Marattiska språket (inhemsk namnform marathi), maratternas, enligt engelskt omdöme, »rika, smidiga och klingande» språk, är det herskande tungomålet i nordvestra Dekhan inom följande gränser: i v. hafsstranden från Goa till Daman, i n. (mot gudjarati- och hindi-språken) Daman-floden och Satpura-bergen till 80° ö. lgd, i ö. (mot kolariska språk) nyssnämnda longitudgrad till den punkt, der den möter 20° n. br., hvarifrån språkgränsen mot de dravidiska telugu- och kanara-språken går i krokar åt s. v. ned till Goa. Marattiskan, som måhända är den mest egenartadt utvecklade dottern af de gamla prakritmålen, företrädesvis maharashtri, skiljer sig derför mer från alla öfriga nyindiska språk än dessa från hvarandra, ehuru utvecklingen från de äldre formerna naturligtvis gått i samma riktning som i dessa. Deklinationen är rikare och mer invecklad med bibehållande af tre genera, mångfaldiga pluralbildningar, flere kasusformer o. s. v. Konjugationen liknar mer de öfriga språkens, med blott två enkla tempusformer, aorist och imperativ, motsvarande sanskrits pres. och imper., samt en mängd af ursprungliga sanskritparticip dels med, dels utan hjelpverb bildade sammansatta tempora. Särskildt karakteristiskt för marattiska språket är bibehållandet af en mängd urgamla sandhi-regler. Dess dialekter kunna indelas i två hufvud-grupper: dekhani, i inlandet, och konkani, i kustlandet. Marattiska språket skrifves dels med »devanagari», dels med de deraf bildade balbodh- (gudjarati-) och modh- (marathi-) alfabeten (se Indiens språk och literatur, sp. 559-565).
Den ganska betydande literaturen kan sägas taga sin egentliga början med maratternas sjelfständighet i 17:de årh., ehuru de äldsta alstren gå tillbaka till slutet af 13:de seklet. Utomordentligt stor är massan af verkliga folkdikter, katha, episka sånger från maratternas storhetstid, men det mesta deraf är ännu otryckt och obekant i Europa. Konstpoesien utgör efterbildningar af klassiska sanskritverk, Mahabharata, Ramayana o. a. I synnerhet talrika och populära äro de på »Bhagavata-Purana» grundade dikterna om Krishna. Talrika äro också de marattiska bearbetningarna af indiska fabelsamlingar såsom Pancatantra, Hitopadeça o. a. Betydlig är äfven den från missionärer och andra européer härstammande literaturen på marattiska. Bibeln finnes i flere öfversättningar, såväl med nagari- (Serampur, 1825) som med modhi-typer (Bombaj, 1819), äfven särskildt på konkanispråket (Serampur, 1811). Den äldsta grammatiska bearbetningen af marattiskan är »Grammatica marastra» (Rom, 1778 och Lissabon, 1805), men den första korrekta är af den berömde Carey (Serampur, 1805), som äfven utgaf en marattisk ordbok (1810) och de ofvannämnda bibelupplagorna. Den bästa af nyare är Navalkar's »The studenfs maráthi grammar» (Bombaj, 1880). Den förnämsta ordboken är Molesworth's och Candy's stora »Marathi-english and english-marathi dictionary» (Bombaj, 1847). H. A.