Hindi, "indiska", det förnämsta af de från sanskrit härstammande indiska språken, hvilket i mångfaldiga dialekter talas af nära 100 mill. menniskor dels i den centrala delen af Britiska Indien, dels i den allra största delen af dess norra hälft. Jämte hindi nyttjas äfven namnen hindustani l. urdu samt, någon gång, hindu i för att beteckna samma språk, medan andra, mindre riktigt, anse de bägge förstnämnda beteckna ett annat språk än hindi. Förhållandet är nämligen följande. Då muhammedanerna från början af 8:de seklet fattade fast fot uti Indien, blef persiskan deras officiella språk, och den af de underkufvade talade indiska prakrit-dialekten, bhakha ("landsmålet"), kunde, i synnerhet i städerna, icke undgå att taga intryck af eröfrarnas språk. I 15:de årh. inträngde mongolerna uti Indien, och 1526 grundlades deras välde definitivt af sultan Babur. Från denna tid räknar man, att det indiska landsmålet gradvis undanträngde persiskan och blef det inom de herskande (muhammedanska) klasserna rådande språket. Detta hade emellertid sjelf blifvit så starkt påverkadt af persiskan och derigenom äfven af arabiskan, att det framträdde som ett nytt indo-muhammedanskt språk och fick efter det kejserliga hofvet eller "lägret" (urdu), hvarifrån det framgått, namn af seban-i-urdu, "lägerspråket", eller helt enkelt urdu. Men bland den stora massan af befolkningen och i de bildade kretsar, som höllo sig främmande för muhammedanskt inflytande, bibehöll sig det indiska landmålet, nu kalladt hindi (hindui), renare och utvecklade sig, om än ej i samma grad som det förnämare urdu. Sålunda uppstodo två riktningar inom samma språks utveckling, och denna skilnad har fortgått ända till våra dagar. Urdu är den med persiska och arabiska låneord (nästan uteslutande substantiv) öfverfyllda muhammedanska literaturens, hindi den med sanskritord uppblandade hinduiska literaturens språk. Hindui, hinduiska, nyttjas någon gång liktydigt med hindi, men vanligen blott för att beteckna den äldre literära formen af hindi och är således den indiska medeltidens språk. Hindustani, hindustanska, nyttjas af flere europeiska fackmän (Garcin de Tassy o. a.) som det allmänna och egentliga namnet på detta språk, hvilket i afseende på sin literatur delar sig i två grenar, den hinduiska (hindi-språket) och den muhammedanska (urdu). Emellertid är hindustani enligt det (i England och Indien) allmännare språkbruket fullkomligt likbetydande med urdu, och i stället för bägge dessa namn nyttjas slutligen af äldre europeiska författare ofta det vilseledande uttrycket "morisk" (moorish, language of moors, maure). Till sin grammatikaliska byggnad äro således urdu (hindustani) och hindi (hindui) fullkomligt ett och samma språk, men utbildade i stilistiskt hänseende på olika sätt under inflytande af de två främmande, men beslägtade literaturspråken, persiska och sanskrit, och denna skilnad har fått sitt for den stora allmänheten betydelsefullaste uttryck i de olika skrifformerna eller alfabeten. Urdu begagnar den persiska formen af det arabiska alfabetet, det eleganta nestalîk, för handskrifter och litografiskt tryck, som af inderna föredragas framför typtryck, och det kursiva sjikesté för dagligt bruk, båda med tillägg af särskilda bokstäfver för de sanskritiska språkens i arabiskan icke förekommande cerebralljud. Hindi deremot använder devanagari (se d. o.), som kallas nagari, för all icke-religiös literatur, jämte en deraf kursiverad form, kallad kajasthi eller kaithi, för det dagliga behofvet. En ännu större ombildning af nagari nyttjas i handelskorrespondensen och kallas sarrafi (af sarraf, vexlare) l. mahajani (af mahajan, bankir). En annan skilnad mellan de bägge språkriktningarna är deras olika prosodi: hindis ar liksom sanskrits byggd på hemistika med lika många stafvelser (vritta), men har dock äfven upptagit rimmet (tuk); urdu har deremot upptagit och lyckats på hindi tillämpa nästan alla de talrika arabiska på rytm och rim byggda versmåtten. Ända till tiden för det stora indiska upproret (1857) var urdu i alla afseenden (språkets tidiga utbildning och elegans, författarnas talrikhet, de literära alstrens betydenhet och spridning) sin rival afgjordt öfverlägset, men från denna tid har en strid pågått för att rena det ursprungliga hindi, khari boli, "det rena språket", från alla främmande tillsatser och ersätta de persiska låneorden med sanskritiska. Ehuru denna purism ofta gått för långt, då de oförmedladt upptagna sanskritorden äro för den stora massan af befolkningen mera obegripliga än de sedan århundraden gängse persiska orden, så hafva dock både den
allmänna meningen och de administrativa myndigheterna understödt detta nationella sträfvande. Engelsmännen medverkade förut på allt sätt till att i de nya provinserna urdu trädde i stället för persiskan, som var de inhemska hofvens, diplomatiens och det finare umgängets språk, liksom det ännu i dag bland muhammedaner från alla delar af Indien spelar samma rol som franskan i Europa. Numera understödja engelsmännen hinduerna i deras sträfvande för sitt modersmål. I alla offentliga och de flesta enskilda skolor är nu antalet af barn, som undervisas i hindi, betydligt större än urdulärjungarnas, och inom flere förvaltningsdistrikt har på vederbörandes begäran hindustani som officielt språk utbytts mot hindi (jfr Schlagintweit, "Die geographische verbreitung der volkssprachen Ostindiens, nach amtlichen quellen", 1876). Med större rätt än hindustani gäller således hindi nu, utom i sin speciella motsats mot urdu, som det egentliga namnet för språket i dess helhet. Men ehuru hindustani knappt numera kan anses som en viss bestämd trakts gemensamma språk, bibehåller det ännu i sin egendomliga form företrädet af att vara ett slags lingua franca, som framför den renare hindiformen, likasom framför bengali, marathi och andra indiska munarter, är det allmännaste umgängesspråket bland bildade inder, såväl hinduer som muhammedaner.
Hindi-literaturen tager sin början (i 12:te årh.) med Tjands (Chands) epos öfver Prithvi-Radja, den siste konungen i Dehli. Dess språk har en arkaistisk, öfvervägande sanskritisk form, "fornhindui" (Trumpp); men det landsmål, som ligger till grund för detta arbete och dermed för hela det literära hindi, är det s. k. bradj-bhakha, "bradj-målet", den munart, som ännu i dag talas i trakten kring Mathura och Agra (vid Djamnas mellersta lopp). Den klassiska literaturen, "det egentliga hindui", omfattar 15:de--17:de årh., och i den liksom öfverhufvud i all orientalisk literatur, är formen äfven för historiska och religionsfilosofiska skrifter öfvervägande poetisk. Anmärkningsvärdt är att de förnämsta hindiförfattarna tillhöra de reformerade hinduiska sekterna, djaina, kabir-panthi, sikh, vaisch-nava m. fl. Till denna period höra de inspirerade arbetena af reformatorn Kabir, stiftare af ofvannämnda sekt (omkr. 1500) och energisk befordrare af hindis rätt gent emot sanskrit; Lal-Kavis poetiska historia öfver Bandelkhand, "Tjatra-prakasj" (1828); Nabhadjis samling af helgonbiografier, Bhakta-mal; Sri-Lalludji-Lals "Prem-sagar", kärleksocean, en till alla indiska språk öfversatt folkbok (utgifven af Eastwick, 1851); Bihari-Lals berömda "Satsai"; den episka dikten "Ramajana" af Tulsidas (d. 1624), uti Indien långt mer populär än det ryktbara sanskritoriginalet af Valmiki, m. fl. Tulsidas, Surdas och Kesavadas, alla från 17:de årh., äro ännu det moderna Indiens mest omtyckta skalder. Ett indiskt ordspråk säger: "Surdas är solen, Tulsidas månen, Kesavadas stjernorna, alla andra poeter äro lysmaskar". Till 18:de årh., hvarmed det egentliga hindi börjar, höra filosofen Gangapati och Birbhan, stiftare af den ryktbara sekten sadh, "de rene". Det moderna hindi är rikt på arbeten i alla literaturgrenar, tidningar och tidskrifter (1874 omkr. 50), men originalverk äro sällsynta; det allra mesta är nämligen öfversättningar eller efterbildningar från sanskrit, persiskan, arabiskan och engelskan. Som de främste af samtida författare nämnas Bakhtavar, som framställt djainasektens religionssystem, biografen Dulharam och Tjatradas, ramsanehi-sektens andlige chef. Rikare, elegantare, men kanske ännu mindre sjelfständig är urduliteraturen, i högre stil kallad rekhta, "den brokiga". Man skiljer mellan det egentliga urdu i norra och dakhni eller dekhani (ej att förblanda med marathis ena hufvuddialekt, dekhani) i södra delen af språkområdet. Dehli, Agra, Benares och Lakhnáu äro medelpunkterna för urdus liksom för hindis literära lif, och mer än 50 litografiska pressar arbeta för dess alsters spridning. 18:de årh. bildar urdus glanspunkt. Den äldste urdudiktaren är Masûd-i-sad (i 11:te årh.), och de förnämste äro Hatim, Sauda (f. 1780), "Indiens Juvenal", och Mir-Mohammed-Takui (d. efter 1801), författare till den berömda dikten "Sjálat-i-ischk", kärleksflamman (utg. af Smyth, 1820). Inom dakhniliteraturen, der romanen särskildt odlades, är Vali (i 18:de årh.) den förnämste; hans arbeten äro utgifna af Garcin de Tassy (1839). De mest berömda samtida äro Mamum och Mumin från Dehli samt, för dakhni, Abdu-l-hakk från Madras. Om literaturens betydelse kan man för öfrigt få en föreställning deraf att G. de Tassy i sin "Histoire de la littérature hindouie et hindoustanie" (Ed. II; T. 1, 2, 1871) meddelar biografiska och literära notiser om nära 1,000 författare. I ett nytt skede synes hindiliteraturen inträda i våra dagar genom dess ingjutning i det latinska alfabetets form. Denna rörelse har dels utgått från infödda, som fått europeisk bildning, dels från engelska lärde (Gilchrist m. fl.) och missionärer. Bibeln, som redan länge funnits i flere öfversättningar, både med nagari- och urdu-typer, har nu jämte en betydande undervisningsliteratur framträdt i denna nya form, och detta af de engelska myndigheterna understödda sträfvande måste naturligen leda derhän att den gamla striden mellan urdu och hindi försvinner, då språkets ursprungliga identitet först i denna form kan bli riktigt klar för folket sjelf.
Hindispråket har liksom alla moderna indoeuropeiska språk dels först på analytisk väg befriat sig från den ursprungliga, tunga formrikedomen, dels sedermera syntetiskt utvecklat nya och lättare former genom sammansättningar. Liksom i de romanska språken har i hindi maskulinum och neutrum sammanfallit. Det dagliga umgängets språk har gått ännu ett steg längre och åtskiljer, i likhet med engelskan, mask. och femin. blott vid de ord, som naturenligt kunna hafva kön. Nomina hafva förlorat nästan hvarje spår af böjning, och kasusformerna ersättas genom postpositioner motsvarande våra prepositioner. Pronomina ega jämförelsevis många flekterade former i behåll, och verbet har, liksom
i de öfriga indiska språken, ursprungligen blott ett böjdt tempus, presens, men har utbildat flerfaldiga nya tempora genom sammansättning af particip med former af de ursprungliga hjelpverben as och bhu, "vara". I syntaktiskt hänseende utmärker sig hindi fördelaktigt framför de i betydenhet närmast kommande bengali och marathi genom ett större antal af äkta inhemska, d. v. s. genom naturliga ljudlagar från sanskrit omdanade ord, gent emot de senares stora antal af oförmedladt upptagna sanskritord. Det ofvannämnda, från sauraseni (d. ä. den surasenska formen af prakrit) härstammande bradj-målet utgör grundvalen för hindis literära standardform, men derbredvid finnes ett stort antal delvis literärt representerade, delvis blott genom torftiga ordsamlingar kända dialekter, såsom naturligt måste vara, då hindis språkfält utgör en rymd af nära 1 1/2 mill. qvkm. Man räknar mer än 50 skilda munarter, hvilka genom inre sammanhörighet låta dela sig i 10 särskilda grupper (jfr Cust, "The modern languages of the East Indies", 1878). De förnämsta hjelpmedlen till det vigtiga hindispråkets studium äro: Shakespeare, "A dictionary hindust.-engl. and engl.-hindust." (4:de uppl. 1849); Forbes, "Hindust.-engl. dict." (2:dra uppl. 1852; utgifvet såväl med persiska och nagari- som med latinska typer); Garcin de Tassy, "Grammaire hindoustanie" (2:dra uppl. 1863), "Rudiments de la langue hindouie" (1847) "Chrestom. hindie et hindouie" (1849), "Chrestom. hindoustanie" (urdû et dakhni"; 1847); Price, "Hindee and hindoostanee selections", (1830); Platts, "A grammar of the hindustani or urdu language" (1874); Etherington, "The student's hindi grammar" (1870) och Kellogg, "Grainmar of the Hindi language" (1876). H. A.