Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Valdenserna

Ämne: Dogmatik, kätterier och sekter · Kyrka, kristendom och kyrkohistoria

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 17 (1893), sp. 125–126 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Valdenserna (Fr. Vaudois), ett religionssamfund, som leder sitt namn från en rik borgare i Lyon vid namn Valdez l. Valdès (Lat. Valdo, Valdus), hvilken sannolikt afled omkr. 1217. Denne bortskänkte sin förmögenhet, lät åt sig öfversätta flere bibliska böcker och bildade kort efter 1170 en förening, hvars medlemmar skulle draga omkring i landet, sökande genom sin predikan återföra det kristliga lifvet till dess ursprungliga renhet. Man kallade dem vanligen »de fattige från Lyon» (Lat. pauperes de Lugduno) eller »lyonesare» (Lat. leonistae). Sjelfva benämnde de sig »bröder» och »systrar», medan de åt sina anhängare bland folket gåfvo namnet »vänner». De senare förblefvo i sin borgerliga kallelse; de förre voro förbundna till celibat, armod och outtröttligt predikande. På någon opposition mot den katolska kyrkan tänkte valdenserna ingalunda i början, men de andliga myndigheterna ogillade dock deras fria lekmannaverksamhet. Förgäfves anhöllo de på Lateransynoden 1179 att få sin förening stadfäst. Kort derefter bannlystes de af Lucius III, på kyrkomötet i Verona 1184, och af Innocentius på Lateransynoden 1215. Detta oaktadt utbredde de sig hastigt öfver kringliggande land, såsom Italien (Lombardiet), Schweiz och Tyskland.

De lombardiske valdenserna, med hvilka många humiliater (se d. o.) förenade sig, intogo tidigt en sjelfständig hållning till de franske, och ett i Bergamo 1218 hållet möte kunde icke åstadkomma en sammanslutning. De utöfvade under den följande tiden en omfattande missionsverksamhet och vunno många anhängare, förnämligast i Tyskland och Schweiz. I sina åsigter skilde de sig mera från kyrkan, än fallet var med deras franska trosförvanter. De menade, att sakramentens kraft var beroende af prestens värdighet eller ovärdighet, och förkastade läran om skärselden, dyrkan af helgon, bilder och reliker samt snart sagdt alla kyrkans ceremonier. Under 1400-talet mottogo de inverkan af husiterna. Sedan förföljelser minskat deras antal, sammansmälte förmodligen återstoden i Böhmen och Mähren med de böhmiske och mähriske bröderna, i Tyskland och Schweiz deremot under 1500-talet med protestanterna. Hvilket slut valdenserna fingo i Lombardiet är obekant.

Äfven de franske valdenserna, hvilka förkastade läran om skärselden och hvad dermed sammanhängde, såsom aflat och själamässor, utsattes för hårda förföljelser. De drogo sig derför undan till några svårtillgängliga dalar på ömse sidor om Kottiska alperna. (Man har emellertid på sista tiden sökt visa, att valdenserna i Piemont tillhörde den lombardiska grenen.) Icke en gång der lemnades de dock i ro. Så lät påfven Sixtus IV år 1477 mot dem predika ett korståg, men detta slutade med korshärens fullständiga nederlag. Under den tid af lugn, som sedermera följde, knöto de förbindelser med de böhmiske och mähriske bröderna, hvilka på dem utöfvade ett starkt inflytande. Ännu mera var detta förhållandet med de schweiziske reformatorerna. 1532 höllo valdenserna i Farels närvaro en synod i Chanvorans, vid hvilken de förkastade öronbikten, sakramentens sjutal, celibatstvånget och andra katolska dogmer, som de dittills hyllat. Sedermera blef den reformerta läran fullständigt rådande bland dem. Anslutningen till nämnda lära ådrog dem emellertid å nyo förföljelser. I Dauphiné och Provence dödades 1545 mer än 4,000 personer, hvarefter de öfverlefvande slöto sig till hugenotterna. I Piemont och Savojen deremot hafva valdenserna lyckats bibehålla sig trots upprepade hemsökelser. Så t. ex. anställdes 1655 i deras dalar ett gräsligt blodbad, och 1685 förnyades på Ludvig XIV:s anstiftan samma skådespel. Efter otaliga pröfningar tillförsäkrades dem äntligen af konungen i Sardinien d. 17 Febr. 1848 fri religionsöfning och samma borgerliga rättigheter som den katolska befolkningen. De bebo numera hufvudsakligen de tre alpdalarna Val Martino, Val Angrona och Val Lucerna, men hafva på senare tider äfven drifvit en framgångsrik mission i det öfriga Italien. Den 25 Nov. 1883 öppnades t. ex. en valdensisk kyrka i Rom. Valdensernas antal anses uppgå till omkr. 25,000 personer, fördelade på 43 församlingar med nära 4,000 kommunikanter (1885). S. å. besöktes söndagsskolorna af 2,180 barn och lemnade församlingarna nära 60,000 francs i frivilliga bidrag för missionen. En valdensisk koloni finnes i Syd-Amerika. Valdenserna utöfva en jämförelsevis stor literär verksamhet: de hafva låtit trycka bibeln (1864), Nya testamentet (1878) och en mängd andra böcker och traktater samt utgåfvo 1885 14 tidskrifter och tidningar, delvis tryckta i det valdensiska tryckeriet Tipografia Claudiana i Florens (förut i Turin). Sedan 1860 ega de en teologisk fakultet i Florens, som erhåller årsbidrag af Gustaf-Adolf-stiftelsen. Presterna, som enligt kyrkoförfattningen af 1839 måste hafva studerat, väljas af församlingarna och stadfästas af synoden. Denna består af både prester och lekmän, sammanträder hvart femte år och innehar den högsta lagstiftande makten. Fr. W.