Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Vanfrejd

Ämne: Straffrätt: brott, straff och straffprocess · Rätt, straff och rättsväsen

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 17 (1893), sp. 242–243 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Vanfrejd, jur., den minskning i ära med deraf följande minskning i medborgerliga rättigheter och förmåner, hvilken är förbunden med begåendet af nesliga förbrytelser (jfr Infami). Förr var det ofta svårt att säga om ett brott medförde denna påföljd eller ej. Presterskapet, hvilket det ålåg att i prestbetygen meddela uppgifter om personers frejd, följde dervid utan vidare de förteckningar, som lemnades detsamma af domstolarna på personer, hvilka begått sådant brott, att de ej fingo utan enskild skrift begå Herrans nattvard. På detta sätt fick emellertid vanfrejdsbegreppet en mycket stor utsträckning. Snatteri, dråp af vållande, lägersmål o. s. v. medförde nämligen vanfrejdsanteckning i prestbetyget; och sedan en sådan anteckning en gång kommit dit, qvarstod den allt framgent, så att den ifrågavarande personen aldrig mer kunde få rent prestbetyg. Sedan emellertid 1864 års Strafflag för alla de brott, som ansetts vara af neslig beskaffenhet, stadgat ådömandet af en särskild påföljd, benämnd »förlust af medborgerligt förtroende» (se Medborgerligt förtroende), om hvilken det i lagen hette, att den dertill dömde skulle, under den tid påföljden omfattade, vara »såsom vanfrejdad ansedd», föreskrefs genom k. förordn. d. 20 Jan. 1865, att i de fall, då det ålåg presterskapet att meddela betyg om personers frejd, dermed allena skulle förstås intyg huruvida den ifrågavarande personen vid den tid, då frejdbetyget meddelades, vore förlustig medborgerligt förtroende. I lagen d. 20 Juni 1890 angående ändringar i Strafflagen har man ur stadgandet om förlust af medborgerligt förtroende uteslutit de ord, genom hvilka den, som dömdes till denna påföljd, förklarades skola vara »såsom vanfrejdad ansedd». Detta för att undanrödja hvarje tillstymmelse till stöd för den uppfattningen att påföljden förlust af medborgerligt förtroende, liksom det gamla ärelöshetsstraffet, afsåg att stämpla den dömde såsom i allo ovärdig sina medmenniskors aktning. Någon ändring i sak kan emellertid så mycket mindre anses hafva egt rum genom denna uteslutning, som lagen fortfarande innehåller, att den, som är dömd till ifrågavarande påföljd, skall, så länge han är underkastad påföljden, vara »utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras». J. H-r.