Mission (Lat. missio), sändning, beskickning; uppdrag; kall. Särskildt betecknar ordet utsändande af kristna lärare med syftemål att utbreda eller befästa kristendomen. Yttre mission har till uppgift att genom evangeliets förkunnande verka omvändelse bland hedningar (och judar), hvaremot den inre missionen (ett af filantropen J. H. Wichern på 1840-talet uppfunnet uttryck) har sitt fält inom den kristna församlingen sjelf och afser att väcka en lefvande kristlig anda hos dem, som endast till namnet äro kristna. Missionsidén eger sitt bibliska stöd i Kristi maning till lärjungarna i Matt. 28: 19, och missionens historia sammanfaller med historien om kristna kyrkans uppkomst och utbredning. I urkristendomens dagar framstår apostlarnas individuella missionsverksamhet, särskildt Paulus'. Han valde hälst de stora städerna till arbetsfält. Omvändelseverket gick fram på det romerska rikets banade färdvägar och sträckte sig inemot midten af 2:dra årh. till Mindre Asien, Grekland, Italien, södra Gallien och norra Afrika. -- Vid medeltidens början sammanstötte kyrkan med folkvandringshorderna, och missionen fortfor att vara hennes förnämsta lifsfråga. Keltiska missionärer från Irland och Skotland gingo i spetsen och verkade segerrikt på kontinenten, ja framträngde ända till Färöarna och Island. Engelsmännen, bland hvilka Augustinus missionerade i slutet af 6:te årh., togo kraftigt vid (Bonifacius, Willibrord m. fl.). I 9:de årh. hotades den kristna verlden af sarasener, magyarer och skandinaviska vikingar. Då gjorde Ansgar ett stort verk, i det han förde kristendomen till Danmark och Sverige (829). Öfriga kända apostlar för Sverige voro Vitmar, Gautbert, Nithard, Erimbert, Rimbert, Unne, Odinkar, Sigfrid, David, Eskil, Botvid och Staffan. Norrmännens omvändelse till kristendomen förbereddes eller åstadkoms genom missionsverksamhet af deras konungar Håkan Adalstens fostre och Olof Tryggvesson (senare hälften af 900-talet). Bland slaverna missionerade företrädesvis grekiska kristna (Cyrillus och Methodius, i 9:de årh., m. fl.). Ej sällan verkade den kristna missionen med vapenmakt. För korstågen (se d. o.) låg väl ursprungligen intet egentligt missionssyfte till grund, men inom kort blefvo de använda i missionens tjenst (Östersjöprovinserna, Preussen). Genom svenskarnas eröfrings- och korstågsfärder till Finland kristnades detta land, och såsom dess apostel framstår den i England födde Upsalabiskopen Henrik (senare hälften af 1100-talet). -- Med de stora upptäcktsresorna vid ingången till nyare tiden var förbundet ett lifligt missionsintresse. Munkordnarna (dominikaner, franciskaner, karmeliter, kapuciner) missionerade ifrigt i Nord- och Syd-Amerika samt i Afrika, men deras verksamhet fördunklades snart af jesuit-orden. Loyolas medarbetare Fr. Xavier, som från 1542 verkade uti Indien och östra Asien, är en af alla tiders störste missionärer. Äfven till Nord- och Syd-Amerika sträckte sig jesuiternas nit. Den romersk-katolska missionen fick 1622 fast sammanhang genom institutionen »Congregatio de propaganda fide» (se vidare Propaganda).
De protestantiska kyrkorna stodo i fråga om hednamission en tid långt efter den katolska. (Reformationen sjelf kan betraktas såsom en storartad akt af inre mission). Sverige var bland de protestantiska landen det första, som upptog hednamissionen (under Gustaf Vasas tid bland lapparna). Holländarna kristnade sedermera massvis och med hjelp af hotelser befolkningen i sina kolonier. De till Amerika utvandrade engelske puritanerna kommo dit med afsigt att predika för rödskinnen, men inskränkte sig mest till att bekriga och döda dem. Svenska prester i kolonien »Nya Sverige» egnade sig deremot åt verklig mission (se nedan), men först den engelske indian-aposteln John Eliots bibelöfversättning på mohikanspråket (1661--64) gjorde slag i saken. 1701 stiftades i London »Society for the propagation of the gospel in foreign parts», och dermed togs missionsverksamheten om hand af frivilliga samfund eller föreningar, ett utmärkande drag för de två senaste århundradena. Pietismen gaf den egentliga väckelsen. Den af Fredrik IV af Danmark sedan 1705 bekostade missionen i Trankebar (dansk koloni i Ostindien), hvilken stod under ledning af A. H. Francke i Halle, öfvertogs sedermera af missionssällskapet i Dresden (sedan 1848 i Leipzig). På Grönland missionerade Hans Egede från 1721. Storartadt, fastän med ringa medel, verkade herrnhutarna, hvilka 1732--42 utsände missionärer till Vestindien, Syd-Amerika, Nord-Amerikas indianer, Labrador, Grönland, Lappland, Algeriet, Guinea, Kaplandet, Ceylon och Central-Asien. Denna lilla sekt åstadkom på 10 år mera än hela evangeliska kyrkan hade uträttat på 200 år. Under rationalismens tidehvarf förlamades missionsnitet, men fick å nyo lif i slutet af 1700-talet. Städse gingo sekter i spetsen, och kyrkan följde tveksamt eller motvilligt efter. Det var från engelska baptister (se Carey, W.) och metodister, som den nya rörelsen utgick. 1800-talet har framför andra varit missionernas tidehvarf. -- Vid 1700-talets slut funnos endast 7 protestantiska missionssällskap. Nu (1887) finnas af större sådana omkr. 50 i Europa och 20 i Förenta staterna, förutom många i kolonierna. Vid början af 1800-talet utgafs för protestantismens yttre missioner årligen knappt 1 million kronor; nu utgifvas sammanlagdt 26 mill. Då undervisades 5,000 till evangelisk bekännelse omvända hedningar; nu räknas de omvände till 1,880,000. 1/2 mill. barn undervisas i 12,000 skolor, och missionärernas antal uppgår till 2,800. För judemissionen verka 20 samfund med 270 missionärer, af hvilka hälften är af judisk börd. Omkr. 100,000 judar antagas hafva under 1800-talet öfvergått till kristendomen. Det största missionssällskap i England är »The church missionary society for Africa and the east» (stift. 1799), det förnämsta i Nord-Amerika »American board of commissioners for foreign missions» (st. 1810); det mest betydande tyska är förlagdt till Basel i Schweiz (st. 1815) samt räknar både lutheraner och reformerta bland sina arbetare. I Danmark stiftades 1821 »Det danske missionsselskab», som 1864 sände hednalärare till Ostindien och sedermera till Grönland. Grundtvigianerna togo sig an santalmissionen (i Indien) under Börresen och norrmannen Skrefsrud. I Norge råder stor missions-ifver. »Det norske missionsselskab» stiftades i Stavanger 1842, inrättade ett missionsinstitut 1852 och har till arbetsfält valt Sulu-landet, Natal samt Madagaskar. Spridda öfver hela landet finnas minst 800 missionsföreningar, samlade federativt i 7 kretsar (Kristiania, Drammen, Kristianssand, Stavanger, Bergen, Trondhjem och Tromsö) med en öfverstyrelse af 10 medlemmar. Finland har sedan 1859 ett missionssällskap för Ovamponegrerna. -- Missions väsendet har gifvit upphof till 230 bibelöfversättningar, deraf 70 till delvis nyupptäckta språk, som förut saknat all literatur.
Den svenska hednamissionen. Under den katolska tiden evangeliserades Finland med svärdets tillhjelp genom Erik d. helige, Birger jarl och Torgils Knutsson. Efter reformationen har Sverige gått i spetsen för den från de protestantiska landen utgående hednamissionen. Redan Gustaf Vasa och ännu mer Karl IX, Gustaf II Adolf och Kristina visade intresse för lapparnas evangelisering. (En svag början hade gjorts under katolska tiden från 1279). Kyrkor byggdes, skolor upprättades, och goda kristliga böcker öfversattes, hvarigenom en, om ock ringa, grund lades för en P. Fjellströms (d. 1764) och P. Högströms (d. 1784) välsignelserika arbete. Den förre öfversatte Nya testamentet, den senare ett kateketiskt arbete och flere psalmer på lappska. Gustaf II Adolfs afsigt att i Nord-Amerika grundlägga en svensk koloni, som skulle vara en tillflyktsort för förföljda trosbröder, men derjämte missionera bland indianerna, förverkligades 1637, då vid Delawarefloden »Nya Sverige» grundlades. En lifskraftig mission börjades af koloniens prest, J. Campanius (3 år före John Eliot) bland mohawkoch delaware-stammarna. Han utarbetade ordböcker på deras språk och öfversatte Luthers katekes jämte enkla förklaringar. Med koloniens öfverlemnande i främmande händer (1655) upphörde snart svenska kyrkans missionsarbete derstädes, ehuru ända till 1789 dugande prester utsändes till den der bildade svensk-protestantiska församlingen. -- På 1700-talet och äfven under 1800-talet arbetade särskildt i brödraförsamlingens tjenst många enskilda svenskar som missionärer på Grönland, Labrador, Jamaica, S:t Thomas och Antigua, Moskitokusten, i Surinam och Syd-Afrika, t. ex. veteranen P. J. Planta (d. 1814, vid 94 års ålder), läkaremissionär på Jamaica. Den så olika bedömde J. Z. Kjernander, i tjenst hos »Society for promoting Christian knowledge», verkade sedan 1739 i Cuddalor i Tamullandet (i Indien), sedermera i Kalkutta med mycken välsignelse. Af egna medel uppförde han både skolhus och en kyrka, som ännu eger bestånd. -- Endast spridda ljusglimtar erbjuder 1700-talets missionshistoria; först vid dess slut och i början af 1800-talet börjar med det allmänna religiösa uppvaknandet efter neologiens tidehvarf en friskare missionsande blåsa genom den protestantiska kristenheten. En frukt deraf i Sverige var den 1818 framträdande veckoskriften »Underrättelse om evangelii framgång i alla verldens delar», hvilken såsom organ för det 1815 stiftade Svenska bibelsällskapet förde både bibelspridningens och missionsintressets talan. Ombildad 1825 till en månadsskrift utkom den under namn af »Uriel eller Nytt och gammalt från nådens rike» ända till 1834, då ett uteslutande för missionen afsedt organ framträdde, »Missionstidning». Redan 1819 började missionsbidrag inflyta; 1829 bildades, för att insamla sådana, i Göteborg ett sällskap, som ännu eger bestånd. Först 1835 fattade det då bildade Svenska missionssällskapet, hvars ledande män voro grosshandlaren Keijser, justitiestatsministern Rosenblad, biskop K. F. af Wingård och pastor primarius Wallin m. fl., i sigte att utsända egna missionärer. Det vände sin uppmärksamhet först till Lappland. Dess första sändebud var K. L. Tellström, som från 1836 med glödande hänförelse verkade derstädes ända till sin död, 1862. Intill närvarande tid har sällskapet ditsändt omkr. 40 kateketer, lärare och lärarinnor. Särskildt att ihågkomma äro F. Norberg (d. 1854) och A. F. Nordenstam (d. 1858). För närvarande upprätthållas 4 missionsskolor (Lappträsk, Mattisudden, Gargnäs, Gafsele) jämte ett barnhem, i Änge (Undersåker). Genom den 1864 bildade s. k. Femöreföreningen (se d. o.) hafva upprättats ytterligare 3 barnhem i Lappland. I sammanhang härmed må ock nämnas, att sedan 1880 Lappska missionens vänner under ledning af prinsessan Eugenie och med Lannavaara som hufvudstation genom skriftspridning och resepredikanter arbeta för lapparnas evangelisering. -- Svenska missionssällskapet riktade sin blick äfven utom fosterlandets gränser. Till en början understödde det flere utländska missionssällskap, förnämligast Basel- och Leipzigsällskapen. Först 1845 var det i tillfälle att genom det förstnämnda som mellanhand till Kina utsända den rikt utrustade och hängifne T. Hamberg, som under Dr Gützlaffs tvååriga bortovaro t. o. m. sattes som ledare för den »Evangeliska föreningen för Kina», och som, ehuru ofta sviken i sina förhoppningar och ej sällan utsatt för lifsfara, spred ej ringa välsignelse; särskildt på sin sista station, Pukak, i det inre af landet, fick han döpa omkr. 150 personer. Under tiden arbetade två andra svenska missionärer i Kina. Fast (mördad 1850) och Elgqvist, söm dock snart återvände med brutna krafter. Dessa bägge voro utsända af det år 1845 bildade Lunds missionssällskap, sedan de under flere år utbildats vid sällskapets institut under ledning af den för missionsintressets uppväckande i vårt land så betydande P. Fjellstedt, hvilken i Indien (Tinnevelli) och i Mindre Asien (Smyrna) sjelf verkat som missionär. Sedan 1846 redigerade han i 22 år »Lunds missionstidning», som nu redigeras af kyrkoh. Strömberg i Mönsterås och utgår i omkr. 2,000 ex. 1853 inträdde svenskarna Lundgren (till 1855) och Ouchterlony i Leipzig-missionens arbete bland tamulerna i Indien, men understöddes alltjämt af Lunds missionssällskap och betraktades som dess missionärer. Sällskapet utsände 1857 ytterligare doktor A. Blomstrand och pastor Rydén, efter hvilkens död, 1866, Svenska missionssällskapet 1867 utsände pastor Sandegren. Lunds missionssällskap hade nämligen 1855 öfverlemnat sin kassa (60,000 kr.) åt det förra med vilkor att detta skulle underhålla dess missionärer i Indien. Dess institut flyttades till Stockholm och 1859 till Upsala samt fick en annan uppgift (se Fjellstedtska skolan). Blomstrand, som ända till sin hemresa, 1884, var en af de tre medlemmarna i kyrkorådet i Trankebar och utöfvade en omfattande literär verksamhet samt lärarebefattning vid det teologiska seminariet, förestod församlingen på stationen Manikramain (400 medlemmar). Ouchterlony förestod omkr. 20 år församlingen i Tandsjur och derjämte en 5-klassig gosskola (hans fru, d. 1883, ledde en flickskola) samt förestår f. n. (1887) stationen Koimbatur. Sandegren har nu under sin vård det nordliga Madura-distriktet med omkr. 690 kristna (hela distriktet räknar omkr. 1,400 i 40 församlingar). 1885 erhöllo missionärerna en hjelp i pastor Hörberg. Numera ledes missionen bland tamulerna af svenska kyrkan (se nedan).
Den 1856 bildade Evangeliska fosterlandsstiftelsen satte 1861 äfven hednamissionen på sitt program och öppnade hösten 1862 i Stockholm ett missionsinstitut, som 1863 flyttades till Johannelund (sed. o.). Detta har föreståtts af W. Rudin (1862-69), K. V. Almqvist (1869--75) och J. Neander (1876). Stiftelsens mission afsåg Gallalandet i Öst-Afrika. Med Masaua (se d. o.) vid Röda hafvet som utgångspunkt hoppades man uppför Blå Nilen hinna fram till målet. Genom flere omständigheter blefvo dock de först utsände missionärerna tvungna att stanna bland sjangalla i Kunama n. v. om Abessinien. Mottagna med vänlighet af infödingarna, hade de redan vunnit ej ringa förtroende och inflytande, särskildt genom missionär Carlssons banbrytande verksamhet, då den politiska villervallan 1870 tvang dem att lemna landet efter 4 års arbete. Sju af missionärerna hade då dött, två för mördarehand. I Masaua, Hamasen i nordligaste Abessinien och Geleb i Mensalandet (straxt n. om Abessinien) fortsattes arbetet med synbar framgång. Särskildt i Ailet vid de dervarande varma källorna utöfvade missionären Lager en med läkarevård förenad missionsverksamhet af stor betydelse, ända till dess han led en martyrs död, 1876. Missionärerna utdrefvos s. å. från Hamasen och 1879 äfven från Geleb af den fientlige abessinske konungen Johannes. Under tiden hade i Masaua upprättats 1871 en skola, som förestods af pastor B. P. Lundahl (d. 1885). Den flyttades 1879 till det närbelägna Mkullu. Genom den stora bibel- och skriftspridning, som utgår från Mkullu, och igenom resande köpmän, som besöka stationen, sträcka missionärerna sitt inflytande in i hjertat af Abessinien, der tusenden läsa de förbjudna böckerna, ja in i Gallalandet. På några gallaköpmäns bön sändes 1877 tre infödda missionärer till Gallalandet, till Djimma, hvilka fortfarande trots många trångmål stå der som en framskjuten förpost. Två gånger hafva expeditioner företagits för att komma dem till hjelp, den första 1881 under missionären Arrhenius (d. i Kartum 1882) öfver Sanakin--Berber--Kartum--Famaka. den andra 1884 under Påhlmans och Bergmans ledning från kusten öfver Sjoa, men båda nödgades återvända. Sedan 1877 missionerar Evangeliska fosterlandsstiftelsen äfven uti Indien, nämligen i Centralprovinserna med Sagar, Narsingpur, Chindwara och Betul såsom hufvudstationer och i syfte att nå gonderna, en af Indiens urstammar. På de tre förstnämnda stationerna upprätthållas skolor både för flickor och gossar; i Sagar är äfven ett barnhem påbörjadt. Stor skriftspridning eger rum. F. n. (1887) arbeta uti Indien 10 manliga och 6 qvinliga missionärer. Äfven en zenana-mission har Fosterlandsstiftelsen beslutit börja bland Indiens qvinnor. Tre zenanamissionärer äro antagna, men förberedas ännu för sitt kall. Missionens angelägenheter handhafvas både i Afrika och Indien af en konferens, bestående af de europeiske arbetarna. Alla vigtigare ärenden hänskjutas till missionsstyrelsen i hemlandet. Dess representanter i landsorten äro de s. k. provinsombuden (f. n. 340, af hvilka 187 prestmän). Hjelpföreningarna, som anslutit sig till stiftelsen, utgöra 118. Deputerade från dem jämte provinsombuden bilda årsmöteskonferensen, som väljer styrelsen, och inför hvilken denna är ansvarig. Gåfvomedeln till hednamissionen uppgingo 1885 till 135,671 kr. Missionens organ är »Missionstidning», som redigeras af missionsföreståndaren och utgår i 16,000 ex.
I enlighet med 1873 års kyrkomötes beslut ordnades Svenska kyrkans missionsverksamhet genom kungl. cirk. 1874. I den af 6 personer bestående styrelsen, som valjes af kyrkomötet, är ärkebiskopen sjelfskrifven ordförande. På styrelsens hemställan om samslutning öfverlemnade Svenska missionssällskapet 1876 sina missionärer i Indien på samma vilkor det mottagit dem af Lunds missionssällskap, men Evangeliska fosterlandsstiftelsen har gifvit ett afböjande svar. Svenska kyrkans missions arbetsfält är, utom Indien, sulufolket, bland hvilket pastor Witt 1876 började arbeta på norske missionsbiskopen Schreuders station Entumeni. 1877 erhöll han hjelp i pastor Fristedt och missionär Flygare, och 1878 upprättades vid Buffalofloden stationen Oskarsberg. Det påbörjade arbetet afbröts genom kriget mellan England och sulukungen Ketschvajo (Cetewayo), men upptogs åter 1880 och utgår sedan 1881 äfven från stationen Amoibie, 8 km. från Oskarsberg. Verksamheten på stationen Aangelegen upphörde deremot med missionären Flygares död, 1883. I hans ställe kom pastor Ljungqvist, som nyligen upptagit stationen Appelbosch. Den politiska osäkerheten försvårar i hög grad arbetet. -- Missionsstyrelsen har hittills utsändt endast akademiskt bildade missionärer. 1884 antogs till »ombud och sekreterare» docenten Tottie, som 1886 företog en inspektionsresa till missionsanstalterna i Sululandet. Han redigerar äfven »Svenska kyrkans missionstidning», hvilken f. n. går i 2,500 ex. Missionens inkomster, deri inberäknad en böndagskollekt, uppgingo 1885 till omkr. 45,000 kr.
Genom utbrytning från Evangeliska fosterlandsstiftelsen bildades 1878 Svenska missionsförbundet. Dess af 7 medlemmar bestående styrelse (»komité») väljes af årsmöteskonferensen, bestående af deputerade från de föreningar, som anslutit sig till förbundet, och hvilkas antal f. n. är 283. Denna är den egentligen beslutande myndigheten. Missionsföreståndare är pastor E. J. Ekman. Svenska missionsförbundet har 2 missionsskolor, i Winslöf och Kristinehamn, hvilkas uppgift förnämligast är att utbilda inre missionärer. 1881 började förbundet i förening med den af Grattan Guinnes från London ledda baptistmissionen i nedre Kongodalen en ren hednamission. Då det stora amerikanska baptistsällskapet öfvertog arbetet, yppade sig svårigheter för ett samarbete. Förbundet beslöt derför 1886 upptaga en sjelfständig mission vid Kongo och har dit utsändt 4 missionsarbetare. Förutom resepredikanter bland lapparna hafva 2 missionärer utsändts till närheten af Berings sund och norra Ishafvet. Förbundets för hednamissionen afsedda inkomster utgjorde 1885 omkr. 34,000 kr. Dess organ är »Svenska missionsförbundet», som redigeras af missionsföreståndaren och utgår i 9,000 ex. -- Ett sjelfständigt missionsarbete har äfven den s. k. Östergötlands Ansgarieförening börjat, i det den utsändt en missionär till Afrika (Vitu).
Bland de större understödsföreningar, som i Sverige deltaga i hednamissionen, intages främsta platsen af Jönköpings förening för inre och yttre mission, som, stiftad 1853, ombildad 1861, med rikliga gafvor understödt olika missionssällskap. -- Fruntimmersföreningen för Kina-missionen, bildad 1850, underhåller, stödd af flere hjelpföreningar, 28 barn i kinesiska missionsskolor. -- I Göteborg, Upsala och Stockholm hafva komitéer bildats för understöd till den under dansken Börresens och norrmannen Skrefsruds ledning stående missionen bland santalerna uti Indien (1885 insamlades för denna i Sverige öfver 4,000 kr.). -- Syriska barnhemmet i Jerusalem, der omkr. 120 barn af judiska, muhammedanska och hedniska föräldrar uppfostras, har särskildt genom »Missionsblad från Palestina», som redigerats af pastor Hagling (d. 1885), förvärfvat sig många vänner. -- Vid de svenska högskolorna har ett varmt intresse för hednamissionen vaknat. Studentmissionsföreningar hafva bildats både i Upsala (med omkr. 100 medlemmar) och i Lund (omkr. 50 medl.). Ur Upsalaföreningens krets har redan en hednamissionär utgått, licentiat Heuman, som 1886 inträdde i santalmissionens tjenst. A. K-n.
Den inre missionen i Sverige, eller den af frivilliga krafter utöfvade verksamheten för att afhjelpa andlig -- och sedermera äfven lekamlig -- nöd inom kyrkosamfundet, kan anses hafva tagit sin begynnelse med de lifliga religiösa rörelser, som förmärktes under de sista årtiondena af 1600-talet, under 1700-talet samt, i större omfång och egentligen, under 1800-talet. Det var en lekmannaverksamhet, som utöfvades företrädesvis på enskilda böne- och predikomöten, saknade fast organisation och hämmades genom det 1726 utfärdade s. k. konventikelplakatet (jfr Lekmannaverksamhet, Konventikelplakat och Läsare). Under inverkan af den för saken nitiske K. O. Rosenius (d. 1868), kraftigt biträdd af O. Ahnfelt (d. 1882), antog lekmannaverksamheten en mer bestämd form i s. k. traktatsällskap och missionsföreningar (de äldsta i Gefle, 1849, Jönköping, 1853, och Kristianstad, 1855), hvilka utsände »kolportörer» först såsom skriftspridare, sedermera såsom folkpredikanter. Föreningslänkar för en stor del af de spridda krafterna blefvo den 1856 bildade Evangeliska fosterlandsstiftelsen (se d. o.) och det ur denna 1878 utbrutna Svenska missionsförbundet. Efter konventikelplakatets upphäfvande (1858) tog den »inre missionen» en högst betydande omfattning. Missionsföreningar räknas f. n. till minst 1,000, hvaraf omkr. 400 äro förenade med Evang. fosterlandsstiftelsen och Svenska missionsförbundet. Antalet af de af dessa för ändamålet särskildt uppförda »missionshus» (gudstjenstlokaler, der missionsvännerna samlas till uppbyggelse) beräknades 1885 vara ej mindre än 953. Vid en fördelning efter länen visar det sig, att rikast på missionshus voro Jönköpings (100), Örebro (85), Vestmanlands (83), Värmlands (83), Kopparbergs (76), Östergötlands (65), och fattigast Vesterbottens (2), Norrbottens (3). Hallands (5), Blekinge (10), Jämtlands (10), Gotlands (17). I medeltal funnos inom hvarje län 39 missionshus; Stockholms stad räknade 18, utom 20 andra predikolokaler. Oafsedt en mängd tillfälligtvis predikande lekmän, uppträda omkr. 500 af missionsföreningarna aflönade predikanter. -- Den inre missionen verkar icke endast genom predikande och skriftspridning. Hon söker äfven rädda från fall och ur fall samt har derför riktat sin uppmärksamhet till värnlösa af alla slag. Så har hon sökt verka för barnen genom söndagsskolor, barnhem, trasskolor och barnkrubbor, för ungdomen genom bibelklasser, ynglingaföreningar och sångföreningar; vidare har hon upprättat magdalenahem, arbetshem, hem för elända, fattigkassor, diakoniss-stiftelser, sjukhem o. s. v.
För bestridande af de med missionsverksamheten (såväl den yttre som den inre) förenade kostnaderna samlas medel på frivillighetens väg. Enligt från vederbörliga håll meddelade uppgifter belöpte sig de inkomna missionsmedlen 1884 till 1,100,000 kr., men torde utan öfverdrift i sjelfva verket kunna anslås till minst 1 1/2 mill. För missionsintressets upplifvande hållas årligen stora missionsmöten, besökta af tusentals deltagare, och inom den periodiska pressen verka flere organ (äldst är den i Stockholm utg. »Missionstidning», sedan 1834) för samma sak. För den inre missionen utom fäderneslandet arbeta, sedan 1869, sjömansprester i verldens förnämsta hamnar, och, sedan 1873, missionärer bland svenskarna på estniska öarna. L-d.