Vaktelslägtet (Ortygion, Coturnix), zool., ett slägte, tillhörande familjen rapphönsfoglar (Perdicidae) och ordningen hönsfoglar (Gallinae) inom foglarnas klass. Nära öfverensstämmande med rapphönsslägtet (Perdix), skiljer vaktelslägtet sig från detta förnämligast genom ringare storlek, genom de jämförelsevis längre och spetsigare vingarna, hvilkas tre första handpennor äro längst, och genom förekomsten af endast tolf stjertpennor. Stjerten är nästan fullständigt dold under de förlängda täckfjädrarna. Fjäderbeklädnaden är mycket rikare än hos rapphönsslägtet. Hufvudet är med undantag af ögonkretsen fjäderbeklädt. Näbben är kort och basen hög. Arter af detta fogelslägte förekomma i skilda delar af verlden, flertalet i de malajiska landen och i Australien. Äfven med afseende på lefnadssättet skilja sig dithörande foglar ej oväsentligt från rapphönsen. De äro flyttfoglar, som lemna sina häckplatser om hösten för att tillbringa vintern under varmare luftstreck. De äro mindre sällskapliga än andra hönsfoglar, och i motsats till rapphönsen, som lefva i engifte, föredraga vaktlarna ett slags månggifte. De anträffas blott under flyttningarna i stora skaror. I Sverige förekommer en art, vanliga vakteln, Coturnix communis, som har kroppen ofvan rostbrun eller rostgrå, med svarta fläckar och gulaktiga längdstreck, samt ett gulaktigt streck längs hjessän och ett dylikt öfver hvartdera ögat. Längd 18 cm. I Sverige har vakteln sitt förnämsta tillhåll i Skåne, der han under de sista årtiondena tilltagit i mängd. Derifrån har han spridt sig till nordligare landskap, så att han numera häckar på flere ställen i Svealand. Ej häller i Norges sydligare delar är han sällsynt. Dessutom anträffas denna art i hela det öfriga Europa söder om 60:de breddgraden samt i en stor del af Asien och Afrika. Företrädesvis trifves han på odlade fält, der han uppsöker sin föda, som består i åtskilliga slags frön, gräs, späda bladdelar äfvensom insekter. Fuktiga trakter undviker han. Han flyger fortare och skickligare än rapphönan. Enstaka individer tyckas nästan under hela året vara stadda på vandring, och äfven de, som under sommaren för fortplantningens skull äro bofasta på ett visst område, flytta ej bort samtidigt. Sålunda komma enligt Brehm somliga redan i slutet af Augusti till Egypten, medan andra först i September anlända dit; men samtidigt finner man i Tyskland ännu rufvande honor och dunungar. Somliga öfvervintra i de sydliga landen af vår verldsdel. Äggen, 8--12, äro gröngula samt beströdda med bruna och svarta fläckar; de läggas i en liten håla på åkern. Under flyttningstiden äro vaktlarna företrädesvis vid Medelhafvets kuster föremål för en mycket liflig jagt, enär de lemna en synnerligen utmärkt stek. -- Till ett särskildt slägte, dvärgvakteln (Excalfactoria), har man sammanfört de minsta vaktlarna, som finnas i södra och mellersta Asien samt i Australien. Om den s. k. tofsvakteln se d. o. L-e.
Nordisk familjebok · första upplagan
Vaktelslägtet
Ämne: Fågelfamiljer, fågelsläkten och fågelarter · Djurriket (zoologi, husdjur och djursläkten)
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 17 (1893), sp. 90–91 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗