Urban (Lat. Urbanus). Åtta påfvar hafva, burit detta namn:
1. U. I, den helige, 223--230. Om honom är intet med visshet kändt. Enligt en tvifvelaktig källa skall han hafva lidit martyrdöden. 2. U. II, 1088--99, var till börden fransk adelsman och hette Eudes de Lagny. Sedan han tidigt inträdt i det andliga ståndet och latiniserat sitt namn till Odo, blef han omsider arkidiakonus i Reims, derefter, sedan han blifvit munk i klostret Clugny, dettas prior och slutligen af Gregorius VII 1078 utnämnd till kardinalbiskop af Ostia. Utpräglad anhängare af det gregorianska kyrkosystemet, var han en af dem, som Gregorius föreslog till efterträdare åt sig, och han uppsattes också d. 12 Mars 1088 efter Viktor III:s död på påf estolen, en upphöjelse, som förskaffade honom många vidrigheter. Den »motpåfve», Klemens III (förut ärkebiskop Vibertus af Ravenna), som kejsar Henrik IV uppsatt redan mot Gregorius VII 1080, och som sedan, ehuru tämligen maktlös, hållit sig uppe äfven under Viktor III, gjorde nu, omgifven af ett stort och mäktigt parti, nya ansträngningar för att blifva ensam på Petri stol. Herre öfver staden Rom, höll han en synod i sjelfva Peterskyrkan, der U. bannlystes; och ehuru denne ej långt derefter lyckades sätta sig i besittning af staden, måste han snart åter fly derifrån. U. var sedan landsflyktig i tre år, 1091--93, under hvilken tid Klemens tronade i Rom. Men äfven under landsflykten verkade han oaflåtligt för sin sak. Han höll synoder i Benevent och Troia (i Italien), åvägabragte, för att stärka sin makt i Italien, äktenskap mellan den sjuttonårige hertig Welf af Bajern och den fyrtiofyraåriga markgrefvinnan Matilda af Toscana samt gjorde, för att bryta kejsar Henriks makt, gemensam sak med dennes gemål, Adelheid, och hans upproriske son Konrad. 1095 höll han en stor synod i Piacenza, der han förnyade besluten ang. celibat och simoni samt bannlyste motpåfven och hela hans anhang. Det vigtigaste beslutet var dock att de vesterländske kristne skulle draga ut till strid mot de otrogne inkräktarna af Heliga landet, ett beslut, som fattades med anledning af den bysantinske kejsaren Alexeios' beskickning till påfven med bön om hjelp. Hösten s. å. stadfästes detta beslut på den ryktbara synoden i Clermont, der U. genom ett glödande tal och frikostigt utdelande af aflat åt alla deltagarna i härtåget uppväckte för företaget en hänförelse, som hastigt utbredde sig öfver hela Vesterlandet och blef upphofvet till de väldiga företeelser, som blifvit kallade korstågen. Konung Filip I af Frankrike, som förskjutit sin gemål Berta för att äkta grefve Fulkos af Anjou gemål Bertrada, bannlystes på denna synod i sitt eget land, då han icke velat lyssna till påfvens uppmaningar att göra slut på den brottsliga förbindelsen och återtaga sin gemål. -- I spetsen för korstågsrörelsen var nu U. hela Vesterlandets herre. Kejsar Henriks och Klemens III:s makt var fullständigt bruten, och äfven konung Filip böjde sig för påfvens myndighet, skilde sig från Bertrada och fick aflösning. U. dog d. 29 Juli 1099.
3. U. III, 1185--87, hette förut Uberto Crivelli, tillhörde en ansedd milanesisk slägt och hade samma år han valdes till påfve, d. 25 Nov. 1185, blifvit ärkebiskop af Milano. Hela hans regeringstid upptogs af strider med kejsar Fredrik I Barbarossa dels om biskopsutnämningar, dels om de s. k. Matildiska arfgodsen. I Tyskland lyckades påfven bilda ett mäktigt parti mot kejsaren, och uti Italien understödde han den mot kejsaren upproriska staden Cremona. Då efter Cremonas intagande påfven tvärt emot sitt en gång gifna löfte utnämnde kejsarens fiende arkidiakonen Folmer till ärkebiskop af Trier, lät kejsaren genom sin son Henrik förhärja Kyrkostaten samt inspärra påfven i Verona. I begrepp att slunga bannstrålen mot kejsaren afled U. plötsligt d. 11 Okt. 1187 i Ferrara, såsom det berättas, af sinnesrörelse vid underrättelsen om Jerusalems eröfring af Saladin.
4. U. IV, 1261--64, fransman, hette förut Jacques Pantaléon och var son till en skomakare i Troyes. Han blef biskop af Verdun och utnämndes af Alexander IV till patriark af Jerusalem. Då han för att hos påfven söka hjelp åt de kristne i Orienten afrest till Italien och hunnit till Viterbo, fick han budskap om att Alexander nyss aflidit, och kort derefter, d. 29 Aug. 1261, blef han vald till dennes efterträdare. Påfvemaktens stärkande och höjande under denna af politiska slitningar uppfyllda tid var hans mål. En af hans första regeringshandlingar var kardinalkollegiets ökande med fjorton nya kardinaler. Oförsonlig fiende till konung Manfred af Neapel och Sicilien, gjorde han allt för att störta denne, bannlyste honom och erbjöd hans krona åt grefve Karl af Anjou. Han dog kort derefter, d. 2 Okt. 1264, i Perugia. Samma år hade han utgifvit en bulla om firandet af Kristi lekamens fest, såsom det sades, på grund deraf att han vid en mässa i Bolsena varit vittne till huru den administrerande presten, som i hemlighet icke trodde på transsubstantiationen, blifvit troende derigenom att blod flöt ur det invigda brödet.
5. U. V, 1362--70, fransman, den näst siste af de avignonske påfvarna, hette egentligen Guillaume Grimaud och föddes 1309. Sedan han som yngling inträdt i benediktinorden och derefter egnat sig åt lärda studier, blef han, abbot först i Germanusklostret i Auxerre, derefter i klostret S:t Victor i Marseille. Då han som påflig legat var på återresa från Neapel till Avignon, valdes han, i Sept. 1362, af kardinalerna i Avignon till påfven Innocentius VI:s efterträdare. U. nitälskade för kyrkans upprättelse ur förfallet, ifrade mot presternas osedliga och yppiga lefnadssätt samt ingrep mot simonien. Han utgaf 1362 bullan In coena Domini mot kättare. Ett af honom planlagdt försök att återupplifva korstågsrörelsen blef om intet. I öfre Italien huserade Bernabo Visconti med sina röfvareskaror och hemsökte äfven påfvens besittningar trots bannlysning och ett mot honom uppbådadt »korståg». Länge hade U. varit betänkt på att göra slut på den nesliga »fångenskapen» i Avignon och återvända till Rom, hvartill många, bl. a. skalden Petrarca, bevekande uppmanade honom. De öfverhandtagande oroligheterna och laglösheterna uti Italien bragte detta beslut till mognad. 1367 lemnade U. Avignon och gjorde sitt högtidliga intåg i Rom. Men kardinalernas ovilja mot denna förändring och andra vidriga omständigheter föranledde U. att redan 1370 återvända till Avignon, trots de allvarligaste föreställningar och böner af fromma och för kyrkans bästa nitälskande personer, bland dem den hel. Birgitta, hvilken skall hafva förutsagt den ohörsamme påfvens snara död. Han afled d. 19 Dec. 1370.
6. U. VI, 1378--89, förut Bartolomeo Prignano, ärkebiskop af Bari, föddes i Neapel omkr. 1318. Gregorius XI hade flyttat påfvens säte från Avignon tillbaka till Rom. För att försäkra sig om att ingen återflyttning till Avignon skulle komma i fråga, yrkade vid hans död det romerska folket och presterskapet på att en italienare skulle väljas till hans efterträdare. Så blef då U. påfve, d. 9 April 1378, men detta val blef orsaken till den s. k. »stora schismen» i påfvedömets historia. Ifrande för kyrkotukt och kyrkans upprättande ur förfallet, hade U. dock efter en kort tids regering genom oklokhet, envishet ock hårdhet stött sig med flertalet af kardinalerna, i synnerhet de franske. De sammansvuro sig mot honom, afsatte honom d. 9 Aug 1378 och valde d. 21 Sept. s. å. kardinal Robert af Genève, till påfve, hvilken under namn af Klemens VII slutligen tog sitt säte i Avignon. Kejsar Karl IV och större delen af Tyskland förklarade sig jämte England för U., Frankrike, Neapel, Spanien och Skotland för Klemens. De två påfvarna bannlyste hvarandra. U. förmådde 1381 hertig Karl af Durazzo att sätta sig i spetsen för ett »korståg» mot Neapels regerande drottning, Johanna, som blef besegrad, tillfångatagen och mördad, hvarefter hertig Karl blef Neapels konung under namn af Karl III. Vänskapen mellan honom och påfven tog dock snart slut. Misstänkande en sammansvärjning bland kardinalerna och att den nye konungen understödde de upproriske, bannlyste U. honom, belade Neapel med interdikt och lät efter pinligt förhör på ett nesligt sätt mörda fem kardinaler 1386, genom hvilket blodsdåd påfvens parti minskades och oviljan mot honom växte. År 1389 bestämde U., att Jungfru Marias besöks dag skulle firas såsom allmän kyrkofest hvarje år d. 2 Juli, och att hvart 33:dje år skulle firas såsom jubelår. Han afled d. 18 Okt. 1389.
7. U. VII valdes efter Sixtus V till påfve d. 15 Sept. 1590, men dog tolf dagar derefter. Han hette Giambattista Castagna och föddes i Rom 1521.
8. U. VIII, 1623--44, hette förut Maffeo Barberini och föddes i Florens 1568. Sedan han blifvit protonotarie vid den påfliga kurian och två gånger skickats såsom påflig nuntie till Frankrike, blef han kardinal 1605 och valdes, d. 6 Aug. 1623, vid Gregorius XV:s död till dennes efterträdare. I början af sitt pontifikat utförde han Ignatius Loyolas, Frans Xavers, Filippo Neris m. fl:s kanonisation. Bullan In coena Domini mot kättare fick af honom 1627 sin sista gestalt. Det gräsliga blodbadet på protestanterna på Irland under Karl I:s regering prisades af U. såsom en Gud behaglig gerning, och dess föröfvare fingo fullständig aflat äfven för fortsatta dåd af samma slag. År 1631 sanktionerade han Lazaristernas orden, och han utbildade och gynnade den af hans företrädare 1622 stiftade Congregatio de propaganda fide samt lät 1627 för dess räkning uppbygga ett missionsinstitut, »Collegium Urbanum». Han tvang 1633 Galilei att afsvärja sina »villfarelser», och 1642 fördömde han genom bullan In eminenti Jansenius' bok »Augustinus». För påfvedömets verldsliga makt var han en stor ifrare. Han var den siste påfve, som utvidgade Kyrkostaten, hvilket skedde genom att hertigdömet Urbino blef dermed införlifradt. Och hans politik i trettioåriga kriget bestämdes af just detta ögonmärke: utvidgandet af påfvens verldsliga makt. Visserligen jublade han öfver Gustaf II Adolfs död och önskade, att katolikerna skulle segra, men å andra sidan lät han sig angeläget vara, att kejsaren ej skulle få för stort öfvertag, emedan han väl visste, att ett starkt kejsaredöme omöjliggjorde ett starkt påfvedöme. Derför föreföll hans ställning till detta krig vacklande; det såg stundom ut, som om han stått på protestanternas sida (se härom Gregorovius: »Urban VIII im widerspruch zu Spanien und zum kaiser», 1879) U. var en stor vän af konst och literatur, och sjelf författade han en latinsk diktsamling, som vunnit mycket erkännande. På Roms och Kyrkostatens befästande och på en stående armé nedlade han stora summor. Hvad man i synnerhet lade honom till last var en långt drifven nepotism, hvarigenom hans slägtingar och favoriter samlade stora rikedomar. Död d. 29 Juli 1644. J. P.