Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Valloner

Ämne: Språk, språkfolk och dialekter · Språk, skrift och grammatik

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 17 (1893), sp. 203–206 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Valloner (Holl. walen, Fr. wallons), befolkningen i sydöstra delen af Belgien, skilja sig från de öfrige belgerna, flamländarna, hufvudsakligen genom sitt romanska språk och sin mörkare hy. De bebo de fyra prov. Hainaut, Namur, Liége och Luxemburg samt omkr. 1/3 af Brabant. Detta område sammanfaller nästan fullständigt med Meusebäckenet i Belgien och utgör ungefär 15,450 qvkm., eller något mer än halfva Belgien, med en befolkning af 2,780,000 pers., eller nära hälften af Belgiens hela folkmängd (5,853,280 pers. 1886). Det af valloner bebodda området utgjorde nordöstra delen af det gamla Gallien och var ursprungligen bebodt af aduatuker, eburoner, tungrer och andra belgiska stammar. Det eröfrades af Caesar och bragtes tidigt under inflytande af romersk kultur, hvarför latinska språket var så rotfäst, att det ej undanträngdes af det germanska, när landet i 5:te årh. besattes af frankerna, ehuru romerska institutioner och romerskt språk i de mera öppna trakterna i vestra Belgien fullständigt qväfdes af samma franker samt af sachsiska och frisiska stammar. Sedan den tiden hafva de båda folken förblifvit oblandade vid hvarandras sida. Vallonerna äro således romaniserade kelter (galler), direkta afkomlingar af de gamle belgerna, i sannare mening än deras flamska grannar och hafva fått sitt namn på grund af sin härkomst och sitt språk (jfr Valland). Vallonska språket är en dialekt af nordfranskan (langue d'oïl), röjande stark frändskap med de närgränsande idiomen i Picardie och Lothringen, men ännu skild från båda. Det har utvecklat flere dialekter, af hvilka de förnämsta äro: liégeois, som är gängse i gränstrakterna mot Rhenprovinsen och rönt stort inflytande af tyskan, namurois, i de centrala trakterna och i Ardennerna, med flere lokala patois-munarter, och hennuyer i Hainaut och de vestra trakterna, så kallad efter Hennuyères, der den talas i sin största renhet. Men sedan franskan antagits som Belgiens officiella språk, drager vallonskan sig småningom tillbaka från de stora städerna och antager alltmera karakteren af en landtlig patois. Hon eger inga literära qvarlefvor af någon betydenhet, och dess äldsta ännu befintliga minnesmärke synes vara »Declaration des provost, juret, eskievin de Valenchienes» från 1256. Ordböcker hafva utgifvits af Grandgagnage: »Dictionnaire étymologique de la langue wallone» (1847--50, forts. af Scheler 1880), och Forir: »Dictionn. liégeois-français» (1866--74). Vallonernas galliska härkomst ådagalägges särskildt genom deras mörkare hy; äfven i andra hänseenden skilja de sig från flamländarna. De äro i fysiskt hänseende en starkare ras, magrare, senfullare samt mera långlifvad och friskare. Orsakerna till denna vallonernas överlägsenhet torde böra tillskrifvas deras större välmåga och deraf beroende sundare lefnadsförhållanden samt särskildt deras högre och mera bergiga områdes friskare klimat. Under medeltiden voro flamländarna vida öfverlägsna i rikedom, kultur och allmänanda. Men de stora industricentra hafva sedan flyttats från Brügge och Gent (Flandern) till Liége och Namur, och vallonerna taga nu ledningen i allt utom i musik, målarekonst och de sköna konsterna i allmänhet. I Belgiens nyare historia hafva de spelat den mera framstående rollen, och landets förnämsta statsmän hafva varit valloner. Emot vallonerna har särskildt den flamska rörelsen varit riktad.

Vallonerna i Sverige. Redan i början af 1500-talet var nejden kring Liége känd som medelpunkten för jernhandteringen i Belgien. Der voro ock de förbättrade smidesmetoder (se Vallonsmide) bekanta, som sedan af vallonerna infördes i Sverige. De förste bergsmän och jernarbetare från denna trakt synas hafva anländt till Sverige redan under de första åren af 1600-talet, men den egentliga vallon-invandringen började omkr. 1618, och den vände sig i början till Finspång, som Louis De Geer genom Welam de Besche, båda valloner, nämnda år arrenderade af kronan, och till Norrköping, der fabriker af allahanda slag anlades. Denna vallonernas inflyttning, som uppmuntrades af Gustaf II Adolf, emedan han väl insåg hvilken stor betydelse den kunde få för Sveriges uppspirande jernhandtering och annan industri, väckte allvarsamma bekymmer hos Spaniens konung Filip IV, af hvilkens monarki Belgien då var en del. 1624 förbjöd denne, att några vidare skulle få låta värfva sig till Sverige till mycken skada för »oss och vårt land samt till stor själaskada för dessa smeder», och 1627 förnyade han förbudet och stadgade stränga straff för öfverträdelse deraf. Det oaktadt fortgick vallonernas invandring till Sverige under de följande åren och var störst åren 1643--50, eller straxt efter det De Geer blifvit egare af Finspång och Dannemoraverken. Vallonerna åtföljdes af en läkare, en skollärare och en reformert prest (vallonerna voro nämligen i allmänhet protestanter; nu äro de i sitt hemland katoliker) och fördelades af De Geer på hans många egendomar, hvarvid Dannemoraverken mottogo den drygaste delen. Ehuru De Geer 1627 skaffat sig konungens förbud för andra bruksegare att draga till sig dessa valloner, kunde han ej hindra, att de spredo sig äfven till andra bruk. Nu träffas deras ättlingar såväl i Upland och Gestrikland som i allmänhet i mellersta Sverige vid bruk, som aldrig tillhört De Geer eller hans arfvingar. Öfverallt öppnade deras kända duglighet i jernhandtering ett stort fält för verksamhet, och vida omkring omskapade de denna näring genom införandet af vallonsmidet, hvilket innebar en för den tiden i hög grad vigtig och nyttig reform. Mellersta Sverige är rikt på familjer, hvilkas namn häntyda på vallonsk härkomst. Inalles torde antalet personer i Sverige, hvilka härstamma från dessa invandrade valloner, kunna anslås till 5,000. Lektor C. F. Wiberg antecknade ur kyrkoböcker och arkiv i Upland, Östergötland, Värmland och Nerike 231 namn, hvilka syntes honom hafva vallonskt ursprung; en bland slägten De Geers familjepapper befintlig samtida förteckning på vallonska arbetare, som till 1633 kommit till Norrköping, innehåller 134 namn, af hvilka endast 8 finnas bland de af Wiberg upptecknade. Från början af och t. o. m. långt efter sin inflyttning ville vallonerna gifta sig endast inbördes, men småningom hafva de uppgifvit denna sed och blandat sig med svenskarna. Till en början hade de religionsfrihet, men Kristinas öfvergång till katolicismen (1654) hade hos svenskarna framkallat en misstämning, som betydligt inskränkte religionsfriheten för såväl katoliker som främmande protestanter, och denna intolerans torde hafva gifvit anledning till någon utflyttning af vallonerna; åtminstone omtalas ingen inflyttning af sådana efter denna tid. Der vallonerna förblifvit tämligen oblandade, kunna de i det yttre ganska lätt skiljas från den öfriga landtbefolkningen. Merendels äro de, säger en tecknare (kyrkoherden C. G. Rollin, predikant vid Österby bruk) om vallonerna i Upland, »mörkletta, med bruna ögon, något uppböjd näsa och svart hår. I umgänget äro de öppna och fritaliga, känsliga vid de minsta förolämpningar, skarpsinniga i omdöme och mycket läraktiga. Man förebrår dem en viss sträfhet och envishet, som de hafva svårt att öfvervinna. I själsodling och belefvenhet stå de bestämdt öfver uplandsallmogen i allmänhet. I deras boningar råder mycken snygghet och ordning, och sjelfva, när de äro iklädda sina helgdagsdrägter, äro de ofta med verklig elegans utstyrda». Vid sitt arbete begagna de ännu flere tekniska termer, hemtade från sitt hemlands språk, bl. a. orden gujar, handtlangare, gös (Fr. gueuse), jerntacka, lupp (loupe), liten smälta, turnej (tournée), smedernas arbets- och hvilotider, men eljest förekomma bland dem knappt några ord af franskt ursprung. Jfr C. F. Wiberg: »Louis De Geer et la colonisation wallonne en Suède» (»Bulletin de l'Institut archéol. liégeois», bd 12, 1876). Jfr ock samma tidskrift, bd 21, 1889, der en af förre statsministern frih. L. De Geer meddelad namnlista finnes intagen.