Kalidasa, namn på flere indiske skalder, af hvilka den mest kände, ett diktaresnille af hög rang, sannolikt lefde några århundraden efter Kr. Af en indisk tradition nämnes han visserligen såsom en af de nio ädelstenar, d. v. s. vise och lärde, som prydde Vikramas hof; och denne konung identifierade man förut vanligen med Vikramaditya, som herskade under århundradet närmast före Kr., och från hvars regering förskrifver sig den ännu uti Indien brukliga tidräkningen, den s. k. samvat, hvilken börjar med år 56 f. Kr. Men denna identifikation hvilar på mycket svaga grunder, och i alla händelser torde icke K:s verk tillhöra en så tidig period. Om hans lyriska, episka och dramatiska arbeten se Indiens språk och literatur. Det är i första rummet på de dramatiska, som hans skalderykte grundar sig; men äfven hans lyriska och episka verk åtnjuta högt anseende och hafva i Indien varit föremål för flere efterbildningar. -- K:s mest berömda drama är Çakuntala, eller, såsom den indiska titeln lyder, Abhijñanaçakuntala (dramat om Çakuntala med igenkänningsringen). Stycket omfattar sju akter med ett kort förspel, som inledes med en bön till guden Çiva, samt flere korta mellanspel. Dess handling rör sig om konung Dushyantas och Çakuntalas kärlek och slutliga förening. På en jagt möter konungen i en botgörarelund den unga, sköna Çakuntala, hvilken är dotter af en himmelsk nymf, men uppfostrats af den gamle eremiten Kaçyapa. Båda intagas af kärlek till hvarandra, och konungen lemnar, innan han återvänder till sitt hof, åt Ç. en ring till tecken af deras förbindelse. Men genom en försummelse i vördnad, hvartill Ç. i sin längtan och sin sorg öfver skilsmässan ofrivilligt gör sig skyldig gent emot den mäktige och stränge botgöraren Durvasa, ådrager hon sig dennes tadel och straff. Derför glömmer konungen sitt löfte att hemta Ç. för att gifva henne en erkänd plats bland sina gemåler; och då hon sjelf uppsöker honom, igenkännes hon icke af sin make och upptäcker tillika, att hon tappat ringen. Denna scen är af gripande verkan. Afvisad af konungen, bortföres Ç. af en himmelsk nymf genom luften. Men då snart derefter ringen återfinnes af en fiskare, löses förbannelsen; konungens minne vaknar vid ringens åsyn, och dermed väckas hos honom sorg och förtviflan. Af guden Indras egen körsven föres han genom luften till den botgörarelund, hvarest Ç. nu vistas, och omfamnar der med
ångerfull glädje sin maka och sin unge son. Dialogen är omvexlande på vers och prosa, och lyriska partier af stor poetisk skönhet öfverflöda. De handlande personerna äro, jämte Çakuntala och Dushyanta, å ena sidan den förras väninnor och anhöriga samt andra botgörare, å andra sidan konungens hofmän och tjenare. Bland dem är främst att märka konungens vän och förtrogne, brahmanen Mathavya, hvilken bildar styckets komiska element. Dessutom uppträda halfgudomliga väsen. -- Çakuntala föreligger i flere olika indiska redaktioner; tvärtemot den äldre åsigten betraktas numera vanligen den s. k. bengaliska såsom den mest äkta. På svenska finnes dramat öfversatt af J. Ekelund ("Sakontala; ett indiskt dramatiskt poem", öfvers. från engelskan; 1821) och H. Edgren ("Schakuntala eller den förlorade ringen"; 1875). Af K:s öfriga dikter är Meghaduta till svenska öfversatt af Z. Collin ("Molnbudet"; 1866) och H. Edgren ("Molnbudet"; 1875), Vikramorvaçi af C. F. Bergstedt ("Vikrama och Urvasi eller hjelten och nymfen"; 1846) samt Malavikagnimitra af H. Edgren ("Málaviká"; 1877). A. E.