Väderleksförutsägelse. Att förutsäga väderleken har sedan urminnes tid ansetts för en lika lockaride som svår uppgift. Till följd af uppgiftens svårighet har derför i allmänhet hittills hvarje sundt och nyktert tänkande förutsägare måst begränsa sin spådom till en ganska kort tid (blott några timmar eller dagar) samt nöja sig med en större eller mindre grad af sannolikhet. Emellertid finner man alltifrån den grå forntiden och till våra dagar också en talrik skara »väderleksprofeter», som ej äro så blygsamma, men hvilkas spådomar snarast böra betecknas såsom vidskepelse eller bedrägeri, och som alltför ofta satt hela konsten i vanrykte. Naturligtvis var i äldsta tider den rena vidskepelsen förherskande. Enligt denna bero väderlekens vexlingar på öfvernaturliga väsendens godtyckliga ingripande i naturens ordning, och spådomskonsten bestod då mestadels endast i försök att utforska och beveka dessa väsendens vilja genom trolldom och besvärjelser. Väderleksspåmannens yrke var då vanligen detsamma som regn-, stormoch hagelmakarens. Å ena sidan var regnmakaren visserligen, liksom ännu i dag hos de vilda folken, en ansedd, omtyckt och mycket anlitad man, men som afvärjandet af storm och hagel också tillhörde yrket, så var detta alltför ofta i hög grad otacksamt och farligt. Så snart en dylik olycka inträffade, blef han oftast grymt misshandlad och dödad, så mycket snarare, som luften alltsedan forntiden haft rykte om sig att vara de onda andarnas älsklingstillhåll och spåmannen derför ansågs stå i förbund med dessa onda makter. Vetenskapens historia förtäljer om en mängd af de mest afskyvärda förföljelser mot föregifna trollkarlar och hexor, som genom besvärjelser af dylika andar framkallat oväder. Kristendomen har ingalunda räddat från denna vidskepelse. Enligt kyrkofadern Augustinus kunna de gudlöse med demonernas hjelp förstöra skörden genom hagel och oväder. Kejsar Konstantin förbjöd med stränghet allt sådant vädermakeri. Samma vidskepelse har emellertid, oaktadt den grymmaste förföljelse, frodats under senantiken, medeltiden och ända in i 18:de årh., ej endast bland den okunniga hopen, utan äfven bland de mest framstående lärde och statsmän. Först »upplysningstidenvarfvet» gjorde ett slut derpå. I synnerhet medeltiden är härutinnan sorgligt bekant, och den beryktade »Hexhammaren» af 1487 (se Hexeriprocesser) har särskilda föreskrifter mot vädermakare. Ransakningsmetoden var tortyr, straffet att å båle brännas. Reformationen förmådde ej utrota vidskepelsen. Under 16:de och 17:de årh. blefvo i Europa hundratals manliga och qvinliga vädermakare torterade och brända (se härom J. van Bebber: »Handbuch der ausübenden witterungskunde; I. Geschichte der wetterprognose», 1885). Den enda kunskap, som under dessa mörka tider kunde förvärfvas, låg i de gamla ordspråk och »märken» om väderleken, som lefde bland folket. Flere af dessa stödja sig på verkliga iakttagelser af vinden, molnen, himlens färg, djurens uppförande, särskildt foglars och insekters flygt och läte, bemärkelsedagar o. s. v. och ega derför en viss betydelse vid förutsägelser. Emellertid var intet större framsteg möjligt, förr än regelbundna och fortlöpande väderleksiakttagelser började utföras och antecknas. Några enstaka serier af sådana finnas från 16:de (berömd är »Tyge Brahes meteorologiske dagbog holdt paa Uraniborg for aarene 1582–1597», utgifven i Köpenhamn 1876) och 17:de årh., men först i det 18:de årh., sedan den på 1600-talet uppfunna termometern och barometern kommit i bruk, blifva meteorologiska iakttagelser mera allmänna. Barometern blef också snart ansedd som den bäste väderleksspåmannen. De med dessa hjelpmedel vunna förutsägelserna omfattade emellertid blott några timmar, högst en eller två dagar. Men redan i forntiden hade de lärde såväl som folket sökt vinna kunskap för längre tid genom att ställa väderleken i samband med himlakropparnas, särskildt solens och månens, rörelser. Solens inverkan är så påtaglig, att den ej kan undgå den ytligaste iakttagelse; men enär väderlekens dagliga och årliga förändringar ej förslå att förklara alla dess vexlingar, sökte man orsaken till dem i månens, planeternas, kometernas och stjernornas olika ställning. Så uppstod, i samband med astronomien och astrologien, den så kallade astrometeorologien. Men då noggranna iakttagelser och jämförelser mellan dessa och de uppställda hypoteserna saknades, blef det hela blott en fantasiens lek, och intet framsteg gjordes. Först under 18:de årh. började på detta område en vetenskaplig forskning. Sedan genom Copernicus', Tyge Brahes, Kepplers, Galileis och Newtons astronomiska upptäckter himlakropparnas massor, afstånd, rörelser och inbördes verkan blifvit kända, riktades undersökningen mera uteslutande på inverkningar af solen samt den oss närmaste himlakroppen, månen. Genom Newtons upptäckt att hafvets ebb och flod var en omedelbar inverkan af månens och till en mindre del solens attraktion vann den gamla åsigten om månens inverkan på väderleken en ny och vigtig stödjepunkt. Härmed börjar för meteorologien ett nytt skede. De utmärktaste forskare riktade under mer än ett århundrade sin uppmärksamhet på denna fråga. Noggranna meteorologiska iakttagelser utfördes och jämfördes på det sorgfälligaste med månens ställning, och man undersökte denna himlakropps inverkan på lufttrycket, nederbörden, molnmängden, temperaturen, vindarna, åskvädren och väderleken i allmänhet. Forskare sådana som Daniel Bernoulli, Lambert, Laplace och Mädler sysselsatte sig med uppgiften. För sin tid berömd var italienaren Toaldo (1719–98), professor i astronomi och meteorologi i Padua, som tillskref månen ett afgörande inflytande på väderleken. Toaldos teori gjorde stort uppseende och föranledde anställandet af en mängd observationsserier, hvilka så småningom vederlade densamma. Resultatet af dessa forskningar, som pågått ända till närvarande tid, är att månen visserligen har ett inflytande på väderleken, men så svagt, att det endast genom de noggrannaste undersökningar kan upptäckas. Blott i fråga om åskväder och luftelektricitet är detta inflytande jämförelsevis betydligt. Månens inverkan på luftelektriciteten kan enligt en nyss utförd undersökning af doktorerna Arrhenius och Ekholm förklaras ur det antagandet att månen har en negativ elektrisk laddning, 1,200 gånger större än jordens. Men i hvarje fall är månens inverkan på väderleken alltför svag, för att derpå skulle kunna grundas några praktiskt användbara väderleksförutsägelser. Det är nämligen endast i medelvärdet af en mångårig observationsserie, som inverkan af månens dagliga eller månatliga rörelse kan upptäckas. I de enskilda fallen skymmes denna fullständigt af de på andra orsaker beroende väderleksvexlingarna.
En icke ringa uppmärksamhet har på sista tiden österrikaren Rudolph Falb lyckats vinna bland allmänheten genom sina spekulationer om månens inflytande på väderleken. Falb anser, att månens attraktion i samverkan med solens kan framkalla häftiga rörelser i jordens inre liksom i atmosferen, hvarigenom jordbäfningar, cykloner, åskväder och hagel m. m. skulle uppstå. Han särskiljer dervid 6 s. k. flodfaktorer, beroende på fullmåne, nymåne samt månens och solens största närhet till jorden och läge i eqvatorn. Emellertid visar en lätt beräkning, att månens och solens förenade inverkan ej ändrar tyngden vid jordytan med mera än högst en milliondel. Enär denna kraft är proportionel mot den massa som påverkas, blir verkan betydligt större på hafvet än på luften, och ebb- och flodverkan på atmosferen är så ringa, att den endast med svårighet kan uppvisas. Falbs erfarenhetsbevis bestå blott i utletandet af enstaka gynsamma fall med förtigande eller bortförklarande af de ogynsamma; med öfverensstämmelsen i tid räknas ej så noga. Ej häller hans jordbäfningsteori har hållit profvet inför en vetenskaplig granskning. I sammanhang härmed bör omnämnas den bland allmänheten gängse åsigten att månskiftena (ny och nedan, nymåne, första qvarteret, fullmåne, sista qvarteret) framkalla motsvarande väderleksskiften. Svårigheten af en vetenskaplig granskning är i detta fall ganska stor, enär väderleksskiften äro regel och motsatsen undantag. Uppgiften skulle då blifva att visa, att väderleksskiftena förekomma oftare och äro mera betydande vid månskiftena än eljest. De undersökningar, som på detta sätt utförts, hafva emellertid gifvit negativt resultat. En gammal åsigt (omfattad äfven af Toaldo) var, att återkomsten af varma och kalla, torra och regniga dagar skulle stå i tydligt samband med återkomsten af förmörkelserna, hvilken sker i en period af 18 år och 10 eller 11 dagar (den redan af kaldéerna kända s. k. Saros-cykeln). Väderleksutsigter meddelades i svenska almanacker redan på 1600-talet tillsammans med andra spådomar. Men den första svenska almanacken, i hvilken angifves, att uppgifterna innehålla den 19 år förut iakttagna väderleken, utgafs af A. Celsius 1729. Dessa väderleksuppgifter uteslötos, såsom värdelösa, fr. o. m. år 1870. Vi skola i det följande anföra en nyligen utförd undersökning öfver 6- och 7-dagars perioder i väderleken, som torde förklara hvarför tron på månskiftenas inverkan blifvit så allmän.
Under de sista årtiondena hafva flere undersökningar blifvit gjorda öfver tvänne på solen beroende perioder, som torde ega märkbar inverkan på väderleken. Den ena är solens rotationstid. Enligt iakttagelser på solfläckarna utgör denna 25 till 27 dygn, men enligt professor Dunérs nyligen utförda spektralmätningar rotera olika delar af solytan med mycket olika vinkelhastighet, så att rotationstiden är minst vid solens eqvator och störst i närheten af polen. Sålunda har han funnit
för en sol-latitud rotationstid af 0° 25,5 dygn » 15 26,4 » » 30 27,6 » » 46 30,0 » » 60 33,9 » » 75 38,6 »
Man känner alltså icke med noggranhet medelrotationstiden för solkroppen; men som man ser, kan denna mycket väl vara så nära lika med månens synodiska omloppstid (29,5 dygn), att det inflytande, som man trott månskiftena utöfva på väderleken, skulle kunna i verkligheten bero på solen. Den andra perioden är den s. k. solfläcksperioden (se Solen), som blifvit noga studerad af prof. Wolf i Zürich. Perioden har en medellängd af 11,1 år, men varierar mellan 8 och 15 år, likaså är mängden af solfläckar mycket föränderlig från det ena maximet till det andra. Endast för den heta zonen har man kunnat uppvisa ett direkt samband mellan solfläckarna och väderleken; för den tempererade och kalla är sambandet tvifvelaktigt och synes, om det finnes, vara indirekt, så nämligen, att mängden af solfläckar förändrar cyklonernas intensitet och vanliga stråkvägar samt derigenom väderleksförhållandena. För våra trakter har man trott sig finna en dubbel variation i nederbördsmängden (våta år straxt före solfläcksminimet och straxt efter solfläcksmaximet samt torra år emellan de våta). Förhållandet är emellertid ännu långt ifrån utredt och allt för osäkert att för närvarande derpå grunda några väderleksförutsägelser. Detsamma kan sägas om de försök, som gjorts att genom jämförelse mellan ovanligt kalla och varma år, kalla och milda vintrar, varma och svala somrar o. s. v. utleta någon periodicitet i dessa fenomen.
Den enda metod att förutsäga väderleken, som för närvarande har praktisk betydelse, är den som grundar sig på studiet af de synoptiska väderlekskartorna (se Synoptisk, Väderlek, Väderlekskarta). Genom granskning af ett stort antal dylika kartor har man funnit vissa empiriska lagar för de enkla vädelekstypernas (särskildt cyklonernas och anticyklonernas) rörelser och förändringar. För de vigtigaste af dessa, som utgöra grundvalen för den moderna meteorologiens förutsägelser, skall nu i korthet redogöras.
I. Cyklonen.
1. Cyklonerna röra sig i våra trakter vanligen från vester till öster; de komma alltså i regeln från Atlanten in öfver Europa samt fortskrida österut genom Ryssland eller mot nordöst upp till norra Ishafvet.
2. Cyklonerna följa under sin rörelse med förkärlek vissa stråkvägar, af hvilka flere af de mest besökta gå öfver Sverige.
3. Cyklonens bana påverkas märkbart af en närliggande anticyklon, så att den med större lätthet rör sig medsols omkring denna än i motsatt riktning.
4. Likaså påverkas cyklonens rörelse af den omgifvande luftens temperatur och täthet, så att den med större lätthet rör sig i en bana, som har den varmare och tunnare luften till höger om rörelseriktningen än tvärtom.
5. Tvänne närbelägna cykloner rotera motsols omkring hvarandra kring sitt gemensamma centrum.
6. Om tvänne cykloner äro skilda af ett smalt område, der stor fuktighet och nederbörd förekomma, så förena de sig vanligen till en enda af betydligt ökad styrka.
7. Nya cykloner bildas på sådana ställen, der luftens jämnvigt är labil och lufttrycksfördelningen gynsam för utvecklingen af cyklonens hvirfvelrörelse, t. ex. i en »dal» mellan tvänne anticykloner. Bildningen föregås alltid af stark nederbörd.
II. Anticyklonen.
1. Mycket stora anticykloner förete ingen bestämd rörelse; de förblifva ofta hela veckor igenom nästan orörliga, och deras uppkomst eller upplösning synes bero endast af de stora allmänna strömningarna i atmosferen. Sådana äro de stora anticykloner, som befinna sig norr om norra och söder om södra vändkretsen.
2. Andra, vanligen något mindre dylika, utbildas och bibehållas på de ställen af jordytan, der genom utstrålning stark afkylning och förtätning af de nedre luftlagren ega rum. Dylika utbildas vintertiden öfver de större kontinenterna; en mindre anticyklon utbildar sig af samma orsak ofta öfver skandinaviska halfön. 3. De minsta anticyklonerna utbilda sig på baksidan af cyklonerna och följa i sin rörelse dessa.
4. Tvänne mindre och närbelägna anticykloner rotera ofta medsols kring hvarandra, ehuru mindre hastigt och regelbundet än tvänne närbelägna cykloner. (Beträffande detaljerna hänvisas till de i art. Väderlek citerade arbetena af Hamberg och Abercromby).
Cyklonernas rörelse från vester till öster är hastigare och regelbundnare i Nord-Amerika än i Europa. I Nord-Amerika röra sig vanligen äfven de mellanliggande anticyklonerna regelbundet i samma riktning. Detta synes äfven vara fallet i den södra tempererade zonen. Den amerikanske meteorologen H. Clayton har nyligen visat, att denna regelbundna rörelse ger upphof till periodiskt återkommande förändringar i väderleken af 6 eller 7 dagars längd (men stundom längre och stundom kortare, från 4 till 9 dagar), som ofta fortgå regelbundet mera än en månad och derför kunna med framgång användas till förutsägande af väderleken på längre tid. Dylika perioder förekomma, ehuru mindre regelbundet, äfven i Europa. Fenomenet är ännu alltför litet studeradt, för att man skulle kunna afgöra huruvida det beror blott på lagarna för cyklonernas egen rörelse, deras medelstorlek, rörelseriktning och hastighet, eller om det sammanhänger med någon periodisk rörelse utanför jorden. Clayton vill sätta det i samband med solrotationen. – En stor svårighet vid väderleksförutsägelserna för Europas vestra stater ligger deri att observationer ej kunna erhållas från Atlantiska hafvet; ett förslag att så vidt möjligt afhjelpa denna brist genom nedläggande af telegrafkabel till Färöarna och Island har hittills, på grund af bristande penningmedel, ej kommit till utförande. – Jfr Meteorologi och de meteorologiska artiklarna. N. E–m.