Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Waldenström

Ämne: Präster och teologer, biografier · Svenska präster, lärda och universitetsmän

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 17 (1893), sp. 126–129 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Waldenström, Paul Peter, teolog, skolman, predikant, författare, född i Luleå d. 20 Juli 1838, blef student i Upsala 1857, filos. kand. 1862, adjunkt vid Vexiö högre elementarläroverk s. å. samt filos. doktor 1863. Han prestvigdes 1864 och blef s. å. lektor vid Umeå högre elementarläroverk. Han företog med statsunderstöd en pedagogisk resa till Hannover och Würtemberg 1867. 1873--74 hade W. tjenstledighet och var derunder i Upsala sysselsatt med studiet af lutherska kyrkans symboliska böcker, hvaraf frukten blef en latinsk afhandling om rättfärdiggörelsen (De justificatione quid statuant libri symbolici ecclesiae lutheranae, 1874). 1874 blef han lektor i teologi, grekiska och hebreiska vid Gefle högre elementarläroverk, en befattning, som han fortfarande innehar. 1889 utnämndes han till teol. doktor vid Yales university (Nord-Amerika).

Vid nitton års ålder blef W. omvänd. Från denna tid fördjupade han sig i bibelns studium. Hans omvändelse medförde hans aflägsnande från en informatorsplats i södra Sverige och ådrog honom för en tid hans faders misshag. Men när denne lärt närmare känna sonens nya lifsriktning, försonade han sig fullständigt dermed. Efter K. O. Rosenius' död (1868) öfvertog W. redaktionen af dennes tidning »Pietisten». Men han stannade icke länge på Rosenius' teologiska ståndpunkt, utan slog snart in på en ny och sjelfständig väg. Han kom nämligen under åren 1870--72 till den öfvertygelsen att den vanliga läran om Guds försonande genom Jesu död icke hade någon grund i bibeln. I en i »Pietisten» 1872 införd predikan (på 20:de söndagen efter Trefaldighet) framställde han sin nya uppfattning af försoningen såsom varande icke ett Guds försonande med menniskan, utan ett menniskans försonande med Gud (se vidare Försoning, sp. 723--724), en uppfattning, som han sedermera närmare utvecklade i sin skrift Om försoningens betydelse (2:dra uppl. 1873). Hans påståenden uppväckte en flerårig strid, som framkallade motskrifter af P. P. Welinder, G. Billing, G. E. Beskow. A. F. Beckman, L. Landgren m. fl. W:s uppfattning af försoningsläran och dermed sammanhängande läror vann snart insteg bland en stor del anhängare af den ny-evangeliska riktningen. Då dessa bildade friförsamlingar -- i början under formen af nattvardsföreningar --, höll W. sig i förstone på afstånd. Men då han en gång blifvit kallad att i Upsala tjena de »troende» vid utdelandet af nattvarden, och presterskapet vägrade att upplåta kyrkan för detta ändamål, utdelade han nattvarden utom kyrkan. Han erhöll derför varning af domkapitlet. Nu ansåg W., att, då kyrkan hindrade »troende» prester att betjena samvetsömma personer, som ej ville begå nattvarden annat än tillsammans med »troende», det var nödvändigt för dessa att sjelfva utse personer, som förvaltade sakramenten. W. tog verksamt del i Evangeliska fosterlandsstiftelsens arbete och utöfvade inom densamma ett betydligt inflytande. Men hans från den kyrkliga ortodoxien afvikande uppfattning af försoningsläran föranledde slutligen en schism inom stiftelsen. Missionsföreningar och provinsombud, som tillhörde den waldenströmska riktningen, uteslötos från Fosterlandsstiftelsen. Detta gaf anledning till bildandet af Svenska missionsförbundet (1878; se Mission, sp. 105). W. var ej med vid dess bildande, men invaldes i dess verkställande komité, af hvilken han alltsedan varit medlem. Emedan läran om satisfactio vicaria icke, enligt W:s öfvertygelse, finnes uttalad i Augsburgiska bekännelsen, ansåg han sig fullt berättigad att, oaktadt sin från den ortodoxa lutherska dogmatiken afvikande uppfattning i detta hänseende, qvarstå såsom prest i den svenska lutherska kyrkan. Han råkade emellertid i flere konflikter med de kyrkliga myndigheterna, vida mera genom att praktiskt tillämpa sin ofvan nämnda uppfattning af de »troende» kristnes rätt och pligt med afseende på sakramenten än genom sin afvikande uppfattning af försoningsläran. Med anledning af dessa konflikter fann han sig slutligen (1882) föranlåten att nedlägga prestämbetet. Men han har fortsatt i Svenska missionsförbundets församlingar sin verksamhet som predikant under ett ofantligt tillopp af åhörare.

W. deltog såsom lekmannaombud i kyrkomötet 1868 och har såsom ledamot af Andra kammaren för Gefle stad bevistat alla riksdagar fr. o. m. 1885. Såsom riksdagsman har han kraftigt kämpat för nykterhetssaken, för afskaffandet af den reglementerade prostitutionen och för lossandet af de statskyrkliga banden, bl. a. genom arbetet för införandet af fakultativt civiläktenskap. Han har för öfrigt visat sig vara motståndare af skyddstullar, vän af ett starkare försvar och konservativ i fråga om skolväsendets ombildning.

W:s religiösa åsigter hafva vunnit insteg ej blott inom vidsträckta kretsar i Sverige, utan till en del äfven i de andra skandinaviska landen, i Finland och bland svenskarna i Nord-Amerikas Förenta stater. På uppfordran af Svenska evangel. missionsförbundet i Förenta staterna företog han år 1889 en rundresa i nämnda land och höll en stor mängd andliga föredrag för dervarande landsmän. Denna resa beskref han sedermera i Genom Norra Amerikas förenta stater (1890). Af hans skrifter må för öfrigt nämnas Andliga sånger (1872; 4:de uppl. 1876), Brukspatron Adamsson eller hvar bor du? (1863; 5:te illustr. uppl. 1891), Försök till granskning af M. Luthers lilla katekes med kort utveckling (1873), Herren är from (1875; 5:te stereot. uppl. 1881), Fader vår eller bön och bönhörelse (1876), Predikningar öfver svenska kyrkans nya högmessotexter (4 dlr, s. å.), Barndopets historia (1880; 4:de uppl. 1883), Om Guds rike och församlingen (1883; 2 uppl.), Guds eviga frälsningsråd (3 dlr; 2:dra stereot. uppl. 1891), en öfvers. af Nya testamentet med förklarande anmärkningar (1883 ff., under forts.) samt en mängd religiösa småskrifter och utgifna föredrag. 1877--80 utgaf W., jämte E. J. Ekman, »Vittnet. Kristlig månadsskrift». Sedan 1881 har han redigerat årskalendern »Ansgarius» och såsom religiös publicist för öfrigt verkat i »Nya posten», »Göteborgs veckoblad», »Hemlandsvännen», »Svenska morgonbladet» m. fl. tidningar. -- W:s broder Johan Anton W. (född i Luleå d. 17 Sept. 1839, död i Upsala d. 23 Nov. 1879), 1869 docent i kirurgi och obstetrik vid Upsala universitet, 1870--75 derjämte stadsläkare i nämnda stad och 1879 utnämnd professor i praktisk medicin, var en framstående praktisk läkare, skattades högt som lärare och utgaf flere medicinska afhandlingar bl. a. När bör den hårda ålderstarren opereras? och Bidrag till diagnosen af bukens tumörer.