Indiens språk och literatur. De språk, som talas i Främre Indien (se Indien), tillhöra hufvudsakligen tvänne språkstammar, hvilka äro helt och hållet obeslägtade med hvarandra, nämligen den indo-europeiska och den dravidiska. Den asiatiska grenen af den indo-europeiska stammen, till hvilken, som bekant, också de flesta af Europas språk höra, kallas den ariska samt omfattar de iranska språken och de indiska språken af arisk stam. Man plägar benämna dessa senare de indiska språken eller det indiska språket i inskränkt mening. De äro i våra dagar de herskande i hela det nordliga Indien samt i stora delar af Dekhan och talas af omkring 150 mill. menniskor. Intet indoeuropeiskt språk kan följas i sin historiska utveckling under så lång tid som det indiska, ty dettas minnesmärken räcka ända till 3,500 år eller mera tillbaka från våra dagar. Denna långa tidrymd delar man, från språklig synpunkt, i tre stora perioder: den fornindiska, den medelindiska och den nyindiska.
Den fornindiska perioden är den i språkligt och kulturhistoriskt afseende för oss vigtigaste. Dess språk kallas sanskrit (sanskrita, "ordnad", "reglerad"). Egentligen tillkommer benämningen sanskrit endast språket under periodens yngre del, sedan dess former blifvit af grammatikerna strängt reglerade, men den utsträckes af bruket ofta till hela perioden. Den betydelse, som upptäckten och studiet af sanskrit haft för hela den indo-europeiska språkforskningen, särdeles den jämförande, är ofantlig. - Det ariska Indiens - och dermed hela vår språkstams - äldsta språkliga minnesmärke är Rigveda ("versernas l. hymnernas veda"). Veda betyder egentligen vetande, kunskap. Rigveda innehåller, i den till oss komna s. k. Çakala-redaktionen, 10,580 verser (ric) i 1,017 hymner (sukta l. mantra), fördelade i 10 böcker (mandala, eg. krets). Ofta medräknas ytterligare 11 hymner, tillhörande en annan redaktion. I dessa hymner prisas och anropas (om bistånd i striden, om rikedom, helsa o. s. v.) gudarna, de personifierade naturkrafterna och naturföreteelserna, t. ex. Agni (elden), Indra (luftrymdens gud), Ushas (morgonrodnaden), Surya (solen), Varuna (egentl. omfattaren, äldst vedafolkets högste gud), Soma (egentl. en utpressad växtsaft, som nyttjades vid offren) och många andra, och med dem ledsagades den enkla gudstjenstens ceremonier. Flere hymner lyfta sig till en verkligen hög uppfattning af det gudomliga samt andas en ren och varm känsla. En annan hymnsamling är Samaveda ("sångernas veda"), till omfånget ungefär en sjettedel af Rigveda och innehållande nästan uteslutande stycken, tagna ur den senares hymner, men sammanställda och ordnade till att sjungas vid soma-offret. En tredje är Yajurveda ("offerformlernas veda"), hvilken föreligger i två redaktioner, den s. k. hvita och den s. k. svarta Yajurveda, samt är en liturgisk samling, liksom Samaveda. Den innehåller äfven ett stort antal prosaiska stycken. Dessa tre veda hafva i den ortodoxa literaturen det högsta anseendet. Den fjerde veda, Atharva-veda ("atharvernas - en mytisk prestfamiljs - veda"), eger icke alldeles samma höga auktoritet. Liksom Rigveda är den en historisk samling, ungefär hälften så stor som den förstnämnda och till en del dermed sammanfallande, men erbjuder derjämte mycket nytt och intressant, delvis på prosa. Dess hufvudinnehåll är besvärjelse. Alla veda, med undantag af Rigveda, föreligga i flere redaktioner, çakha (egentl. gren; skola), som sinsemellan äro mer eller mindre skiljaktiga, men hvar för sig stadgade och bestämda. Den vanliga texten (patha) af de fyra veda kallas sanhitapatha ("den sammanbundna texten") och gifver orden i den form, som de i det naturliga talet genom inbördes inverkan på hvarandras begynnelse- och slutljud erhålla. Pada-patha ("ord-texten") deremot framställer de enskilda orden i den form, som de skulle hafva, om de stode ensamma hvar för sig. Ännu andra textformer finnas, upprättade i samma ändamål att betrygga de heliga sångernas noggranna bevarande. - Närmast veda i ålder stå Brahmana. Ordet betecknar: det, som har afseende på brahman, d. v. s. kulten, bön och offer. Brahmana utgöras af afhandlingar på prosa, i hvilka offerceremonierna beskrifvas, förklaras och belysas. Liturgi, exegetik, dogmatik, mytologi, legender, filosofi och etymologi förekomma der vid sidan af hvarandra. Till hvarje veda finnes en eller flere brahmana. De till Rigveda hörande heta Aitareya- och Kaushitaki-brahmana. Den mest betydande och intressanta af alla är Çatapatha-brahmana ("de hundra vägarnas brahmana"), som tillhör den hvita Yajurveda. Den svarta Yajurvedas brahmana är infogad i vedatexten, hvaraf denna redaktions namn
kommer. Ehuru nutiden måste betrakta en icke ringa del af brahmanas innehåll såsom tomt svammel, sakna de icke kulturhistoriskt intresse och äro i språkligt afseende af stor vigt, emedan vi i dem - jämte de prosaiska styckena i veda - hafva den äldsta indo-europeiska prosa bevarad. Veda och brahmana tillsammans bilda egentligen de ortodoxa indernas kanoniska literatur, som anses hvila på omedelbar uppenbarelse (çruti). Under mera än två och ett halft årtusende hafva dessa verk i de brahmanska skolorna på det mest oerhördt noggranna sätt studerats, kommenterats och inlärts utantill, och man antager på goda skäl, att de äro bibehållna till vår tid tämligen nära i samma form, hvari de författats. En fortsättning af brahmana bilda Aranyaka (af aranya, skog), teologiska afhandlingar, bestämda att studeras af de i skogarna lefvande eremiterna. Kortare utdrag ur brahmana och aranyaka innehållas i de äldsta Upanishad (egentl. sittning, lektion, religiöst föredrag). Dessa teologisk-filosofiska traktater utgöra en talrik klass och stå delvis ännu i högt anseende, så att de allmänt läsas. Nya upanishad hafva författats ända in i en relativt modern tid. Ur brahmana hafva äfven utvecklat sig de s. k. Sutra ("regel", egentl. tråd). De äro sammanställningar af ytterst kortfattade föreskrifter i olika ämnen, som stå i sammanhang med vedastudiet och ceremonierna, och benämnas derför äfven Vedanga, d. v. s. vedas lemmar. De sönderfalla i sex fack, näml. uttalslära (çiksha), metrik (chandas), grammatik (vyakarana, egentl. särskiljande, analys), etymologi eller ordförklaring (nirukta), ritual (kalpa) och astronomi (jyotisha). Till det femte facket, som företrädesvis benämnes sutra, räknas Kalpasutra, i inskränkt mening, eller Çrautasutra, hvilka röra offerceremonierna, Grihyasutra, som handla om en familjefaders pligter, och Samayacarikasutra, som handla om menniskans lefverne i allmänhet. Ur de två senare grupperna hafva de egentliga lagböckerna (se nedan) sedermera utvecklat sig. Det fonetisk-metriska innehållet i vedanga är upptaget i de s. k. Pratiçakya, af hvilka det finnes en till hvarje redaktion (çakha) af de särskilda veda.
De nu nämnda verken utgöra den vediska literaturen och upptaga den förra delen af den fornindiska perioden. Med vediska språket åter förstås endast språket i veda och ofta äfven i brahmana. Det visar spår af en blandning af flere, något skilda dialekter. De öfriga verken, hvilka icke i samma grad skyddades af gudomlig helgd, hafva undergått mera föryngringar, men bevara likväl ännu många ålderdomliga drag. Det klassiska sanskrit, eller sanskrit i inskränkt mening, kallar man det literaturspråk, som utvecklade sig under den fornindiska periodens senare del. Mellan detta och det vediska språket framträder en bestämd allmän skilnad deri att det förra visar fullkomligt karakteren af ett naturligt och fritt folkspråk, då deremot det senare genom en rad af grammatikaliska arbeten, som kulminerade i Paninis grammatik, blifvit till sin form i minsta detalj stadgadt och bestämdt samt i afseende på ljudförbindelserna utbildadt till en i vissa fall konstlad finhet. Derigenom uppstod vid sidan af folkspråken ett särskildt literaturspråk, hvilket också blef de bildade klassernas talspråk. Denna klassiska språkform betraktades såsom den enda mönstergilla, och en följd deraf var att hela den icke-kanoniska sanskritliteraturen blifvit så att säga paniniserad, omarbetad till formel öfverensstämmelse med Paninis regler. I hvilken del af det ariska Indien det klassiska sanskrit först eller förnämligast utbildats vet man ej. Det synes icke vara en alldeles direkt utveckling ur vedaspråket. Man antager, att Panini lefde omkring 300 år f. Kr., och denna tidpunkt kan derför betraktas såsom den fornindiska periodens slut. Hvarje bestämning af dess början måste, emedan alla historiska data eller säkra anknytningspunkter saknas, hvila helt och hållet på sannolikhetsskäl. Dessa peka ovedersägligen på ett mycket aflägset tidsskede. Af hymnerna framgår, att vedafolket då ännu hade sitt hemvist endast i Pandjab (Penjab), vid Indus och dess bifloder, samt i östligaste Kabulistan, och att de talrika enskilda småstammarna der stodo i oupphörlig strid både med de dravidiska urinnevånarna och med hvarandra. Ganges-floden omnämnes endast en enda gång i Rigveda, och elefanten tyckes vara ett knappt kändt djur. Vid den fornindiska periodens slut deremot hade inderna redan intagit hela Hindustan och delar af Dekhan (eg. det södra landet) samt längesedan grundat stora, ordnade stater. I socialt och politiskt afseende ligger ett ofantligt afstånd mellan det åkerbrukande herdefolkets enkla, nästan patriarkaliska förhållanden och det i kastväsendets fjättrar bundna, despotiskt styrda brahmanska samhället. Och icke mindre stor är förändringen i religionen. Det äldsta vedafolkets halft naturalistiska åskådningssätt har lemnat rum för helt andra, till en del mycket abstrakta, religionsbegrepp. Buddhismen, som är en reaktion mot brahmanismen, förnämligast mot dess kastväsende, står i fullt flor och blir inom ett århundrade genom Açoka statsreligion i norra Indiens mäktigaste rike. Några antydningar om språkets utveckling äro ofvan lemnade (se vidare nedan). På grund af dessa i största korthet antydda lokala, politiska, sociala, religiösa och språkliga förändringar förlägger man med rätta den fornindiska periodens början långt tillbaka i tiden. Det minsta, som man antagit, är 1,500 år f. Kr., men 2,200 år och derutöfver har man också ansett möjligt. Sannolikt kan man, utan att räkna för högt, antaga att indernas äldsta hymner diktats närmare 2,000 år f. Kr. - Det klassiska sanskrits literatur är mångsidig och oerhördt omfångsrik. Den är nästan uteslutande metrisk, till en mycket stor del skrifven på den s. k. çloka-metern. Denna utmärkes deraf att hvarje vers (çloka) består af två halfverser, hvilka innehålla sexton stafvelser hvar och hafva midt-cesur samt mycket fri meter, dock alltid slutande jambiskt. Huru stor del af ifrågavarande literatur verkligen är författad under sjelfva den fornindiska perioden är, af brist på historiska data, numera omöjligt att med
visshet afgöra. Hvarje vigtigare indiskt verk har undergått så många mer eller mindre genomgripande förändringar, innan det erhållit den form, hvari vi känna det, att vi ej ännu äro i stånd att särskilja de olika redaktionernas beståndsdelar. Man behandlar derför i ett sammanhang allt, som är skrifvet på klassisk sanskrit.
I den episka poesien framstå förnämligast två diktverk, båda af ofantligt omfång. Störst är Mahabharata (dikten om den stora Bharatastriden) och till sitt grundlag också äldst. Detta utgöres af berättelsen om de strider, som utkämpades om tronföljden mellan de från konung Bharata härstammande Kuru- och Pandufamiljerna, i hvilka strider de ömsesidigt i det närmaste utödde hvarandra. Deras land låg i nordöstliga Indien, med hufvudstaden Hastinapura vid Ganges ej långt från nuvarande Delhi. Men berättelserna härom upptaga ej mer än omkr. fjerdedelen af diktens öfver 100,000 dubbelverser (çloka), fördelade i 11 böcker. Allt det öfriga är inskjutna episoder, härrörande från olika författare och olika tider. Såsom de mest bekanta förtjena här att nämnas episoden om Nala och Damajanti, Bhagavadgita (egentl. = Hávamál), en högstämd filosofisk dikt, Amritamanthana, ambrosians kernande af gudar och demoner, Matsyopakhyana, den indiska traditionen om en verldsöfversvämning, den underbart sköna berättelsen om Savitri m. fl. Såsom Mahabharatas författare angifver den indiska traditionen en mytisk vis, Vyasa (egentl. anordnare), hvilken äfven författandet eller redaktionen af Veda, Purana och andra dikter tillskrifves. Men utan allt tvifvel är Mahabharata i sin nuvarande form ett verk af många århundraden. Det andra stora indiska epos är Ramayana (dikten om Ramas öden). Dess komposition är vida mer enhetlig än Mahabharatas, ty ehuru det otvifvelaktigt under tidernas lopp blifvit omarbetadt, är det dock i hufvudsak ett verk af en enda skald, Valmiki. Det innehåller i omkr. 24,000 dubbelverser (i 7 böcker) berättelsen om prins Ramas landsförvisning af hans fader Dasaratha, konung i Ayodhya (nuv. Audh). Rama begifver sig med sin gemål, den sköna Sita, undan till urskogarna i Dekhan. Sita bortröfvas derifrån af konungen på Ceylon, hvilken tecknas med demonartad natur; men hon befrias åter af Rama genom ett krigståg, hvarvid han understödes af bundsförvandter, bland hvilka apornas konung framför alla är honom till hjelp. Slutligen återvänder Rama till sitt land och bestiger der tronen. Man antager allmänt, att Ramayana har en i viss mening allegorisk karakter, så att deri framställes införandet af ariskt herravälde och arisk kultur i sydliga Indien. Smärre episka dikter äro Raghuvañça, som behandlar Raghus och hans sonson Ramas bedrifter, samt Kumarasambhava, som skildrar krigsguden Kartikeyas födelse, båda tillskrifna Kalidasa; vidare Kiratarjuniya af Bharavi, hvars ämne är Arjunas kamp med guden Çiva, (Siva) om de gudomliga vapnen; Çiçupalabadha af Magha om hjelten Çiçupalas död, Bhattikavya, som rör sig inom Ramayanas sagokrets, men till sin egentliga mening är ett grammatiskt konststycke, som afser att gifva exempel på en stor mängd ovanliga ordformer, m. fl. Nalodaya, såsom hvars författare, säkerligen med orätt, Kalidasa anföres, behandlar Nalas historia, men är egentligen ett versifikatoriskt konststycke, hvari författaren visar sin skicklighet att röra sig med de mest invecklade och tillkonstlade versmått. - Purana (egentl. gammal berättelse) kallas en klass diktverk af psevdo-historisk och profetisk karakter, innehållande kosmogoni, mytologi, helgonlegender m. m., blandade med didaktiska och filosofiska exkurser. Deras antal är ganska stort, och till omfånget äro de vanligen ytterst vidlyftiga. De datera sig alla från tiden efter brahmanismens seger öfver buddhismen i norra Indien; intet purana är äldre än 1,000 år, de flesta äro vida yngre. Deras historiska värde är obetydligt. Flertalet tillhör Vishnu- och Çiva-sekterna.
Indernas lyriska poesi är hufvudsakligen kärleksdiktning. Meghaduta ("molnbudet") af Kalidasa skildrar en yakshas (ett slags halfgud af lägre rang) längtansfulla sorg öfver skilsmässan från sin maka, till hvilken han beder ett regnmoln att fara med helsning och tröst. En glödande kärleksdikt är Gitagovinda (Sången om Govinda, d. v. s. Krishna) af Jayadeva; ämnet deri är guden Krishna och hans lif såsom herde bland herdinnorna. Ritusanhara ("årstidernas ring") tecknar i sex afdelningar på ett tämligen konstladt språk de sex årstidernas egendomligheter, deras behag och obehag. - Den dramatiska poesien är i den indiska literaturen på ett utmärkt sätt representerad. Inderna äro ett bland de få folk, som utvecklat en sjelfständig dramatik. De indiska dramerna kunna i allmänhet karakteriseras såsom melodramer. De hafva alltid en lycklig upplösning. Man måste tillerkänna många af dem, oaktadt vissa svagheter, ett högt poetiskt värde. Tragedien har ingen plats i deri indiska dramatiken. Det indiska namnet på drama, nataka (af nata, skådespelare, egentl. dansare), ger en antydan om dess uppkomstsätt. Efter en säkerligen ganska lång utvecklingstid, hvars alster dock äro för alltid förlorade, har det indiska dramat erhållit sin fasta form på en tid, då det klassiska sanskrit var de högre och bildade klassernas allmänna talspråk, medan de lägre och obildade talade olika prakritdialekter i olika delar af landet. Dessa språkförhållanden afspegla sig i dialogen. Brahmaner, konungar och förnäma personer tala sanskrit, men tjenare och lägre folk samt alla qvinnor, äfven drottningarna, tala prakrit. Ju lägre en dramatisk personage står på den sociala skalan, dess mera förderfvadt, d. v. s. förändradt i förhållande till sanskrit, är det tungomål, som författaren lägger i hans mun. Att märka är dock, att dramernas prakrit icke kan anses fullt noggrant återgifva verkligt lefvande folkdialekter. Det är i sjelfva verket bildadt efter sanskrit genom tillämpning af bestämda ljudlagar, som naturligtvis i hufvudsak
grunda sig på en gång gällande språkförhållanden. Ty sannolikt är, att ingen af de dramer, som vi ega i behåll, härstammar från den tid, då dessa gamla prakritdialekter voro lefvande folkmål; de flesta äro otvifvelaktigt betydligt yngre. Såsom den äldsta betraktar man Mricchakatika ("den lilla lervagnen") af Çudraka. Men främst i den indiska dramatiken stå utan gensägelse Kalidasas verk. Han lefde sannolikt några århundraden efter Kr. Såsom hans mästerverk räknas med skäl, både i Indien och Europa, Çakuntala, en perla af den finaste och skäraste poesi. Äfven hans Vikramorvaçi (konung Vikrama och gudanymfen Urvasi) och Malavikagnimitra (prinsessan Malavika och konung Agnimitra) äro af högt värde. Andra dramer äro Malatimadhava (Malati och Madhava) af Bhavabhuti, Ratnavali ("perlbandet"), som tillskrifves konung Karsha i Kashmir i 12:te årh. e. Kr., Mudrarakshasa (rakshasan, ett slags demon, och sigillringen), lustspelet Dhurtasamagama ("skälmarnas sammankomst") m. fl. I Prabodhacandrodaya (egentl. kunskapens månes uppgång) har författaren, Krishna-Miçra, gjort det vågade experimentet att låta ett filosofiskt system utveckla sig dramatiskt.
Djurfabeln och sagan odlades tidigt och med förkärlek af inderna. Redan i Mahabharata förekomma flere djurfabler episodiskt. Jämförande studier hafva ådagalagt, att en stor del af de i Europa gängse sagorna leder sitt ursprung ytterst från Indien. Den mest bekanta fabelsamlingen är Pancatantra (namnet betecknar, att den är delad i 5 böcker), hvilken genom persiska och arabiska öfversättningar blifvit spridd öfver hela Orienten och sedan till Europa. Yngre och delvis grundad på den förra är Hitopadeça (egentl. nyttig undervisning). Bland sagosamlingar märkas Vetalapancavinçatika (vetalans l. demonens 25 berättelser), Çukasaptati (papegojans 70 berättelser) o. a. Det är ett utmärkande drag hos de indiska sagosamlingarna, att de enskilda berättelserna äro infogade i en gemensam ram (såsom fallet är t. ex. i "Tusen och en natt"). En fullständig sammanställning af det bästa och vigtigaste på detta område gjordes af Somadeva från Kashmir i 11:te årh. under titeln Kathasaritsagara (egentl. berättelseströmmarnas haf). Alla dessa samlingar äro skrifna på omvexlande vers och prosa. En vida konstmässigare prosastil finna vi i det romanartade Daçakumaracarita ("de tio prinsarnas äfventyr"). Flere andra novellartade prosa-berättelser finnas äfven. - Af den vetenskapliga sanskritliteraturen äro de juridiska, grammatiska och filosofiska afdelningarna vigtigast. Den berömdaste af dharmaçastra (lagbok) är Manus lagbok. Dess första grundstomme är säkerligen mycket gammal. Af den indiska traditionen tillskrifves denna lagsamling en mytisk Manu, ariernas förste stamfader; men troligen har den fått sitt namn, Manavadharmaçastra, deraf att den framgått ur den vediska Manava-skolan. Den innehåller 2,684 çloka och visar oss det brahmanska samhällssystemet drifvet till sin yttersta spets. Sannolikt går den, i sin nuvarande form, tillbaka till tiden omkr. Kristi födelse. Ett annat mycket bekant och ansedt juridiskt arbete är Yajñavalkyas lagbok. Flere andra rätts verk finnas.
Att det noggranna och flitiga studiet af de heliga texterna och sträfvandet att bevara dem oförändrade och oförfalskade tidigt, redan i den vediska perioden, föranledde fonetiska, grammatiska och lexikaliska studier, är ofvan framhållet. Utan tvifvel har äfven under den derpå följande tiden funnits i Indien en hel rad af språklärde, som fört den grammatiska kunskapen steg för steg framåt; men alla föregående arbeten hafva gått förlorade, sedan de fördunklades af Paninis namnkunniga grammatik. Denna är ett verk af beundransvärdt skarpsinne och fullständighet. Understödd af den klarhet i bildningssätt, som sanskritspråket eger, har Panini genomfört en rationel analys af formernas beståndsdelar (rötter och suffix af olika slag), hvilken ej blott lemnar de grekiska och latinska grammatikernas system långt bakom sig, utan till och med stått öfver hufvud oöfverträffad ända till sista tiden. Ännu har ej häller någon sanskritgrammatik blifvit offentliggjord i Europa, som icke är väsentligen baserad på det paniniska systemet, ehuru visserligen numera den europeiska språkforskningen, genom jämförelse af alla den indo-europeiska stammens språk, lyckats vinna högre och riktigare synpunkter än för Panini var möjligt. I afseende på fullständighet torde Päninis grammatik ännu icke vara öfverträffad af något dylikt verk öfver ett annat språk. Och dock skulle hela dess text icke upptaga mera än ungefär 14 sidor af Nordisk Familjebok. Att han oaktadt sanskritspråkets ojämförliga formrikedom kunnat uppnå ett sådant resultat har varit möjligt endast derigenom att han gjort kortheten, på bekostnad af öfversigtligheten, till sitt hufvudsyfte vid formulerandet och anordnandet af sina regler (sutra). Dessa äro till antalet nära 4,000, delade i 8 böcker, och skilja sig till sin form väsentligen från de i våra grammatiker brukliga, i det att de hafva karakteren af algebraiska formler, i hvilka en enskild bokstaf, på grund af ett konventionelt beteckningssätt, ofta har valören af en hel språklig regel. Det vediska språket behandlas af Panini endast i förbigående. Till Panini äro flere kommentarer skrifna; den förnämsta är Mahabhashya ("den stora kommentaren") af Patañjali. Grammatiker af yngre datum äro Dikshita Bhattas Siddhantakaumudi och, i kortare bearbetning, Laghukaumudi samt Mugdhabodha af Vopadeva (i 2:dra hälften af 13:de årh.). De äldsta lexikaliska arbeten äro de s. k. Nighantu, som hufvudsakligen innehålla förteckningar öfver vediska synonymer och sällsyntare ord, samt Yaskas kommentar dertill, det s. k. Nirukta (se ofvan). Af fullständigare ordböcker äro mest berömda Amarasinhas Amarakoça samt Hemacandras lexikon (sannolikt i 12:te årh. e. Kr.). Af indiska veda-kommentarer är Sayanas (i 14:de årh. e. Kr.) utförliga kommentar öfver Rigveda mest bekant. Äfven till de öfriga veda finnas
kommentarer, som äro skrifna af eller åtminstone tillskrifna samma författare.
Filosofiska spekulationer visa sig i sin början redan i åtskilliga hymner af Rigveda; alltmera utbildade framträda de i brahmana och aranyaka samt framförallt i upanishad. Öfver det sätt, hvarpå de särskilda filosofiska systemen (darçana, egentl. seende, åskådningssätt, lära) ur dem utvecklat sig, och öfver deras förhållande till hvarandra hvilar ännu mycket dunkel. Sex filosofiska system räknas såsom ortodoxa, ehuru de faktiskt icke öfverensstämma med den ortodoxa brahmanska religionens läror. De äro: Sankhya (som är märkligt också derför att det bildat den teoretiska utgångspunkten för buddhismen i 6:te årh. f. Kr.), Yoga (hvilket äfven framställes i det ofvan nämnda Bhagavadgita), Mimansa och Vedanta, som utgöra den teoretiska grundvalen för den ortodoxa kyrkoläran, Nyaya, som hufvudsakligen utbildat logiken, och Vaiçeshika. Alla eftersträfva de, fastän på olika vägar, ett och samma mål, nämligen själens befrielse från tvånget att efter döden fortsätta sin tillvaro i en annan kropp (själavandringen) och dess förening med all-själen.
Det är egendomligt, att inderna helt och hållet saknat sinne och intresse för historia. Inga historiska arbeten äro att uppvisa från den äldre tiden, och ej häller synas sådana hafva existerat. Endast den buddhistiska literaturen gör undantag härifrån (se nedan). För öfrigt är det blott genom grekiska författare som man lyckats erhålla några få säkra data för århundradena närmast f. Kr. Alla andra tidsbestämningar äro mer eller mindre sannolika gissningar, som grunda sig dels på skrifternas inre vittnesbörd, dels på religiösa legender o. dyl., dels på en och annan inskrift eller på gamla mynt m. m. Derför är också hela den indiska kronologien ännu i ett alldeles sväfvande tillstånd. Först med muhammedanernas eröfring uppblomstrade uti Indien en verklig historieskrifning, på persiska (från slutet af 10:de årh. e. Kr.). En historia öfver riket Kashmir på sanskritvers är författad i 16:de årh. - I astronomi, matematik och medicin hafva inderna deremot inlagt sjelfständiga förtjenster. Astronomi var tidigt en af vedas hjelpvetenskaper. Under inflytande af grekerna gjorde de brahmanska astronomerna sedermera högst betydliga och sjelfständiga framsteg, så att de i sin tur blefvo arabernas läromästare. Äfven i den matematiska vetenskapen hafva araberna gått i indernas skola. Det är från de senare, som våra siffror och vårt decimalsystem härstamma. I medicinen hade inderna redan århundraden före vår tideräkning förvärfvat sig ansenliga insigter. Äfven i denna vetenskap synas de hafva varit fullt sjelfständiga. Araberna, som varit Europas lärare deri, hafva lånat mycket från inderna. - Den indiska musikkonsten har utöfvat ett vidsträckt inflytande, ty man anser, att vår musikaliska skala och notbeteckning, hvilken infördes i början af 11:te årh. från araberna, kommit till desse öfver Persien från inderna. Sanskritspråket är till sina former vida ålderdomligare än något af de andra indo-europeiska språken. Ehuru det är till fullo bevisadt, att sanskrit icke får betraktas såsom dessas stammoder, utan är att anse såsom deras äldsta syster, kan det likväl genom sin jämförelsevis så mycket högre ålder i många fall supplera det gemensamma grundspråkets plats, och i ännu långt flere lemna de tydligaste och värderikaste fingervisningar till de försvunna gemensamma indo-europeiska grundformernas rekonstruktion. Sanskrit har 13 vokaler, nämligen kort och långt a, i, u; kort och lång r-vokal (uttalad ri och här omskrifven ri); kort l-vokal; långt e och o (sammandragna af ai och au) samt ai och au; 33 konsonanter, af hvilka 20 explosivor, näml. 4 gutturaler: k och dess aspirata kh, g och dess aspirata gh; 4 palataler: c (uttaladt såsom tsch, Eng. ch) och ch, j (uttaladt såsom dsch, Eng. j) och jh; 4 lingualer: t (uttaladt såsom rt vanligen i Sv. bort) och th, d (uttaladt som rd vanligen i Sv. bord) och dh; 4 dentaler: t, th, d, dh; samt 4 labialer p, ph, b, bh; vidare 5 nasaler, en till hvardera af de fem explosivklasserna, n, ñ, n, n, m; 4 s. k. half vokaler: y (uttaladt såsom Sv. j, Eng. y), r, l, v; 3 hväsljud, nämligen palatalt ç, lingualt s (uttaladt såsom sch, Eng. sh och här omskrifvet sh) och dentalt s, samt slutligen h. Dessutom i veda lingualt l, inträdande i st. f. äldre lingualt d mellan två vokaler. Här ill komma den s. k. visarga, ett h-artadt ljud, som stundom substitueras i slutet af ord för s och r, samt den s. k. anusvara, ett nasalljud, som inträder i st. f. n och m framför vissa konsonanter och synes hafva vexlat till sin art (man uttalar det vanligen likasom franskt näsljud; det betecknas här med n). Det klassiska sanskrits välljudslagar, d. v. s. de ljudlagar, som gälla vid föreningen af stam och suffix (s. k. inre sandhí) samt mellan de särskilda orden i en sats (s. k. yttre sandhí), äro utbildade till en utomordentlig och t. o. m. onaturlig finhet. Hiatus tillåtes der nästan icke alls. I veda åter är hiatus mycket vanlig, såsom metern ådagalägger. Den sanskritska deklinationen eger tre numeri: singularis, dualis och pluralis; åtta kasus, nämligen, utom de i latinska grammatiken vanligen angifna, äfven instrumentalis och locativus. De äro dock icke alltid åtskilda i formen. I dualis sammanfalla alltid nominativus, accusativus och vocativus, genitivus och locativus samt instrumentalis, dativus och ablativus. I plur. öfverensstämma alltid nominativus och vocativus, dativus och ablativus. Sanskrit har en mängd olika vokaliska och konsonantiska nominalstammar med delvis olika kasusändelser; i fleres böjning råder ännu den indo-europeiska fria (flyttbara) accenten. Pronomina hafva samma numeri och kasus som nomina, men deras böjning afviker i många punkter från dessas. Olikheten mellan det vediska och det klassiska sanskrit i deklinationen är icke betydlig och består hufvudsakligen deri att det förra eger åtskilliga böjningsformer, som det senare saknar. Konjugationssystemet visar i sanskrit en
ytterst rik och ålderdomlig prägel. Endast de forn-iranska språken och grekiskan kunna i någon mån dermed jämföras. Verbet har två genera: aktivum och medium; åtta tempora, näml. presens, imperfektum, perfektum och (i veda) plusquamperfektum, aoristus (med många olika bildningssätt),futurum med conditionalis samt futurum periphrasticum (som ännu icke finnes i veda); fyra modi, näml., utom indikativ, konjunktiv, optativ och imperativ. I afseende på tempus- och modus-bildningen är skilnaden mellan veda och det klassiska sanskrit mycket betydlig. Den rika mångfalden af finita tempusformer i det förra uttränges i det senare alltmer och mer af en enformig participialkonstruktion. Vidare är i det yngre sanskrit konjunktiven så godt som försvunnen, och optativen bildas blott till presens. En optativus aoristi förekommer visserligen, men med afvikande bildning och betydelse. Vedaspråket deremot eger i lefvande bruk konjunktiv och optativ till såväl presens som perfektum och aoristus. Men i afseende på de olika tempus- och modusformernas betydelse och syntaktiska bruk har sanskrit alls icke utvecklat den logiska bestämdhet och fina nyansering, som utgör en af det grekiska språkets förnämsta förtjenster. I presenssystemet, som omfattar presens med dess modi och participier samt imperativ och imperfektum, har sanskrit ännu väl bevarat en mängd olika stambildningar, hvilka till större delen i de flesta andra indo-europeiska språk qvarlefva endast i mer eller mindre otydliga fragment. Dock böjes äfven i sanskrit flertalet verb efter den s. k. a-konjugationen. Äfven verbet har singularis, dualis och pluralis i sin böjning och tre personer i hvar numerus. Den ursprungliga, fria accenten är i konjugationen ännu bättre bibehållen än i deklinationen. Vedaspråket eger äfven i verbaländelserna många drag, som ej återfinnas i det yngre sanskrit. Participier i aktivum och medium har sanskrit till presens, futurum och perfektum, samt i veda också till de särskilda aoristerna. I passivum finnas part. perf., med två olika ändelser, samt part. presens; för öfrigt begagnas mediala participier. Det klassiska språket har tre gerundiver samt tre gerundier, veda ännu flere bildningar med sådan betydelse. Infinitiv bildas i det förra med endast en ändelse, men i det senare omvexlande medelst en hel mängd olika suffix. Afledda konjugationer äro passivum (dock blott i presenssystemet; för öfrigt användes medium), intensivum, desiderativum, causativum och denominativum. Ordbildningen är i sanskrit synnerligt klar och genomskinlig, emedan suffixen i allmänhet äro lätt skiljbara från stammen. Förmågan att bilda sammansatta nomina är i sanskrit mycket stor. I vedaliteraturen och ännu i de stora episka dikterna begagnar språket denna förmåga med varsamhet; men i det yngre sanskrit, särdeles i lyrisk och dramatisk vers samt i de senare episka konstdikterna, finner man ofta invecklade sammansättningar af onaturlig längd, som göra stilen tung och osmaklig. I vedatexterna är alla ordens accentuation noggrant betecknad; i den klassiska literaturen angifvas deremot inga accenter. Den största skilnaden mellan vedaspråket och det klassiska sanskrit, utom verbets stora formrikedom i det förra, är lexikalisk. Veda innehåller en mycket betydlig mängd rötter och ord, hvilka icke alls eller också med annan betydelse eller i en yngre form återfinnas i det senare sanskrit. Häraf kommer den största svårigheten vid vedatolkningen.
Men under det att det klassiska sanskrit af grammatikerna ordnades och fastställdes i en bestämd form, i hvilken det sedermera under alla följande tider fortlefvat såsom lärdomens och literaturens hufvudspråk, liksom latinet under medeltiden i Europa, utvecklade sig vid sidan deraf det lefvande folkspråket naturenligt och fritt. Redan långt före den fornindiska periodens slut hade folkdialekter uppstått, betydligt skilda från sanskrit. Det berättas uttryckligen, att Buddha, hvilken sannolikt lefde under 6:te årh. f. Kr. samt med sin lära och predikan vände sig till alla klasser utan åtskilnad, nyttjade folkets språk, icke sanskrit. Men då inga minnesmärken finnas i behåll af folkspråket från denna tid, utan först från 3:dje årh. f. Kr., samt dessutom Paninis grammatik betecknar ett bestämdt afslutningsstadium af sanskrits utveckling, räknar man den medel-indiska språkperiodens början omkring år 300 f. Kr. Att noggrant bestämma dess slut är af många skäl icke möjligt. Till åtskilliga århundraden e. Kr. torde man kunna sätta det. Med ett gemensamt namn kallas hela den medelindiska periodens språk prakrit (prakrita). Ordet betyder ursprunglig, naturlig, vanlig, och det betecknar språket såsom det vanliga folkspråket i motsats till det klassiska sanskrit. - Under den långa medelindiska perioden visar naturligtvis språket betydligt olika utvecklingsstadier. De äldsta och ålderdomligaste profven deraf hafva vi i den berömde konung Açokas inskrifter. Açokas regering började enligt grekiska författare omkr. år 272 f. Kr. Han lät på flere ställen i sitt rike inhugga i klippan en ganska omfångsrik edikt-samling, nämligen vid Peshawar i nordvestra Indien, vid Girnar i Gudjarat och vid Dhauli i Orissa. Hvar och en af dessa inskrifter är affattad i en olika dialekt, och man har all grund att antaga, att detta är den dialekt, som på Açokas tid i nämnda trakter talades af folket. Med språket i Dhauli-inskriften öfverensstämma väsentligen en fjerde redaktion af e dikt en vid Khalsi vid öfre Jamna (Jumna) och åtskilliga andra inskrifter från samma tid, hvarför man antager, att det representerar Açokas officiella språk, den dåvarande dialekten (magadhi) i Magadha (omkring mellersta Ganges). - Närmast i ålderdomlighet står pali, de ceylonska buddhisternas heliga kyrkospråk, sådant det förefinnes i den redaktion af buddhismens kanoniska skrifter, som omkr. midten af 3:dje årh. f. Kr. öfverfördes till Ceylon af Açokas son Mahendra och som derifrån öfverflyttats till Birma och Siam. Den sydbuddhistiska kanon kallas Tipitakam (egentligen den trerummiga korgen) och
består af tre delar: 1) Vinayapitakam, etik, 2) Suttapitakam, den icke systematiserade delen, innehållande bl. a. de s. k. Jatakas, berättelser om Buddhas föregående existenser, vidare samlingar af yttranden och lärosatser (sutta, Sanskr. sutra) af Buddha jämte legender, Dhammapadam, en versifierad lärodikt m. m., samt 3) Abhidhamma, den filosofiska och spekulativa delen. Till Tipitakam höra mycket omfångsrika kommentarer. Af den öfriga literaturen nämna vi här Rasavahini, en legendsamling, Mahavansa, en ceylonsk historia, Dipavansa, också ett historiskt verk, samt Dathadhatuvansa, "den heliga tandens historia". Af inhemska grammatiker öfver palispråket märkas Kaccayanas och Balavataras, af lexika Moggalanas Abhidanappadipika. Pali nyttjas ännu i våra dagar såsom ett lärdt literaturspråk, i synnerhet i religiösa arbeten. Ordet "pali" betyder egentligen rad, ordning, sedan regel, text, och slutligen specielt den heliga textens språk i motsats till de ursprungligen på fornsinghalesiska (dravidiska) författade kommentarerna. Det benämnes äfven stundom tanti, hvilket ord har samma betydelse som pali, och magadhi. De ceylonska buddhisterna sjelfva anse nämligen, att pali är magadhadialekt. Men att så icke är förhållandet synes framgå af en jämförelse mellan detsamma och språket i den ofvan nämnda Dhauli-inskriften. Pali står i de flesta punkter närmast Girnar-inskriftens språk och synes kunna karakteriseras såsom en vestlig mellandialekt mellan de båda nämnda klipp-inskrifternas. Det är afgjordt icke en dotter af det klassiska sanskrit, utan har naturligt utvecklat sig ur en äldre, med vedaspråket samordnad folkdialekt samt har bevarat åtskilliga ord och former, hvilka äro ålderdomligare än det klassiska sanskrit, ja till och med än sjelfva vedaspråket. - De nordliga buddhisternas, i Nepal, heliga skrifter, såsom Lalitavistara, visa i de metriska delarna, de s. k. Gathas (egentl. sånger), ett egendomligt språk. Lalitavistaras prosaiska delar äro författade på ren sanskrit; de inströdda poetiska styckena åter förete, i sin nuvarande gestalt, en egen blandning af gamla sanskritformer och yngre dialektformer. Mycket ofta synas metriska skäl hafva varit bestämmande vid valet. Gathas' språk benämnes gatha-dialekten. Det kan ej betraktas såsom ett verkligt lefvande, rent folkspråk. Dess yngre former stå i de vigtigaste punkter pali nära, men afvika dock i åtskilligt derifrån. - Jaina-dialekten kallas språket i den s. k. Jaina-sektens heliga skrifter, de 45 agamas. Det är i sjelfva verket en gammal Magadha-dialekt, s. k. ardhamagadhi, och nära beslägtadt med den ofvan nämnda Dhauli-inskriftens språk, fastän Agamas' nuvarande redaktion icke är äldre än 6:te årh. e. Kr. Jaina-sekten har förut ansetts vara en utgrening af buddhismen, men denna åsigt har nu befunnits vara oriktig. Dess uppkomst är samtidig med buddhismens, om ej t. o. m. äldre. - Med prakrit i egentlig eller inskränkt mening förstår man de prakrit-dialekter, som begagnas i de indiska dramerna. De förnämsta äro maharashtri, çauraseni, magadhi och paiçachi. Af dessa fyra äro de allmännaste den första (i verserna) och den andra (i den prosaiska dialogen). De öfriga träffas mera sällan. I Çakuntala förekomma blott de två första, utom i sjette akten, der en fiskare talar magadhi. I Mricchakatika finner man en ovanlig omvexling af olika prakrit-dialekter. Förhållandet mellan de fyra nyss nämnda dialekterna är enligt nyaste forskningar följande: maharashtri och çauraseni äro endast varieteter af samma dialekt. Mera afvikande är magadhi. Dessa tre kunna betraktas såsom det egentliga literära prakrit eller högprakrit. Att deras karakter är delvis artificiel, är ofvan visadt. Särskildt gäller detta om maharashtri. I motsats till högprakrit står paiçachi såsom lågeller vulgär-prakrit. Det var ett fullt naturligt, men genom dravidiskt inflytande i åtskilligt förändradt, lefvande folkspråk. Dermed sammanfaller i det närmaste det s. k. apabhrança-prakrit. En inhemsk grammatik är Vararuchi's Prakrita-Prakaça. Den allmänna karakteren af den medelindiska periodens språk, jämfördt med sanskrit, är en större vekhet i ljudsystemet och en betydlig minskning i deklinationen och konjugationens formrikedom. Sanskritska diftonger sammandragas ofta (ai till e, au till o); långa vokaler förkortas framför dubbelkonsonant; r-vokalen saknas, i det den har öfvergått till andra ljud (dock sällan i gatha-dialekten). Det palatala hväsljudet ç och det linguala s hafva sammanfallit med det dentala s (ej i Gathas). Konsonantgrupper assimileras, t. ex. kt, ky, rk m. fl. till kk; rs, sy, çr, cy m. fl. till ss o. s. v. (detta gäller icke om gatha-dialekten). I yngre prakrit bortfaller ofta enkel konsonant mellan vokaler inuti ord (i synnerhet i maharashtri). Tenuis öfvergår stundom till media, nämligen t, p till d, b. I paiçachi är den motsatta förändringen, nämligen af media till tenuis, regel: den är ett dravidiskt drag; i pali förekommer den sporadiskt. Lingualt d blir i prakrit ofta lingualt l liksom i Veda. Blott n, m, l, h, s qvarstå alltid oförändrade. Genom konsonantutfall komma naturligtvis ofta vokaler att sammanstöta; men det yngre prakrit medgifver hiatus i hög grad. Icke häller för pali är hiatus främmande, liksom icke häller för Veda. Intet ord slutar på annat än vokal eller nasalvokal. I yngre prakrit börjar intet ord med mera än en konsonant. Af de forna konsonantiska deklinationerna qvarstå redan i pali endast spillror; i yngre prakrit sluta alla nominalstammar på vokal. Dualis är förlorad hos både nomina och pronomina. Dativus, hvaraf i det äldre prakrit ännu finnas rester qvar, är i det yngre borta och ersattes af genitivus. De olika sanskritiska konjugationerna hafva, med undantag af fragment, som i yngre prakrit blifva allt sällsyntare, öfvergått till a-konjugationen. Medium är redan i pali på väg att utträngas af aktivum. Dualis saknas. Det yngre språkets konjugation har endast presens indikativus och imperativus samt futurum i behåll. Preteritum uttryckes genom passiv
participialkonstruktion, hvarvid objektet står i nominativus och det logiska subjektet såsom agent i instrumentalis (jfr ofvan sanskrit). Af afledda konjugationsformer återstå passivum, causativum och denominativum; de öfriga i sanskrit brukliga äro förlorade, utom fragment i äldre prakrit. I allmänhet kan man säga, att prakritdialekterna i många afseenden förhålla sig till sanskrit liksom de romanska språken till latinet.
Men med alla dessa förändringar i ljud och former samt åtskilliga nybildningar ega dock den medelindiska periodens språk i det väsentliga ett formsystem af samma art som sanskrit. De skilja sig derigenom från den följande, den nyindiska, språkperiodens dialekter, hvilka såväl genom ett vida längre gånget fonetiskt förfall som genom massor af genomgripande nybildningar både i formlära och syntax hafva erhållit en mot fornspråket mycket mer afvikande prägel. - De nyindiska, nu lefvande dialekterna skulle räknas i hundratal, i fall man skulle särskilja så små nyanser som de, hvilka t. ex. i svenskan bestämmas såsom skilda landsmål. De stora hufvudspråken, hvilka alla hafva en mängd underdialekter, ordna sig, enligt nyaste forskningar, efter sin inre frändskåp på följande sätt: I. a) Penjabi, som talas af sikherna och andra i Pandjab (Penjab), vid öfre Indus och dess bifloder; omkr. 12 mill. b) Sindhi, vid nedre Indus i Sindh; omkr. 2 mill. c) Gujarati, på halfön Gudjarat (Gujarat) och ön Katsch; omkr. 6 mill. d) Vest-hindi, inom ett mycket stort område vid öfre Ganges och Jamna, från 72° till 80° ö. lgd och från 31° till 23° n. br.; mellan 30 och 40 mill. II. a) Öst-Hindi, ö. derom, inom ett stort område vid mellersta Ganges och dess bifloder, till 87° ö. lgd; omkr. 20 mill. b) Bengali, i Bengalen, kring nedre Ganges och Brahmaputra; omkr. 40 mill. c) Oriya l. uriya, i Orissa, sydvest derom; omkr. 5 mill. III. Marathi, s. om Vest-hindi och sydvest om Öst-hindi på ett stort område, som sträcker sig till 80° ö. lgd och, söderut afsmalnande, till 15° n. br.; omkr. 13 mill. IV. Smärre nordliga dialekter på Himalajas sluttningar: nepali, kumaoni och garhwali. Slutligen kashmiri, i Kashmir, och pashtu, omkring Peshawar. Flere af dessa nyindiska språk ega en ansenlig literatur, framför alla hindi (se. d. o.), hvars språkliga minnesmärken gå tillbaka ända till 12:te årh. e. Kr. En hindi-dialekt med mycket stark uppblandning af arabiska och persiska ord kallas hindustani l. urdu och är ett slags lingua franca för alla klasser och i alla delar af Indien (se de särskilda artiklarna om dessa dialekter). Den ojämförligt större delen af de icke-ariska innevånarna uti Indien tillhör den dravidiska folkstammen i Dekhan och talar olika dialekter af det dravidiska språket (se Dravida). Några små stammar i nordligaste Indien på Himalaja äro af tibeto-birmanskt ursprung. Andra, spridda här och der på Dekhans norra gränser och längre söderut, äro rester af den tredje icke-ariska folkstammen uti Indien, den s. k. kolariska. Den förnämsta är santalerna, vid sydvestra gränsen af Bengalen. - Den muhammedanska befolkningen i Indien eger en literatur på arabiska och persiska, och de bildade studera ännu flitigt dessa språk, men deras vanliga talspråk är nu hindustani.
När och huru skrifkonsten uppfunnits eller införts i Indien är ännu oafgjordt. Under vedatiden var den okänd. Men att den var använd flere hundra år f. Kr. kan man anse såsom säkert. Troligen begagnades den i början för det praktiska lifvets behof och först sedermera inom den egentliga literaturen, hvilken länge, i synnerhet den heliga, fortplantades blott genom muntlig tradition. De äldsta kända skrifttecken för indiskt språk datera sig från midten af 3:dje årh. f. Kr. och äro de, som förekomma i Açokas klipp-inskrifter. I dessa användas två olika alfabet. Det ena är af tydligen semitiskt ursprung, och texten skrifves dermed från höger till venster. Det andra, hvars inskrifter (vid Girnar o. a.) äro att läsa från venster till höger, anses också af de fleste vara ett semitiskt lån, medan somliga antaga, att det är uppfunnet inom Indien. Det är detta senare, hvilket är stammodern till alla de indiska alfabeten. Ett af dessa kallas devanagari (egentl. gudomlig eller brahmansk stadsskrift). Uteslutande detta alfabet för indiskt språk begagnas i Europa. En förenkling deraf, använd i det dagliga lifvet i Indien, benämnes nagari. Men dessutom har ur samma källa utvecklats en hel mängd, delvis ganska betydligt afvikande, alfabet såväl för äldre och yngre indiska dialekter som för de dravidiska språken. Devanagari är en modifierad konsonantskrift: hvarje konsonanttecken (enkelt eller sammansatt) är att uttala med följande kort a-vokal, såvida det icke med särskilda tecken är angifvet, antingen att en annan vokal än kort a skall uttalas efter konsonanten, eller att denna icke efterföljes af någon vokal. Från Açokas tid till våra dagar har man en tämligen oafbruten rad af inskrifter på klippor, pelare, kopparplåtar och mynt. Q. Curtius omtalar, att inderna på Alexanders tid (326 f. Kr.) skrefvo på palmblad. De göra så ännu i dag. Uti Indiens klimat kunna manuskript af sådant material ej länge bibehålla sig. De allra flesta äro derför unga afskrifter, många från senare tider på papper. Ett indiskt manuskript af 400 års ålder är redan ovanligt gammalt; mycket få öfverstiga 500 år, och endast två härstamma från år 1132 och 1008 e. Kr. Det sista är kommet från det kyliga och torra höglandet Nepal. - De första notiserna om Indiens gamla språk och literatur kommo till Europa genom katolska missionärer. Men en verklig kännedom derom erhöll man först genom engelsmännen, i slutet af 1700-talet. Såsom banbrytande förtjena att nämnas bl. a. Charles Wilkins, Sir William Jones (stiftaren af The asiatic society i Kalkutta 1784), H. Th. Colebrooke och Carey. Sedermera har engelsmännens vetenskapliga intresse för Indien undanträngts af det politiska och merkantila. Såsom framstående engelska forskare i vår tid äro dock att framhålla H. H. Wilson (f. 1786, d. 1860), John Muir (f. 1810. d. 1882). J.
Ballantyne (f. 1813, d. 1864), Rhys David, Monier-Williams samt några flere. Men sedan förra delen af detta århundrade hafva likväl tyskarna ojäfaktigt tagit ledningen i ifrågavarande studium, och det är sådana män som Franz Bopp, A. W. v. Schlegel, Kr. Lassen (född norrman), T. Benfey, A. F. Weber, R. Roth, O. Böhtlingk, Max Müller jämte många andra, som vi förnämligast hafva att tacka för de ofantliga framsteg, som vår kunskap om Indiens språk, literatur, forna samhällslif m. m. under de sista 60-70 åren gjort. Flere fransmän sakna dock ingalunda förtjenster i samma afseende, såsom Chézy, Loiseleur, Burnouf, Garcin de Tassy o. a.
Litteraturförteckning. Alla de i det föregående omnämnda verk samt många andra, hvilka der förbigåtts, finnas i tryck utgifna. Här anföres endast ett urval af de vigtigaste upplagorna och öfversättningarna, i synnerhet de svenska. Rigveda är utgifven af Max Müller (med Sayanas vidlyftiga kommentar. London 1849-75), af H. G. Grassmann (2:dra uppl. 1877), öfversatt till tyskan af Grassmann (1876-77) och A. Ludwig (1876). Fullständig ordbok öfver Rigveda utgafs af Grassmann 1873-75. Samaveda utg. af Benfey med tysk öfversättning och glossar (1848), med Sayanas kommentar af Satyavrata Samaçramin (Kalkutta 1871 o. f.). Den hvita Yajurveda utg. af Weber (Berlin 1849-52) och den svarta Yajurveda utg. af densamme (1871-72). Atharvaveda utg. af Roth och D. Whitney (Berlin 1855). Çatapatha Brahmana utg. af Weber (1849-55). Mahabharata är utgifven i Indien, öfversatt till franska af Hippolyte Fauche (1830-40 i 10 bd). Nala utg. med latinsk öfversättning af Bopp (3:dje uppl. 1868), öfversatt till svenska af H. Kellgren (Helsingfors 1851) och af Hj. Edgren (1880). Savitri öfvers. till svenska af C. F. Bergstedt (1844). Bhagavadgita utg. med latinsk öfvers. af v. Schlegel (och Lassen, 1846). Ramayana utg. af G. Gorresio (Paris 1843-67); af densamme öfvers. till Ital., derifrån till Fr. af H. Fauche och till Eng. af Griffith (Benares 1870 -74). C. F. Bergstedts "Metriska öfversättningar från sanskrit" (1845) innehålla stycken ur Mahabharata, Ramayana, Manu m. m. - A. F. v. Schack: "Stimmen vom Ganges. Eine sammlung indischer sagen" (2:dra uppl. 1875). Meghaduta utg. af Gildemeister (Bonn 1841), öfversatt till svenska af Z. Collin (Helsingborg 1866), af Edgren (1875). Gitagovinda utg. med latinsk öfvers. af Lassen (Bonn 1836), öfvers. till tyskan af Fr. Rückert (1837). Çakuntala utg. med tysk öfvers. af Böhtlingk (1842), öfversatt till svenskan af bl. a. Edgren (1875), till danskan af M. J. Hammerich (1845). Vikramorvaçi öfvers. till svenskan af Bergstedt (1846). Malavikagnimitra utg. af Tullberg (Bonn 1840), af Bollensen (Leipzig 1879), öfvers. till svenskan af Edgren (1877). Mricchakatika utg. af Stenzler (Bonn 1846), öfvers. till tyskan af Böhtlingk (Petersburg 1877). Ratnavali öfvers. till svenskan från tyskan af Rabenius (1879). Wilson: "Select specimens of the theatre of the Hindus" (3:dje uppl. 1871). Pancatantra utg. af Bühler-Kielhorn (Bombay 1868 o. f.), öfvers. till tyskan af Benfey (1859). Hitopadeça utg. af v. Schlegel och Lassen (1829), öfvers. till tyskan af M. Müller (1844). Kathasaritsagara utg. af Brockhaus (1839-62), öfvers. till tyskan af densamme (1839). Manu's lagbok utg. och öfvers. till franskan af Loiseleur-Deslongchamps (1830-32). Böhtlingk, "Indische sprüche" (3 delar, 2:dra uppl. Petersburg 1870 o. f.). Paninis grammatik utg. af Böhtlingk (Bonn 1840). Öfver de filosofiska skolorna finnas arbeten af Colebrooke ("Essays on the philosophy of the Hindus", i ny och förbättrad uppl. af Cowell, London 1873), Wilson, Ballantyne, Roer (bl. a. "Die lehrsprüche der Vaiçeshika-Philosophie" i "Zeitschrift der deutschen morgenländ. Gesellschaft", band 21, 22), Max Müller (ibidem bd 6, 7) m. fl. Deussen: "Das system des Vedanta" (1883). Fitz Edward Hall har utgifvit "Index to the bibliography of the indian philosophical systems" (Kalkutta 1859). - Flere delar af den af Max Müller utgifna öfversättningssamlingen "The sacred books of the East" innehålla verk ur indiska literaturen. Sanskritgrammatikor äro utgifna af Colebrooke (Kalkutta 1805, ofulländad), Carey (Serampore 1806), Wilkins (London 1808, den första bok med sanskrittyper, som är tryckt i Europa), Bopp (4:de uppl. Berlin 1868), Benfey (Leipzig 1852 och 1855), Max Müller (Leipzig 1868), Whitney (Leipzig 1879; den bästa) m. fl. samt på svenska af Edgren, "Sanskritspråkets formlära" (1883). Af lexika må nämnas Wilsons (Kalkutta 1817), det första europeiska, Bopps (3:dje uppl. Berlin 1867). Benfey (London 1866), Williams (London 1872) samt, framför alla, Böhtlingks och Roths utmärkta verk, den s. k. Petersburg-ordboken, "Sanskrit-wörterbuch bearbeitet von Otto B. und Rudolf R." (7 delar i stor 4:o, 1855-75). "Sanskrit-wörterbuch in kurzerer fassung bearbeitet von Otto Böhtlingk" är sedan 1879 under utgifning i Petersburg. - E. Kuhn, "Beiträge zur Pali-grammatik" (1875; med literaturförteckning). E. Müller, "Der dialekt der Gathas des Lalitavistara" (1874). E. Müller, "Beiträge zur grammatik des Jaina-prakrit" (1868). Lassen, "Institutiones linguae pracriticae" (1837). En kort öfversigt öfver prakrit-grammatiken är bifogad Edgrens ofvannämnda "Formlära". Hoernle, "Comparative grammar of the gaudian (= nyindiska) languages" (1880). Lassen, "Indische alterthumskunde" (4 band, 1847-61). Zimmer, "Altindisches leben. Die cultur der vedischen arier" (1879). Collin, "Om och ur Rigveda" I. II. (i "Ur vår tids forskning" 21, 22). Ludwig, "Die Mantra-literatur und das alte Indien" (1878). Kaegi, "Der Rigveda, die älteste literatur der inder" (1881). Weber, "Indische studien" (15 band), "Indische streifen" (3 band), "Akademische vorlesungen über indische literaturgeschichte" (2:dra uppl. 1876). Muir, "Original sanskrit-texts on the origin and history of the people of India" (5 band, omfattande kastväsende, etnologi, språkhistoria, veda, mytologi, seder och bruk). Kataloger öfver indiska manuskript och böcker äro utg. af Haas, Aufrecht, Bühler, Cowell o. a. Gildemeister, "Bibliothecae sanscritsa
specimen" (1847). Zenker, "Bibliotheca orientalis" (1861). Trübner & Co. utgifva "Oriental and linguistic literary record" (London, sedan 1865). A. E.