Vattenledning (T. wasserleitung; Fr. eaux, distributions d'eau; Eng. waterworks), en anläggning, genom hvilken vatten från en mer eller mindre aflägsen plats kan ledas till ett samhälle för tillfredsställandet af dettas behof af lämpligt vatten för hushållen eller för industriella och kommunala ändamål. Sådana anläggningar höra till vattenbyggnadskonstens äldsta arbeten. Redan hos den tidigaste historiens folk funnos konstgjorda reservoarer, hvilka erhöllo sitt vatten från det under regnperioden nedströmmande regnet, från källor, bäckar o. s. v., så t. ex. i Assyrien, Egypten, Palestina och, i synnerhet Indien, hvarest vid den tidpunkt, då engelsmännen eröfrade landet, ensamt i presidentskapet Madras funnos 53,000 samlingsbassänger, af hvilka åtskilliga i omfång betydligt öfverträftade de största under senaste årtionden utförda anläggningar af likartad t slag. Vattnets ledande till utdelningsställena skedde i öppna eller täckta kanaler, hvilka delvis voro framdragna i tunnlar genom mötande höjdsträckor, delvis på konstgjord underbyggnad förda öfver dalar och lågland. Äfven de gamle grekerna fäste stor vigt vid anskaffandet af rent vatten; så t. ex. hade staden Samos på Herodotos' tid en källvattenledning med en kanal af nära 1 m. bredd och en tunnel af 1,6 km. längd. De mest storartade dylika anläggningar, »aqvedukter» (se d. o.), hafva likväl utförts af romarna för deras hufvudstads förseende med vatten efter slutet af 4:de årh. f. Kr. (se derom Rom, sp. 1310). Äfven i de eröfrade provinserna läto romarna sig angeläget vara att anlägga vattenledningar till stort antal. I Spanien, Frankrike och vestra Tyskland finnas ruiner efter stora aqvedukter, såsom vid Arles, Avignon, Arcueil-Paris, Nîmes (Pont du Gard, byggd omkr. år 19 f. Kr.; fig. 1), Lyon, Trier, Köln och Mainz. Ännu i dag erhålla Segovia, Sevilla, Vienne, Metz och Antibes sitt vatten från af
Fig. 1.
romarna anlagda ledningar. Äfven Konstantinopel försågs, sedan det år 330 blifvit det romerska rikets hufvudstad, med en vattenledning, hvilken matades af stora uppsamlingsbassänger, belägna i bergen vid Svarta hafvets kust. Der använde man likväl på flere ställen sifonledningar i st. f. aqvedukter vid passerandet af dalgångar, sedan liknande anläggningar vid Lyon redan förut utförts af blyrör, bestående af hopböjda, i fogarna sammanlödda blyplåtar. Äfven för Alatri vid Rom synes en delvis under tryck varande vattenledning hafva varit anlagd, då nämligen blyrör af 105 mm. diameter blifvit funna derstädes. -- Under medeltiden utfördes ej, med få undantag, några nya vattenledningsarbeten, ock de från vår tidräknings första århundraden ärfda fingo delvis förfalla. Först den nyare tiden blef det förbehållet att göra vattnet tillgängligt för stora och tätt bebyggda städers alla innevånare, äfven för dem, som bebo de högst belägna våningarna, något, som icke ens tillnärmelsevis kunde uppnås af romarna, hvilka endast mäktade framleda vattnet från högt belägna ställen medelst naturligt fall. -- Bland senare tiders storartade anläggningar inom detta område må här följande i korthet omnämnas. Paris intager det främsta rummet. I st. f. den ofvan nämnda, i 9:de årh. af normannerna förstörda aqvedukten vid Arcueil anlades den nuvarande med samma namn 1613--24. I början af detta årh. (1801--22) utfördes den ännu i bruk varande Canal de l'Ourcq, som börjar omkr. 9 km. från Paris vid floden Ourcq och slutar i nordöstra änden af Paris vid Bassin de la Villette. En senare anläggning är den 131 km. långa l'Aqueduc de la Dhuis, färdig 1866. Denna, som till sin största del består af en murad trumma med äggformig genomskärning och jernrör af 1 m. diameter i dalgångarna, leder vattnet från Pargny-källan till en reservoar, belägen 75 m. öfver Paris' lägsta delar. Kostnaden uppgifves till 18 mill. francs. År 1874 blef l'Aqueduc de la Vanne färdigbyggd. Den är 173 km. lång och leder vattnet från en samling källor mellan Sens och Troyes, belägna 57 m. öfver Paris. Från en del af dessa källor rinner vattnet med naturligt fall till Paris; från andra åter måste vattnet uppumpas till aqvedukten. Kostnaden för sistnämnda aqvedukt uppgifves till 50 mill. francs. Dessutom erhåller Paris vatten från 2 artesiska brunnar, 500 m. djupa, samt från floderna Seine och Marne. Vattnet uppfordras från 20 pumpstationer med 41 ångmaskiner och 22 hydrauliska motorer, om tillsammans 4,000 nyttiga hästkrafter, och utdelas ofiltreradt. Den dagliga vattenförbrukningen utgör i närvarande tid 420--500 tusen kbm. Vattenutdelningen sker från två af hvarandra oberoende rörnät, det ena för hushållsbehof, det andra för industriella och kommunala ändamål. För det förra lemna Dhuis och Vanne dagligen 130,000 kbm. Detta motsvarar dock ej behofvet, utan dessa ledningar hafva en à två månader under sommaren måst afstängas för tre eller fyra arrondissement, och deras innevånare få då nöja sig med ofiltreradt flodvatten. La Vanne leder vattnet till en reservoar i 2 våningar (fig. 2), rymmande 250,000
Fig. 2.
kbm., belägen vid Montrouge. Af Paris' 80 tusen hus äro 23 tusen ej försedda med vattenledning. För dessa senares behof tjena allmänna vattenkastare. Under utförande är en reservoar i tre våningar i Montmartre. Vattnet i dennas skilda våningar är afsedt för olika äldamål. -- London antages hafva fått sin första vattenledning redan så tidigt som år 1235, då Henry Wales anlade en med murverk omgifven blycistern i Westcheap, kallad the Great conduit. Samtidigt med denna anläggning vidtogos åtgärder för att leda vattnet i blyrör till City från Tyburn. Dessa rör skola hafva haft en diameter af 15 cm. År 1432 nedlades blyrör i Standard och Cheapside (bekostade af Sir John Wells), och nya ledningar anlades 1535. Medel beviljades af parlamentet 1544 till en ledning från Hampstead Heath, men nära 50 år förgingo, innan förslaget kom till utförande. Dittills hade vattnet framledts genom sjelftryck. Först 1582 blef Thames' vatten uppfordradt i husen genom blyrör med två sinnrikt konstruerade hydrauliska pumpverk, uppförda i närheten af London-bridge af holländaren Peter Maurice. Vattenhjulen hade en diameter af 6 m. och uppfordrade tillsammans 2 1/2 mill. gallons (11,360 kbm.) i dygnet. De ännu i dag befintliga New River waterworks anlades och bekostades af Hugh Myddelton samt fullbordades med understöd från Jakob I 1619. Vattnet leddes 40 eng. mil (64 km.) från Chadwells och Amwells källor till en reservoar i Clerkenwell. I dalarna nyttjades ledningar af trä, invändigt klädda med bly. Sedermera ökades vattentillgången från floden Lee. År 1691 uppfördes ett vattenverk vid Thames af ett bolag, som något mera än 100 år derefter öfverlät sina anläggningar till »New River». -- De första huvudledningarna i London bestodo af genomborrade trästammar; spisningsrören deremot voro, såsom ännu i dag, af bly. Vid en period hade New River Co. en 400 eng. mil lång ledning, men hvarje år måste 20 mil ersättas med nya stockar. Då dessa ledningar ej kunde erhållas af större diameter än 6--7 tum, måste flere (ända till nio ledningar) anläggas i samma gata. Olägenheterna af dessa årligen förekommande omläggningar och svårigheten att upptäcka läckor orsakade en dryg underhållskostnad. Det vatten, som läckte bort, anslogs till 1/4 af hela förbrukningen. År 1820 ersattes alla stockledriingar med gjutjernsrör för en kostnad af 5,400,000 kr. -- För närvarande förses London med vatten från 8 vattenledningar, hvilka alla egas af bolag: New River waterworks (1619), Chelsea waterworks (1724), Lambeth waterworks (1785), East London (1798), Grand Junction Co. (1805), West Middlesex waterworks (1806), Vauxhall och Southwark Co. (den förra ledningen anlagd 1805, den senare 1835, båda sammanslagna 1845) och Kent waterworks (1809). Af dessa tager »Kent» vattnet från djupa brunnar, »New River» från Chadwells källa, floden Lee och 13 brunnar i nämnda floddal samt »East London» från Lee och Thames, de öfriga fem ur Thames. Alla kompanierna, utom »Kents», filtrera vattnet genom sand. Londons vattenledningar äro tills. värderade till 255 mill. kr. -- Efter åtskilliga förslag till Berlins förseende med vatten uppläts rättighet till ett engelskt bolag att anlägga en vattenledning. Denna blef 1856 färdig till begagnande. Vattnet pumpades ur Spree-floden vid Stralau. År 1874, då staden öfvertog vattenledningen, uppgjordes förslaget till vattenverket vid Tegel-sjön (10 km. från Berlin), hvarest filtrerbäddar och pumpverk äro uppförda. Vattnet pumpas från Tegel till en reservoar vid Charlottenburg, hvarifrån det åter pumpas öfver ett ståndrör, som står i förbindelse med rörnätet i staden. Stralau-verket pumpar vattnet till en reservoar, uppförd i stadens nordöstra del. Från denna pumpas vattnet å nyo till en ännu högre belägen stadsdel. Enahanda anordning är vidtagen för en stadsdel i södra delen af Berlin. Anläggningskostnaden uppgafs år 1889 till nära 45 mill. kronor. -- Wien hade 1836 vattenhemtningsställen vid Donau. 30 år senare användes uteslutande vatten från källorna Kaiserbrunnen och Stixenstein, belägna 275 m. öfver Wien. Dessa källor hafva sin näring från smältande snö vid Noriska alpernas yttersta sträcka. Wiens nuvarande vattenledning, som fullbordades 1874, leder vattnet från nämnda källor med naturligt fall i en murad aqvedukt af 94,75 km. längd till en reservoar vid Rosenhügel utanför Wien. Aqvedukten, som kan framsläppa 140 tusen kbm. vatten i dygnet, är till största delen nedgräfd i marken. En del, 8,5 km., består af tunnlar, och en del, 4,6 km., är anlagd på fristående arkader. Från Rosenhügel ledes vattnet till 3, inom staden anlagda reservoarer för olika högt belägna terränger. Vattentillgången är mycket variabel, från 250,000 till 25,000 kbm. i dygnet, hvilken senare mängd visat sig alltför ringa, eller endast omkr. 30 l. per innevånare och dygn. För att fylla bristen äro pumpverk anlagda (1878) för att från en underjordisk vattensamling uppfordra vatten till aqvedukten. Dock har man ej lyckats uppumpa mer än 15--35 tusen kbm. i dygnet. Kostnaden för Wiens vattenledning uppgifves till 34 mill. kr. -- Till jämförelse må nämnas, att Stockholms vattenledning (byggd 1859--61 och senare utvidgad) f. n. uppfordrar 20--30 tusen kbm. vatten i dygnet. Omkr. hälften deraf erhålles från den i förbindelse med Mälaren stående Årstaviken, resten från 8 brunnar, af hvilka 6 innehålla källvatten och 2 genom strandbädden filtreradt sjövatten. Allt vatten sandfiltreras, innan det införes i rörnätet, som står i förbindelse med 3 reservoarer om tills. 16,400 kbm. rymd. Anläggningskostnaden uppgick 1891 till 6 mill. kr.
Följande tabell lemnar uppgift på de svenska vattenledningarna (uppställda efter deras anläggningsår) samt på deras första anläggningskostnad och den totala vattenförbrukningen, fördelad på individ och dygn under år 1889.
Kronor. Liter. 1861. Stockholm 1,151,039 81 1864. Karlskrona 474,195 62 1865. Jönköping 176,298 55 1871. Göteborg 947,258 96 » Sköfde 19,289 1873. Kristianstad 150,000 60 1874. Norrköping 757,945 91 1875. Lund 456,297 62 1876. Upsala 427,000 71 » Gefle 582,037 88 » Linköping 283,025 94 » Landskrona 112,655 25 » Uddevalla 78,000 » Askersund 32,000 37 1879. Sundsvall 538,418 109 1880. Malmö 653,353 66 1881. Borås 146,000 1882. Vänersborg 180,000 33 1883. Hernösand 344,460 1885. Helsingborg 356,656 80 1886. Halmstad 311,933 90 1887. Eskilstuna 481,000 46 » Vexiö 306,760 30 1883. Örebro 238,500 30 » Vesterås 200,000 40 1889. Karlstad 260,740 40 1890. Mariestad. 75,000 » Falköping
Vid anläggningen af en vattenledning har man att taga hänsyn till följande hufvudmoment. 1. Den erforderliga vattenmängden är beroende på antalet innevånare, klimatet, utdelningssättet, vattnets temperatur, antal industriella inrättningar, planteringar, badinrättningar, gator, som skola vattnas, samt antalet vattenklosetter och andra beqvämlighetsinrättningar. För vatten till hushållsbehof (dock ej inberäknadt bad och tvätt) beräknas 20--30 l. pr innev. och dygn; till ett karbad i privat hus 350, i offentliga badhus 500 l.; för en häst 50, nötkreatur 25--50, kalf eller får 8 och svin 13 l. i dygnet; till spolning af vattenklosetter en gång 5--6 l. o. s. v. Förbrukningen af vatten är naturligtvis mycket olika i olika samhällen. I Nord-Amerikas städer är hela åtgången under året pr individ och dygn i allmänhet större än i Europas.
Följande tabell visar den totala vattenförbrukningen i åtskilliga större städer, fördelad på innev. och dygn under de år, då de angifna folkmängderna förefunnos:
Innev. i
tusental Liter pr
innev. o. dygn
Rom 303,4 1,000 Washington 112 700 Marseille 318,9 450 Chicago 503,3 431 Boston 416 348 New York 1,206,6 297 Cincinnati 256,7 287 Glasgow 511 238 Hamburg 418,4 237 Dresden 220,8 228 Frankfurt a. M. 136,8 223 Paris 2,269 215 Edinburgh 206 180 Dublin 318,9 172 Leipzig 149 150 Budapest 320 140 Lyon 342,8 140 London 3,378 135 Liverpool 625 108 Wien 730 100 Kalkutta 794,6 95 Petersburg 700 95 Manchester 685 94 Bombay 645 90 Köpenhamn 255 83 Stockholm 232,3 81 Berlin 1,122,3 75 Neapel 448,3 70 Madrid 477 15.
Vid de flesta vattenledningar ökas vattenförbrukningen hastigare än folkmängden. Så var per innev. och dygn förbrukningen i Paris 67 l. år 1861 och 165 l. år 1881, i Stockholm 36 l. år 1869, 53 l. år 1879 och 81,5 l. år 1889. -- 2. Vattnets anskaffande. Vattenledningarna matas från sjöar och floder eller från källor och brunnar. Då vatten icke på något af dessa sätt kan erhållas i tillräcklig mängd, måste regnvatten på ytan af en större terräng uppsamlas i en vattenbehållare. Bland märkligare anläggningar af sistnämnda slag må nämnas Liverpools damm. Vyrnwys floddal i grefsk. Montgomery har nämligen förvandlats till en stor sjö (7,6 km. lång, 0,4--1 km. bred; dess största djup är 25,6 m.). Denna behållare rymmer omkr. 55 mill. kbm. För att bilda denna sjö uppfördes tvärs öfver floddalen en murad damm, hållande i öfverkant 357,5 m. i längd. Kostnaden för detta arbete, som blef färdigt 1889, och hvartill hörde bortflyttning af en i dalen befintlig by med kyrka och skolhus, beräknades till 54 mill. kr. -- 3. Vattnets beskaffenhet. Förutom att vara klart, välsmakande, färglöst samt fritt från föroreningar och skadliga beståndsdelar bör vattnet hafva en temperatur af 7--12° C. samt dessutom vara mjukt. Hårdt vatten sönderdelar tvål och kan ej med fördel användas till tvätt. Sjö- och flodvatten är vanligen mjukt. Hårdt är deremot brunns- och källvatten. Ytterst sällsynt förekommer vatten, som eger samtliga anförda goda egenskaper. Vattnet måste derför renas, innan det kan användas. -- 4. Vattnets rening. Den vanligaste reningsmetoden är att långsamt filtrera vattnet genom ett sandlager af 1--2 m. mäktighet. Dertill användas filtrerbäddar (fig. 3),
Fig. 3.
vanligen af murverk eller beton. Det ofiltrerade vattnet utbredes öfver sandlagret, och de i vattnet befintliga uppslammade ämnena och lefvande organismerna jämte större delen af bakterier afsätta sig på sanden. Äfven minskas genom filtrering icke obetydligt de i vattnet upplösta organiska ämnenas mängd. Det filtrerade vattnet uppsamlas i en under sanden befintlig kanal och ledes genom rör till en renvattensreservoar, hvarifrån det antingen genom sjelftryck eller medelst pumpverk införes i rörnätet. För att hindra sanden att medfölja det filtrerade vattnet finnas flere lager af olika stensorter, från ärtstora stenar närmast sanden till äpplestora. Den gröfsta sorten lägges på filtrets botten och står genom sina mellanrum i förbindelse med den kanal, i hvilken utloppsröret inmynnar. I st. f. de gröfsta stensorterna anläggas numera täckta kanaler af tegel på filtrets botten (fig. 4). Dessa kanaler intaga mindre utrymme än stenarna, och filtrerbäddarna kunna på detta sätt göras grundare och billigare. --
Fig. 4.
Då ensamt sandfiltrering ej är tillfyllest, har man sedan länge användt jern till vattnets rening. Professor Bischofs »spongy iron» (fint fördeladt metalliskt jern), som användes i mindre filtrerapparater för vatten till hushållsbehof, har visat ett godt resultat. I stor skala nyttjas »Anderssons patent revolving iron purifiers» för rening af Nethes flodvatten för Antwerpens vattenverk. Vattnet genomlöper några minuter en roterande jerncylinder, som innehåller jernspån, under det samtidigt luft införes. Kolsyran i vattnet bildar jernkarbonat, som oxideras, och jernoxiden afsättes i aflagringsbassänger, hvarefter vattnet filtreras genom sand. Vattnet blir, från att hafva utseende af kloakvatten, nästan färglöst och klart. I naturen förekommer icke sällan jernhaltigt vatten. Genom att utsätta detta för luftens inverkan, hvilket sker genom att låta vattnet rinna i fina strålar eller i långa öppna rännor med trappafsatser (såsom i Odense), minskas jernhalteri så betydligt, att vattnet blir fullt användbart till dryck, matlagning och tvätt. -- 5. Rörnätet. Anordningarna af ett rörnät äro beroende på terrängens beskaffenhet, reservoarens läge, tryckhöjd m. m. Från källan för vattenledningen, antingen vattnet uppfordras med konst eller framledes med sjelftryck från en högt belägen reservoar, utgå vanligen en eller flere hufvudledningar till den plats i staden, hvarest förbrukningens tyngdpunkt kan anses ligga. Från hufvudledningarna grena sig rör af mindre diameter, afpassade efter förbrukningens storlek. Ändledningar undvikas så mycket som möjligt; de förenas hälst till ett sammanhängande nät (cirkulationssystem). Rörnätet delas i distrikt, som medelst i ledningarna insatta ventiler hvar för sig kunna afstängas och länsas. Numera användas hufvudsakligast rör af gjutjern, in- och utvändigt öfverdragna med asfaltfernissa för att motverka rostbildning. Rören gjutas vanligen 2,7--3,6 m. långa och förenas på sådant sätt att det ena röret inskjutes 8--12 cm. i det andra. För den skull är rörets ena ände försedd med »muff». Till tätning af rörskarfvarna nyttjas bly, som gjutes kring skarfven, sedan rören hopsatts, hvarefter det stelnade blyet diktas. För att hindra det flytande blyet att rinna in i ledningen indrifves tåg-garn innerst i skarfven. Fig. 5 visar föreningen af två rör: a muffen, b
Fig. 5.
tåg-garnet, c blyet och d gjutform af lera. -- Till förening af rörnätet i gatan med rörledningar inom hus användas dels blyrör, merendels förtenta invändigt, dels zink-galvaniserade smidda eller gjutna jernrör. Dessa »spisningsrör» fastgängas i rörnätet, och blyrören lödas vid metallföreningen, som likaledes fastskrufvas. Å hvarje spisningsrör (servisledning) anbringas en stoppkran, för att vattnet skall kunna afstängas för hvarje egendom särskildt. Inom hus användas ännu på flere ställen i utlandet blyrör, men man har mera allmänt börjat öfvergå till zink-galvaniserade jernrör. För eldsläckning insättas i rörnätet »brandposter» (ventiler, försedda med slangföreningar, på hvilka sprutslangen kan fastskrufvas). Afståndet mellan dessa är vanligen 60--100 m. -- 6. Vattenreservoarer. Om vattnet erhålles på en öfver staden tillräckligt högt belägen plats, är vattenledningen sjelfverkande och benämnes då gravitationsledning (så t. ex. i Göteborg, Jönköping, Hernösand m. fl. städer). Ligger deremot platsen, der vattnet erhålles, lägre än staden, måste vattnets rörelse i tryckledningen åstadkommas medelst pumpverk. I det senare fallet anlägges vanligen en reservoar, hvarigenom med en nära konstant vattentillgång förbrukningens förändringar kunna
Fig. 6.
tillgodoses. Fig. 6 visar en af Stockholms reservoarer. Finnes ej i stadens närhet lämplig höjd för reservoaren, uppföres ett vattentorn med cistern Fig. 7. af smidt eller gjutet jern. Fig. 7 visar ett modernt vattentorn, uppfördt i Odense. I st. f. cistern nyttjar man ock ett i ett torn uppfördt ståndrör, öfver hvilket vattnet pumpas. I detta fall måste ett större antal pumpverk finnas, som kunna sättas i gång i den mån vattenförbrukningen tilltager. Vattenreservoarerna för mindre vattenledningar rymma vanligen ett dygns förbrukning. För större städer deremot äro de endast så stora, att de kunna under de timmar på dagen, då förbrukningen är större, än hvad pumpverken förmå uppfordra på samma tid, tillsläppa den större vattenmängd, som då erfordras. De äldre reservoarerna äro uppförda af murverk; när de ej äro nedsänkta i marken, utan fristående, användas dubbla murar och mellan dessa en 0,5--1 m. tjock puddelvägg (ältad lera) såsom tätningsmedel. På senare tider har man börjat använda i st. f. lerpuddel cementputs, som finslipas på väggarna invändigt. Numera bygger man reservoarer af beton och förser deras inre ytor med cementrappning. De flesta reservoarerna äro öfverhvälfda och täckta med jord, för att hindra vattnet från att frysa om vintern och uppvärmas om sommaren samt för att utestänga ljuset och derigenom förekomma algbildningar i vattnet. -- 7. Utdelningssättet. En riklig tillgång på vatten är ett af vattenledningens förnämsta mål, och de flesta vattenledningar hafva ock lemnat vattenförbrukarna obegränsad tillgång på vatten antingen mot en viss afgift, bestämd efter egendomens afkastningsvärde eller bostadens storlek, eller ock fritt, då kostnaderna för vattenverkets årliga utgifter uttaxerats på innevånarna i samhället. I London har utdelningen varit begränsad på det sätt att i hvarje hus funnits cisterner, som å bestämda tider fyllts med vatten. Detta system, som kallas intermittent, har dock medfört flere olägenheter. Till hvarje sådan cistern måste nämligen finnas, till förhindrande af öfversvämning, ett brädd-afloppsrör, genom hvilket en myckenhet vatten bortrinner, då den sjelfstängande kranen, som stänger tilloppet, när reservoaren blifvit fylld, råkat i olag. Vatten, som magasineras i cisterner inom hus, förlorar derjämte i renhet och friskhet. Det intermittenta systemet har derför på de senare åren till största delen blifrit öfvergifvet. Att tillställa individen en obegränsad vattentillgång har emellertid visat sig ohållbart i längden. De otäta kranarna och de bristfälliga ledningarna inom den enskildes tomt bortleda ofta mer vatten under några dygn, än hvad som åtgår för hela egendomen under året, och dertill kommer, att intresset för ledningarnas vidmakthållande ej visat sig så allmänt, som varit nödigt. Detta förhållande, jämte det att slöseriet med vatten ständigt stegrats samt att vattentillgången ej alltid i samma mån kunnat ökas, har gjort, att man måst tillgripa användning af vattenmätare för all förbrukning. Mätare-systemet är sedan många år användt i Paris, Bruxelles, Wien och Berlin samt i många andra tyska städer. För att förekomma, att alltför stor sparsamhet skall framtvingas genom användning af mätare, har en minimiafgift fastställts, som är så beräknad, att för densamma en fullt tillräcklig vattenmängd kan erhållas. Vattenmätare finnas af många slag, innemot 80 st. Alla hafra räkneverk, som drifvas af turbiner eller skovelhjul eller ock pistoner, då vattnet har samma funktion som ångan i ångmaskinen. Till motverkande af vattenslöseriet hafva äfven användts sådana tappkranar, som lemna endast en viss vattenmängd för hvarje tappning, samt s. k. kaliberkranar, genom hvilka vattnets tillopp kan begränsas.
Se W. Humber: »A comprehensive treatise on the water supply of cities and towns» (1876). T. W. Stone: »Notes on water supply in new countries» (1889), A. Milles: »Asainissement des villes par l'eau, les égouts, les irrigations» (1885), L. Franzius och Ed. Sonne: »Der wasserbau» (I, 2:dra uppl. 18S2), Heusinger von Waldegg: »Handbuch der ingenieurwissenschaften» (III, 1, 1883), G. Bechmann: »Distributions d'eau» (1838), O. Lueger: »Die wasserversorgung der städte» (1890 ff.); samt »Tidskr. f. byggnadsk. och ingeniörvet.» (1866), »Ingeniörför:s förhandl.», »Teknisk tidskr.» och J. G. Richert: »Om vattenledningar och vattenaflopp» (1869). A. O. A.
