Dravida är ett sanskritiskt, redan i Manus lagbok förekommande namn på ett icke-ariskt folkslag, det nuv. tamil-folket i södra Dekhan. Härledningen och betydelsen äro obekanta. Tamil, urspr. tamir, mindre riktigt tamul, är en på kända dravidiska ljudlagar beroende ombildning af ordet dravida. I sanskritliteraturen förekommer likväl det sistnämnda som ett gemensamt namn på alla med tamilerna beslägtade folk. På denna grund kallar man inom språkvetenskapen de folk dravidiska, hvilkas språk visat sig vara morfologiskt och genealogiskt (d. ä. till form och stoff) beslägtade med tamil-språket. Dessa folk utgöra nu omkr. 9/10 af Dekhans inhemska befolkning, ehuru det ej är afgjordt huruvida de äro denna halfös ursprungliga innevånare. Säkert är, att de, jämte de ännu existerande bhota-stammarna på östra Himalajas södra sluttningar och munda- eller kol-folken på bägge sidor om Vindhja-bergen, voro bofasta uti Indien, förrän de ariska (sanskritiska) folken invandrade från nordvest. Det finnes många skäl för det antagandet att draviderna förr voro till största delen bosatta i norra Indien och derifrån blefvo af arierna undanträngda åt söder. De utgöra nu tolf skilda folk, hvilkas språk kunna delas i två grupper: A) odlade dravidiska språk: 1. tamil, 2. malajalam, 3. telugu l. telinga, 4. kanara (urspr. karnata), 5. tulu l. tuluva och 6. kudagu l. kurg; samt B) ouppodlade dravidiska språk: 7. tuda, 8. kota, 9. gond, 10. khond l. ku, 11. oraon och 12. maler l. radschmahal. Till draviderna hör slutligen äfven brahvi-folket i Belutjistan. De förnämsta af dessa språk ega särskilda alfabet, uppkomna genom större eller mindre förändringar af det ursprungliga sanskrit-alfabetet, och den inhemska literaturen är, i synnerhet i de tre förstnämnda språken, både gammal, sjelfständig och rikhaltig. Redan före ariernas inträngande egde draviderna en viss grad af odling, som ställde dem högt öfver de bägge andra ofvannämnda ur-indiska folkstammarna, och de voro derför äfven i långt högre grad än dessa mottagliga för ariernas högre kultur. Deras religion bestod då hufvudsakligen af demon-dyrkan. En sådan dyrkan, till största delen identisk med sjamanismeni norra
Hög-Asien, qvarlefver ännu hos de ociviliserade dravidiska folken. Ankomsten af de första brahmanska kolonierna i södra Dekhan kan sannolikt sättas till 2:dra eller 3:dje årh. f. Kr., och från denna tid fortgick dravidernas omvändelse till den brahmanska religionen och det brahmanska statsskicket, så att de bildade dravidiska folken redan för ett årtusende tillbaka voro lika ifriga hinduer (i detta ords religiösa mening) som de ariska folken i Hindustan och Bengalen. Dock har äfven i Dekhan den med araber och mongoler inträngande islam genom svärdets och fanatismens öfvermakt tillvunnit sig många bekännare. Den tidigaste dravidiska literaturen finnes i tamil och telugu samt sträcker sig i det förra upp till 10:de, i det senare till 12:te årh. e. Kr., och märkligt är, att den klassiska literaturen på tamilspråket -- det rikaste och mest utvecklade bland dessa tungomål -- är långt mera fri från sanskritord än senare tidens skrifspråk, ehuru den religiösa literaturen städse hemtat största delen af sitt ordförråd från brahmanernas heliga språk. Dravida-språken visa i formelt (grammatikaliskt) hänseende stor frändskap med den altaiska språkfamiljen, särskildt de turkisk-tatariska språken, men röja föga gemensamhet inom språkstoffet (orden och ordrötterna), hvilket dock kan bero på den ännu ofullständiga kännedomen om dessa språk. De grammatiska kännetecken, som de dravidiska språken hafva gemensamma med de turkiska och som skilja dem från de indoeuropeiska, äro följande: 1) de sakna grammatiska kön i nomina; 2) kasusbeteckningen sker genom mer eller mindre sjelfständiga postpositioner, hvilka alltid äro lika och i pluralis följa efter den konstanta pluraländelsen; 3) adjektivet är fullkomligt oböjligt; 4) den negativa formen af verbet bildas genom infix af en oföränderlig nekande partikel mellan verbalstammen och personaländelserna; 5) satsfogningen sker i allmänhet icke genom konjunktioner, utan endast genom särskilda s. k. gerundiv-former af de beroende satsernas verb. Med de indo-europeiska språken ega de dravidiska blott ett enda så beskaffadt grammatiskt kännetecken gemensamt, att det skiljer dem från de altaiska, nämligen genusbeteckning i tredje personens pronomen och i verbet. Andra, mindre vigtiga, likheter mellan de indoeuropeiska och de dravidiska språken äro sådana, som äfven återfinnas i flere altaiska språk.
I fysiskt hänseende finnas inga bestämda och säkra kännetecken, som skilja draviderna från arierna. Den renaste dravidiska typen finnes hos tudamännen, hvilka ega sina från den öfriga verlden skilda och länge okända boplatser i sydvestra Dekhan, på Nilgiri-bergets högslätter. Der återfinner man flere äkta kaukasiska skönhetsformer: regelbunden växt af sex fots höjd, romersk näsa, stora ögon, fint, långt och lockigt hår, som benas midt öfver pannan, rik skäggväxt o. s. v. Från denna urtyp aflägsna sig de öfriga stammarna i mån af rasblandning och råare lefnadssätt, så att man hos de lägst stående, de i mellersta Indien boende gonderna och radschmahal, finner utstående kindknotor, korta och trubbiga näsor med runda näsborrar, små ock smala ögon, kort växt och flere andra mongol-artade kännetecken. Den mörkare, i svart stötande hudfärg, som i allmänhet utmärker draviderna i jämförelse med de ariska inderna, kan dock allra minst i dessa trakter beteckna en bestämd rasolikhet. Etnografiskt räknas de dravidiska folken till den lockhåriga grenen af den ullhåriga rasstammen, och från denna synpunkt brukar man stundom i namnet dravida-rasen inbegripa, utom draviderna, äfven Ceylons urinnevånare, singaleserna, och de ofvannämnda kol-folken, ehuruväl blott de förres, men icke de senares föga kända språk röja någon frändskap med de dravidiska. Enligt folkräkningen 1871 uppgår antalet dravider till mer än 45 1/2 mill. De talrikaste stammarna äro följande: tamil (14 1/2 mill.), telugu (15 1/2), kanaru (9 1/4), malajalam (3 3/4) och gond (1 1/2 mill.). H. A.