Malajisk-polynesiska språkstammen

Malajisk-polynesiska språkstammen omfattar hela Indiska och Stilla hafvens överld från och med Madagaskar i v., Malakka-halfön, Formosa och Havajiöarna i n., Påskön i ö. samt Nya Zeeland i s., men med uteslutande såväl af alla det australiska fastlandets tungomål som ock af papua-språken på Nya Guinea och några angränsande öar. Denna språkstam, hvars sammanhörighet bevisats af W. von Humboldt (»Die kawi-sprache», 1839) och H. von der Gabelentz (»Die melanesischen sprachen», 1873), delar sig i tre stora grenar: den polynesiska, melanesiska och malajiska. Af dessa anses den polynesiska stå närmast det gemensamma urspråket och den malajiska vara genom formel utveckling längst aflägsen derifrån. Morfologiskt karakteriseras språkstammen deraf att roten, som i sin för oss analytiskt gifna form är ursprungligen tvåstafvig, derjämte är ett verkligt ord i språket, som kan uppträda vare sig som nomen eller verb eller partikel. Dock går språkutvecklingen tydligen derhän att alltmer skilja ordslagen från hvarandra äfven i den yttre formen. Grammatiskt kön saknas, men rikt utvecklade äro deremot de formella medel, genom hvilka ordbildning och flexion åstadkommas, nämligen icke blott prefigering och suffigering, såsom i våra språk, utan äfven infigering och delvis eller oftare fullständig reduplikation. Sedan Bopps försök att ansluta ifrågavarande språkstam till den indo-europeiska (»Ueber die verwandtschaft der malay.-polynes. sprachen mit den indo-german.», 1841) fullständigt misslyckats och äfven M. Müllers sammanfattande af dessa språk med de ural-altaiska, dravidiska och andra till en stor turansk språkfamilj visats sakna giltiga grunder, utgör malajisk-polynesiska språkstammen tills vidare en både till ordrötter och formbildning fullt fristående språkgrupp. -- Jfr Fr. Müller: »Grundriss der sprachwissenschaft» (1880); Lesson: »Les polynésiens» (1882) och Fornander: »An account of the polynesian.» H. A.