Valland är i den fornsvenska och i synnerhet i den fornisländska literaturen namn på hvarje land, som bebos af »valer» (Isl. valer l. váler), d. v. s. ursprungligen »walesare», sedan kelter i allmänhet. Till följd deraf kunde ordet användas såväl om Wales som om t. ex. Belgien (der valloner bodde), norra Italien, norra Frankrike. Men som nordborna med tiden kommo i den lifligaste beröringen med sistnämnda land, detta särskildt genom vikingarnas eröfring af Normandie, blef (norra) Frankrike det land, som oftast betecknades såsom Valland. Eftersom de flesta af kelter befolkade nejder småningom romaniserades, kommo orden valer och Valland, liksom deras tyska former (welsch, wälsch, Welschland) -- hvilka i nyare tid äfven här i Norden stundom begagnats (velsk, välsk, valsk och Välskland) --, att beteckna personer af romansk börd och land med romanska innevånare; jfr valnöt, »nöt från Valland», d. v. s. fransk eller italiensk nöt, välska bönor (se Faba) och rotvälska (se d. o.). Äfven det forn-isländska gudanamnet Vále l. Vale hör möjligen hit och betyder sålunda ursprungligen »walesaren», hvarmed stämmer, att han uppgifves vara född i »vesterland». -- Ännu så sent som i vår bibel af år 1703 äro orden italikos och Italia (Ap. gern. och Hebréerbr.) återgifna med »valsk» och »Valland». Ad. N-n.
1. Wallander, Josef Vilhelm, genremålare, son af dekorationsmålaren P. E. Wallander, föddes i Stockholm d. 15 Maj 1821. Han började sin konstnärsbana med arkitekturstudier, samtidigt dermed att han praktiserade i murarelära; men under tiden vaknade och växte hågen för måleriet, och efter några år öfvergick han helt och hållet till denna konstart. Den framstående mecenaten excellensen grefve Trolle-Bonde på Säfstaholm önskade erhålla kopior i handteckning och aqvarell af godsets dyrbara tafvelsamling och vände sig med detta uppdrag till den unge W., som med anledning deraf slog sig ned på Säfstaholm. Under de sex år, som han der tillbragte, lärde han känna allmogelifret i Vingåkers- och Österåkersbygderna och kände sig lifligt dragen till de konstnärliga uppgifter detta erbjöd. Hans första större tafla var Marknad i Vingåker (1852). »Den egnar sig väl att känneteckna W:s stil: en rikedom af färger och personer, af grupper och handling, men brist på enhet och lugn. Den raske berättaren vill taga med i berättelsen så mycket som möjligt». Då W. 1853 kom i tillfälle att göra en utländsk studieresa, var det helt naturligt, att han styrde kosan till Düsseldorf, som då ännu var i besittning af sina utmärktaste lärarekrafter, och der flertalet af de svenska konstnärer, hvilkas namn tillhöra Karl XV:s period, afslutade sina studier och mottogo sina bestämmande intryck. -- Düsseldorf blef W:s andra hem, och han sjelf blef en typisk Düsseldorfs-konstnär utan att derför släppa de fosterländska ämnena ur sigte. Hans samtid hade ej en senare tids stränga fordringar på trohet i lokalfärgen; hvad som då gjorde en konstnär populär var framför allt förmågan att kunna på ett gladt och näpet sätt berätta små scener ur hvardagslifvet, och detta var just W:s styrka. Vare sig han förlade sina bilder till Westfalen eller Södermanland, framställde han, efter ämnets beskaffenhet antingen idylliskt eller satiriskt, sina skildringar af de unga flickornas framtidshopp, bonddrängarnas eldiga, men blyga dyrkan af sina utkorade, gubbarnas narraktighet att vilja spela unga, folkfester, der glädjen står högt i tak, och der fylleriet framställes med mildt öfverseende, eller hvardagslifvets små vedervärdigheter, sedda med en godmodigt skalkaktig blick, som liksom plirar åt åskådaren för att framlocka hans munterhet. Hans konst är alldeles främmande för artskilnaden mellan den bildades och den obildades eller den rikes och den fattiges lif. Den vet icke af arbetsdagens tunga och hetta eller hvardagslifvets tystnad och enformighet. Den vittnar om ett mera friskt än djupt sinnes behof att glädjas med dem, som äro glada, och att slippa tänka på allt, som icke är sådant det borde vara. -- De mest bekanta af W:s målningar från Düsseldorfsperioden äro Blomsterplockerskorna (1858, exponerad i Paris 1867, då den med beröm omtalades; tillh. grefve Alb. Ehrensvärd å Tosterup) samt Jesuiterna och Kristusbilden (1862; i enskild ego i Helsingfors). En serie af 24 taflor ur svenska folklifvet målades 1858 och utgåfvos sedan i färgtryck. Utom folklifsbilderna målade W. under Düsseldorfs-tiden sina sex Bellmanstaflor, af hvilka två, Konserten på Tre Byttor och Ulla Winblad dansar menuett (1861), befinna sig i Nationalmuseum. -- W. vistades i nio år i utlandet, och med undantag af en studieresa till Paris och södern 1855--56 samt utflykter i Westfalen var han hela tiden bosatt i Düsseldorf. Han stod dock under sin utrikesvistelse i oafbruten förbindelse med Sverige, dit de flesta af hans taflor togo vägen. 1857 kallades han till agré och 1859 till ledamot af Akademien för de fria konsterna. Sedan W. återvändt tilt Stockholm, 1862, kallades han 1866 till vice professor och året derpå till ordinarie professor vid akademien. Han verkade äfven som enskild lärare (bland hans elever märkes fru Mimmi Zetterström). Efter hemkomsten blefvo de sörmländska motiven mera sällsynta, i samma mån som konstnären lät inspirera sig till talrika arbeten af folklifvet i Delsbo-, Orsa- och Rättvikstrakterna. Från denna tid förskrifva sig äfven upprepade interiörer från smedjor och bruk. Det intresserade W. att studera eldskenseffekterna på de kraftiga arbetaregestalterna, och han lyckades kanske i dessa taflor att komma naturen närmare än i sina folklifsskildringar. Slutligen målade han äfven en och annan tafla ur de högre klassernas lif, i hvilka figurerna till en del äro porträtt af mera allmänt kända personer. En sådan är den figurrika Auktionen, med interiör från ett svenskt herresäte (1866). En senare tafla af samma art är Vaktparaden (1878), som på grund af sitt ämne väckte ett visst uppseende, men tydligt nog röjde, att konstnärens kraft var bruten. Hans följande arbeten voro till stor del reminiscenser af hans föregående verksamhet. Ett originellt, men i utförandet förfeladt grepp var Judeförföljelsen (1885). S. å. målade W. sitt sista arbete, en varierad och förstorad reproduktion af hans första större tafla, »Vingåkersmarknaden». -- Hans målningar äro af honom sjelf förtecknade och uppgå till 150; antagligen är dock denna förteckning ej fullständig. -- W. var under sin bästa tid en synnerligen god och säker tecknare. Nationalmuseum förvarar vackra prof på hans skicklighet i den riktningen, och hans atelier var prydd med en fris i kolteckningar med ämnen ur det svenska folklifvet. -- På sin födelsedag d. 15 Maj 1886 erhöll han afsked med pension. Redan då var hans helsa bruten, och efter en långsam aftyning afled han (ogift) den 6 Febr. 1888 i Stockholm. S. å. föranstaltade Sveriges allm. konstförening en utställning af hans och tre andra då nyligen aflidna svenska målares arbeten. K. W-n.
2. Wallander, Alf, genremålare, den föregåendes brorson, son af byggmästaren Adolf W., föddes i Stockholm d. 11 Okt. 1862. Efter en studiekurs vid Slöjdskolan (nuv. Tekniska skolan) 1877--78 blef han 1879 elev vid konstakademien och qvarstod som sådan till 1885, då han erhöll resestipendium och begaf sig till Paris, der han idkade studier bl. a. å Aimé Morots atelier. Hvarje sommar företog han resor till Sverige. W:s första större arbete var oljemålningen Julottan, såld till museet i Minneapolis vid konstutställningen derst. 1886. Å salongen 1889 erhöll han »mention honorable» för oljemålningen En rolig visa (som äfven å utställningen i Berlin 1891 belönades med samma utmärkelse) samt å verldsutställningen i Paris s. å. 1:sta medaljen för pastellmålning. Den belönade pastellen, Tiggaregubbe, inköptes af hr Pontus Fürstenberg i Göteborg för hans galleri; en annan förvärfvades för verldsutställningens tombola. 1889 köpte Nationalmuseum pastellen Positivspelare och Göteborgs museum, pastellen På heden. W. var ledamot af Konstnärsförbundet och deltog i dess utställningar t. o. m. 1888. Tillsamman med prins Eugen, O. Björck och B. Liljefors anordnade han 1890 en separatutställning, å hvilken han till konungen försålde pastellen Motiv från Nybroviken, och 1891 hade han ensam utställning af nya arbeten. Å »Svenska konstnärernas» första utställning, 1892, exponerade han å nyo en pastell, Fogelhandlare, som inköptes af svenska staten. Han har derjämte deltagit i illustrerandet af A. Blanches skrifter och är f. n. sysselsatt med illustrationer till Fritz Reuters »Lifvet på landet». Äfven åt etsningskonsten har han egnat sig. Han är sedan några år tillbaka bosatt i Stockholm och gift med sin kusin Gerda W., som genomgått konstakademien och utställt genremålningar, men efter sitt giftermål nedlagt sin konstnärliga verksamhet. -- W. är en begåfvad konstnär af mera lättrörligt än djupt temperament. Hvad han företrädesvis ser och återgifver är det pittoreska i motivet, detta må nu vara en trasig gammal gubbe, en sorgklädd ung flicka eller ett solbegjutet landskapssceneri. Deremot saknar man ofta i hans arbeten ett känsligt samlif med menniskorna och naturen. Hans teknik är visserligen ej utan sina lakuner, än mindre utan sina vågstycken, men den är å andra sidan effektfull, fyndig i användningen af uttrycksmedlen, präglad af lust och glädje vid arbetet, gripande hufvuddragen med ett raskt och djerft grepp. I produktivitet har han knappast någon medtäflare bland samtida svenska konstnärer. K. W--n.