Utrikesdepartementet l. Kabinettet för utrikes brefvexlingen, ett af de sju departement, i hvilka den svenska statsförvaltningen är delad. Till detta departement höra -- enligt k. stadgarna d. 16 Maj 1840 och d. 20 April 1858 samt instr. af d. 8 Nov. 1878 -- ärenden, som röra Sveriges och Norges förhållande till främmande makter och konsulsväsendet, hvarjämte departementet har att bevaka svenska och norska undersåtars angelägenheter på utrikes ort, då ministerielt biträde dertill kan erfordras. Ärendena beredas och föredragas inför konungen af departementets chef, som är ett statsråd samt bär titeln minister för utrikes ärendena (i dagligt tal benämnes han utrikesminister) och predikatet »excellens». Afhandlingar med främmande makter, som röra rikets handel och sjöfart, beredas i samråd med chefen för Civildepartementet. Angående sättet för ärendenas behandling och afgörande se vidare art. Ministeriella mål. Chefens närmaste man är kabinettssekreteraren, hvars funktion närmast motsvarar expeditionschefs i de öfriga departementen. Han biträder ministern vid ärendenas handläggning, öppnar och föredrager för honom inkommande skrifvelser af förtrolig art samt har personligen vården om departementets hemliga handlingar och vakar öfver ärendenas behöriga gång m. m. Dessutom räknar departementet 3 kansliråd och afdelningschefer (en för politiska, en för handels- och konsulat-, en for kamerala afdelningen), 1 arkivarie (f. n. finnas 2 arkivarier, men den enes ämbete är rent personligt, öfver stat inrättadt för den nuv. innehafvåren), 1 förste och 6 andre sekreterare, hvarjämte departementets stat upptager en introduktör för främmande sändebud. Emedan departementets verksamhet omfattar båda de förenade rikena, har, ehuru utan stöd af något lagstadgande, den praxis bildat sig, att äfven norrmän förordnas till tjenstgöring vid detsamma. Departementet utgifver årligen en kalender. Dess arkiv omfattar alla handlingar rör. ministeriella ärenden (protokoll, traktater, noter och från beskickningarna inkomna depescher m. m.) fr. o. m. 1814.
Under departementet lyda de förenade rikenas beskickningar och konsulat. De förra utgöras (1892) af 8 envoyéer (Danmark, Frankrike, Förenta staterna, Italien, Ryssland, Storbritannien och Irland, Tyska riket, Österrike-Ungern), 3 ministres plénipotentiaires (Belgien och Nederländerna, Spanien, Turkiet), 2 ministerresidenter (Japan, Portugal), 8 legationsråd och legationssekreterare, 9 militärattachéer och attachéer samt 1 legationspredikant. Konsulsstaten består af 124 generalkonsuler och konsuler (af hvilka 15 fast aflönade), 49 konsulatsekreterare och vicekonsuler vid konsulsstationerna (af hvilka 5 fast aflönade), 607 öfriga vice konsuler (af hvilka 5 fast aflönade) samt 5 kanslister och kontorister. I disponibilitet äro försatta 1 envoyé och 3 legationssekreterare. De främmande makter, som hafva sändebud ackrediterade vid hofvet i Stockholm, äro Belgien, Danmark, Frankrike, Förenta staterna, Italien, Japan, Nederländerna, Portugal, Ryssland, Siam, Spanien, Storbritannien och Irland, Turkiet, Tyska riket och Österrike-Ungern, samtliga representerade af envoyéer.
Utgifterna för Utrikesdepartementet upptogos för 1892 till 1,192,200 kr., till hvilkas bestridande beräknades inflyta 283,500 kr. i konsulatoch expeditionsafgifter, resten, 908,700 kr., i statsanslag. De anvisade statsmedlen utgå alltid till 12/17 från Sverige och 5/17 från Norge, d. v. s. för år 1892 till resp. 603,800 och 304,900 kr. Dessutom bestred svenska statsverket ensamt utgifterna för svenska kyrkan i Paris (2,950 kr.) och för utgifvandet af »Sverges traktater med främmande magter» (4,500 kr.). De från Sverige utgående anslagen till Utrikesdepartementet, hvilka i riksstaten sammanfattas under benämningen »Tredje hufvudtiteln», utgjorde således 611,250 kr. Utrikesbudgeten är fördelad på två afdelningar: kabinettskassan (se d. o.) och konsulskassan (se Konsulsfonden). Utgifterna för de utländska beskickningarna (»ministerstaten») upptogos nämnda år till 478,750 kr., för konsulsstaten till 510,459 kr. Högst aflönade af de till departementet hörande ämbetsmännen äro envoyéerna i London, Paris och Petersburg, af hvilka hvar och en uppbär 60,000 kr. årligen. Ministern för utrikesärendena åtnjuter fri bostad och 24,000 kr. om året.
Utrikesärenden föredrogos och expedierades under 1500-talet genom kansleren eller någon sekreterare, som för tillfället fick det i uppdrag. Enligt 1618 års kansliordning skulle 4, enligt 1626 års 3 sekreterare, under rikskanslerens chefskap, »ställa och under handen hafva» den diplomatiska korrespondensen, hvarjämte kansleren skulle hafva »en handskrifvare» för »secretiora». Hvar och en af sekreterarna hade att sköta korrespondensen på ett visst land eller vissa land. (Ett par af dem hade att lägga hand vid äfven inrikesärenden.) 1634 års regeringsform lade utrikesärendena till Kanslikollegium, som jämte handläggningen af en mängd inrikesärenden hade att afgifva kollegialt yttrande i frågor ang. utrikespolitiken, och hvars chef, rikskansleren (under tiden 1680--1790 benämnd kanslipresident), var utrikesminister. I ärendenas beredning och expedierande deltogo närmast ett par riksråd, s. k. rikskansliråd (till 1680), hofkansleren, hvilken 1661 års kansliordning ålade att »enkannerligen bära försorg om utländska ärenden», och en af de bägge »sekreterarna af staten», som bl. a. hade att i rådet föredraga kollegiets utlåtanden (under tiden 1697--1708 hade han titeln statsråd och säte i rådet). 1713 års kansliordning upprättade Första utrikesexpeditionen och Andra l. Tyska utrikesexpeditionen, hvardera under ett ombudsråd, som var föredragande inför konungen, men 1719 infördes en expedition, Utrikesexpeditionen, till 1777 med en statssekreterare, sedermera till 1809 med hofkansleren såsom chef och föredragande i regeringen. Samtidigt (1719) återinträdde ett riksråd i kollegiet såsom kanslipresidentens närmaste man. Från kollegiet och expeditionen drogs med tiden alltmera korrespondensen med beskickningarna, som gick genom kanslipresidenten och hans särskilda kansli, det s. k. Presidentskontoret, under en presidentssekreterare och med ett antal förste och andre sekreterare. Detta kontor fick under Gustaf III:s sista regeringsår, då intet riksråd och ingen kanslipresident funnos, allt större betydelse samt erhöll i April 1791 benämningen Konungens kabinett för utrikesbrefvexlingen. Det ställdes under en kabinettssekreterare såsom chef och besörjde alla yttre politiska angelägenheter under konungens omedelbara tillsyn. Gustaf III var således i egen person utrikesminister. 1792, efter Gustaf III:s död, återupprättades rikskanslersämbetet, i Fr. Sparres person, och denne hade, åtminstone till namnet, högsta ledningen af utrikesärendena. I sammanhang med Kanslikollegiets upphäfvande förordnades genom k. kung. d. 17 Febr. 1801, att kanslipresidenten (sådan blef nu å nyo titeln för kansliets chef) skulle genom kabinettet ombesörja den ministeriella brefvexlingen och att Utrikesexpeditionen, under hofkansleren, skulle handlägga öfriga utrikesärenden samt allt (utom militära ärenden), som angick de tyska provinserna. Genom 1809 års regeringsform infördes en statsminister för utrikes ärendena, jämte justitiestatsministern statsrådets främste ledamot. Han var kansliets chef till 1840 och hade att inför konungen föredraga utrikesärendena (vid hans frånvaro föredrogos de af hofkansleren), men de fortforo ännu en tid framåt att vara splittrade: på kabinettet, Hofkanslers-expeditionen (till 1840) och Kanslistyrelsen (till 1833). Genom departementalstadgan af d. 16 Maj 1840 lades äntligen alla utrikesärenden till ett verk, Utrikesdepartementet. Dit förlades sedermera (konsulsst. d. 20 April 1858) alla ärenden ang. konsulatväsendet, för såvidt de röra Sverige och Norge gemensamt. I sammanhang med införandet af statsministerämbetet, 1876, upphörde chefen för Utrikesdepartementet att benämnas statsminister (den dåv. chefen O. Björnstjerna dock förbehållet att under sin tjenstetid behålla titeln); sedan dess bär han titeln minister för utrikes ärendena.
Hvad våra utländska beskickningar beträffar, må anmärkas, att de ända till början af 1600-talet voro tillfälliga, extraordinära. Först traktaten af 1614 emellan Sverige och Nederländerna stadgade, att dessa bägge makter skulle hålla ordinarie diplomatiska representanter hos hvarandra. Men vår ständiga diplomatis nät utbreddes snart till följd af Sveriges växande betydelse inom den internationella politiken. Nedanstående tabell upptager den ordinarie ministerstaten för några angifna år, med summorna i runda tal:
1634: 2 residenter, 2 agenter, 4 korrespondenter, 2 hofråd 11,050 rdr sp.
1646: 1 legat, 3 residenter, 7 korrespondenter 48,420 dlr s.m.
1697: 7 envoyéer, 1 abgesandt, 3 residenter, 2 agenter, 1 konsul, 1 kommissarie, 4 kommissionssekreterare, 1 legationsprest (Paris) 46,390 rdr sp. (dessutom 3 af livländska staten aflönade kommissarier i Ryssland, nämligen i Moskva, Novgorod, Pskov)
1727: 2 envoyéer, 5 residenter, 1 abgesandt, 2 agenter, 1 kommiss., 1 konsul, 6 komm. sekr., 3 leg. prester (Wien, Paris, London) 40,020 rdr sp.
1747: 3 envoyéer, 6 ministr. plénip., 2 residenter, 1 abgesandt, 1 agent, 1 kommiss., 3 konsuler, 10 komm. sekr., 3 leg. prester (Paris, London, Konstantinopel) 60,178 rdr b:co.
1765: 9 envoyéer, 3 ministrar, 1 kommiss., 1 gen. konsul, 3 konsuler, 12 komm. sekr., 5 leg. prester (Wien, Madrid, Konstantinopel, Paris, London) 75,370 rdr b:co.
Under Gustaf III: s regering
uppgick den ordinarie staten
pr år till omkr 79,000 rdr b:co.
Tager man med i beräkningen extra staten, stiga summorna, i synnerhet under Gustaf III, betydligt. Så utgjorde extra staten exempelvis 1697: 2,500 rdr sp., 1727: 2,400 rdr sp., 1747: 9,300 rdr b:co och under Gustaf III 13,000--30,000 rdr b:co (1 rdr b:co ungef. = 1 rdr sp.).