Värde är i allmänhet den betydelse, som tillägges något föremål på grund af en mer eller mindre medveten uppskattning af dess förmåga att motsvara vissa fordringar eller fylla vissa uppgifter. Alltefter den olika beskaffenheten af dessa fordringar eller uppgifter talar man om t. ex. vetenskapligt värde, konstvärde, näringsvärde, hygieniskt värde o. s. v. – I synnerhet i nationalekonomien spelar värdebegreppet en stor rol och har blifvit föremål för en mängd tolkningar och kontroverser. Till någon allmänt antagen realdefinition af det ekonomiska värdet, eller nyttigheters (nyttiga föremåls) betydelse för hushållningsändamål, har man ännu icke kommit. Emellertid skiljes numera ofta mellan subjektivt och objektivt (ekon.) värde. Med subjektivt värde förstås då den ekonomiska betydelse, som tillägges en nyttighet (eller en komplex af nyttigheter) af och för ett bestämdt subjekt, med objektivt värde deremot den ekonomiska betydelse, som föremålet anses hafva för hvem som hälst på en viss tid och ort. I hvarje väsentligen på arbetsfördelning och bytessamfärdsel grundadt samhälle kommer de flesta föremåls allmänna betydelse företrädesvis till uttryck i föremålens förmåga att utbytas mot bestämda qvantiteter af andra värdeegande föremål eller, om penningar begagnas såsom allmänt bytesmedel och värdemätare, i det pris, som föremålet betingar vid köp och försäljning. Det objektiva ekonomiska värdet blir derför i allmänhet identiskt med bytesvärdet och betecknar resultatet af en uppskattning af föremålets förmåga att utbytas mot penningar – i motsats till det verkliga, priset, som på ett eller annat sätt fastställes. Detta fastställande af föremåls pris kan ske vare sig »autoritativt», d. v. s. genom offentlig myndighet, eller ock genom mer eller mindre fritt aftal mellan köpare och säljare. Äfven i det senare fallet bestämmes priset dock ofta formelt och äfven faktiskt af endera parten, köparen eller säljaren; i synnerhet är detta fallet vid s. k. monopol. Men alltid begränsas prisets höjd uppåt af bytesföremålets subjektiva värde för köparen. Det subjektiva värdet – liksom äfven en afart deraf, det s. k. »affektionsvärdet», eller den betydelse, som något föremål på grund af särskilda förhållanden, har och kan hafva endast för enskild person eller mindre grupp af personer (t. ex. gamla brefs eller i öfrigt värdelösa familjerelikers affektionsvärde) – kommer nämligen till uttryck i storleken af de uppoffringar subjektet vill underkasta sig för att komma i besittning af eller undgå att mista det värderade föremålet. Dessa uppoffringar skulle väl för ett isoleradt subjekt alltid ytterst resultera i arbete eller personlig möda, men i det nutida samhällslifvet bestå de gemenligen i öfverlåtelse af penningar eller penningars värde. Att ett subjekt vill offra arbete eller penningar för att kunna förfoga öfver en nyttighet, torde kunna förklaras dermed att subjektet anser ifrågavarande nyttighet icke blott som ett medel, utan såsom ett vilkor för något afsevärdt behofs tillfredsställande. Det subjektiva värdets höjd, eller storleken af de offer subjektet vill göra för att kunna förfoga öfver nyttigheten, måste då ytterst bero på hvilken vigt subjektet fäster vid det behof, för hvars tillfredsställande nyttigheten anses vara ett vilkor. Att det härvid icke kan vara fråga om den relativa vigten af olika behofsarter, t. ex. behofvet af näring, af skydd mot köld och väta, af andlig utveckling o. s. v., är sjelfklart, emedan det föremål, som skall kunna uppskattas, ju måste vara till qvantitet och qvalitet bestämdt och i de flesta fall icke kan tillfredsställa mer än en ringa del af de behof utaf samma art, som under subjektets lifstid göra sig gällande. Men vigten af det konkreta behof, som skall med en nyttighet tillfredsställas, beror väsentligen af i hvad mån subjektets konkreta behof af samma art redan äro för tillfället fyllda och deras tillfredsställande för afsevärd framtid betryggadt. När ett behof, af hvad art det må vara, blifvit till en viss grad tillfredsstäldt, blir dess ytterligare tillfredsställande af mindre vigt och, om det fortgår, förr eller senare indifferent samt slår slutligen öfver i positiv skada för subjektet. Till följd häraf kommer ock det subjektiva värdet af en nyttighets-enhet, t. ex. en liter vatten, ett kg. kött, en rock etc., förr eller senare att minskas, alltefter som subjektets förråd af samma slags nyttigheter ökas – under förutsättning att hela förrådet måste af subjektet på samma sätt användas. – Kunna behof af olika slag tillfredsställas med ett eller flere slags nyttigheter, är det klart, att ett förnuftigt subjekt icke ända till indifferenspunkten eller till öfvermättnad tillfredsställer endast ett slags behof, utan mer eller mindre medvetet gör en rangskala eller gradering af de olika konkreta behofven och tillfredsställer dessa i mån af tillgång på dertill tjenliga nyttigheter, så att ett mindre vigtigt behof icke tillfredsställes, förr än alla enligt subjektets uppfattning vigtigare konkreta behof blifvit tillgodosedda.
På dessa grundläggande fakta, hvilka här endast i yttersta korthet kunnat antydas, stöder sig den moderna värdeteori, enligt hvilken det subjektiva värdets höjd bestämmes af gränsnyttan, d. v. s. den betydelse subjektet tillägger tillfredsställandet af det vigtigaste af de konkreta behof, som förnuftigtvis kunna tillfredsställas, emedan subjektet kan förfoga öfver ifrågavarande nyttighet, eller, hvilket är detsamma, det vigtigaste konkreta behof, som icke blefve tillfredsstäldt, om subjektet icke kunde förfoga öfver samma nyttighet. Denna teori synes väl närmast hafva tillämplighet med afseende på sådana nyttigheter, som kunna direkt användas till personliga behofs tillfredsställande. Men äfven produktions- och bytesmedel erhålla subjektivt värde ytterst genom reflexion öfver gränsnyttan af de föremål, som med deras tillhjelp förnuftigtvis kunna anskaffas. Derför måste t. ex. det subjektiva värdet af en penningenhet i en förmögenhet, som är så stor, att egarens alla konkreta behof kunna ända till indifferenspunkten tillfredsställas, vara betydligt mindre än det subjektiva värdet af en lika stor penningenhet i en liten förmögenhet. Emellertid förekomma i det praktiska lifvet ytterst talrika fall, då någon egentlig subjektiv värdering af nyttigheterna icke kommer i fråga, emedan dessa kunna anskaffas med en kostnad, hvars penningvärde betydligt understiger det, som subjektet, om så behöfdes, skulle vilja offra för att kunna förfoga öfver ifrågavarande nyttighet. Om hithörande frågor se »Det ekonomiska samhällslifvet» (h. 1, 1891) och E. von Philippowich: »Allgemeine volkwirthschaftslehre» (1893). J. Lr.