca, och häktade honom i palatsrevolutionen d. 23 Nov. 1667, som cortes sanktionerade. P. öfvertog regeringen, men utbytte först 1683, vid Alfons' död, infanttiteln emot konunganamnet. Straxt efter tronhvälfningen slöt P. freden med Spanien, Febr. 1668, och fick der Portugals i 28 år bestridda suveränitet erkänd. Sedan 1669 äfven fred med Holland kommit till stånd, var P:s regering nästan till slutet en enda fredsperiod, medan stora krig brunno öfver hela Europa. P:s gifte med sin svägerska Maria Francisca (1668) gjorde det franska inflytandet bestämmande för Portugals yttre politik. Då hon dog (1683), och konungen (1687) ingick nytt gifte, med Sofia Elisabet af Pfalz, vann det österrikiska partiet öfverhand. 1703 lät han locka sig in i den stora koalitionen emot Ludvig XIV, mottog engelska trupper i Lissabon och afslöt det beryktade Methuenfördraget. Portugal gick under P:s regering i många riktningar tillbaka, ehuru han sjelf samvetsgrant egnade sig åt sina konungapligter. Han var en man med förstånd och en viss energi, dertill af ett intagande yttre; men han saknade all bildning och lät sig föra i jesuiternas ledband. Bilden af den döde brodern, från hvilken han röfvat drottning och krona, förföljde honom ända in på dödsbädden, och han dog med den förmaningen till sina söner att alltid vara hörsamme sin äldste broder, tronföljaren Johan. P. dog d. 9 Dec. 1706 på slottet i Alcantara. -- 3. P. III, titulärkonung, den föregåendes sonson, son till konung Johan V och broder till konung Josef, föddes d. 5 Juli 1717. Han upptogs 1736 i franciskan-orden, blef 1743 malteser-storprior af Crato, men lemnade det andliga ståndet, då han d. 6 Juni 1760 ingick äktenskap med sin brorsdotter, tronföljarinnan Maria Francisca Isabella. Vid hennes tronbestigning, 1777, erhöll han, enligt portugisisk statsrätt, konunganamnet. Död 1786. -- 4. P. IV, konung Mars--Maj 1826. Se Peter, kejsare af Brasilien, 1. -- 5. P. V af Alcantara, född af drottning Maria da Gloria i Lissabon d. 16 Sept. 1837, blef konung d. 15 Nov. 1853, men lemnade sin fader, titulärkonung Ferdinand, regentskapet, medan han sjelf på utländska resor besökte Europas förnämsta hof. Först 1855 tog han såsom fullmyndig styret i egna händer. 1858 ingick han gifte med en prinsessa af Hohenzollern. Hon dog snart, och d. 11 Nov. 1861 föll den unge konungen sjelf offer för en härjande feber. Såsom regent höll P. strängt på de konstitutionella formerna. Kj.
Peter (rysk form Pëtr, utt. pjåter), kejsare af Ryssland:
Källa: Project Runeberg ·
