Wien [vin; wienborna sjelfva uttala ordet tvåstafvigt: vi'än], Magyar. Bécs, Fr. Vienne, Eng. Vienna, hufvudstad i Österrikisk-ungerska monarkien, kejsarens residens, mötesplats för delegationerna (omvexlande med Budapest) och för österrikiska riksrådet, säte för de gemensamma österrikisk-ungerska ministerierna, för österrikiska ministerierna och öfriga centrala myndigheter för de i riksrådet representerade kronlanden, för det ungerska ministeriet vid kejserliga hoflägret, ståthållareskapet och representationen för Nedre Österrike samt många andra centrala verk, furst-ärkebiskopen i W:s stift (sedan 1723) och ett evangeliskt öfverkyrkoråd. Staden ligger på högra stranden af Donau under 48° 13' n. br. och 16° 23' ö. lgd, på 170 m. höjd, vid foten af Alpernas yttersta förgreningar (Wienerwald) och början af den slätt, som sträcker sig österut till Karpaterna. Donaus hufvudarm, hvilken man (för en kostnad af omkr. 25 mill. fl.) i början af 1870-talet gaf en ny bädd för att derigenom förekomma de öfversvämningar, af hvilka W. och en stor del af Nedre Österrike nästan årligen hotades, passerar n. om staden, och en arm af denna, Donaukanalen, går genom staden, delande den i tvänne olikstora delar. Till denna kanal går genom södra W. en smutsig och i allmänhet obetydlig å, hvars namn, Wien, af några anses hafva gifvits åt staden, medan andra med större skäl härleda stadens namn från Vindobona (se nedan). Sedan 1891 med stadskommunen förenats de förut s. k. Vororte, indelas denna i följande 19 distrikt: Innere stadt, Leopoldstadt, Landstrasse, Wieden, Margarethen, Mariahilf, Neubau, Josefstadt, Alsergrund, Favoriten, Simmering, Meidling, Hietzing, Rudolfsheim, Fünfhaus, Ottakring, Hernals, Währing och Döbling. Den inre staden eller det egentliga W. var fordom skildt från de utanför liggande förstäderna genom en fästningsgördel, bestående af vall, graf och glacis, men denna aflägsnades 1858--60, och nu går der en vacker bulevard, Ringstrasse. Af de forna portarna finnas endast Burgthor och Franz-Josephs thor qvar. En 4m. hög vall med graf och portar uppfördes 1704 omkring den tidens stad jämte förstäder, och denna bibehölls för tullens skull till 1890, under namnet »linierna». En bred bulevard, Gürtelstrasse, utmärker dess riktning. Den inre staden, hvilken ligger nästan alldeles i midten af de öfriga distrikten, är, olik de äldre delarna af de flesta europeiska storstäder, ännu det mest aristokratiska qvarteret, ehuru gatorna äro jämförelsevis smala, krokiga och instängda af höga hus. Nära dess midt ligger metropolitankyrkan S:t Stefan, byggd 1300--1510 med bibehållande af enskilda delar af en från 12:te årh. härstammande kyrka, derför ännu romanska former (vestfasaden med de båda åttkantiga tornen) i den för öfrigt gotiska byggnaden. Kyrkan (108 m. lång, till formen ett latinskt kors) har tre skepp af nästan lika höjd (27 m.) och bredd (midtskeppet 10,6, sidoskeppen 8,8 m.), hvilka korsas af ett enskeppigt tvärhus. Triforier saknas. Det rika näthvalfvet uppbäres af 18, med mer än 100 statyer smyckade pelare. Yttertaket är täckt med färgadt glaseradt tegel. På södra sidan står det jättelika, 1433 fullbordade, 1860--64 ombyggda Stefanstornet (138 m. högt), som afsmalnar nästan ända från grunden, så att det har utseendet af en pyramid. I kyrkan märkas bl. a. den forna kejsaregrafven (sedan 200 år tillbaka bisättas här endast inelfvorna, det öfriga i kapucinkyrkan), kejsar Fredrik III:s sarkofag (1513) och prins Eugènes af Savojen grafmonument. Under kyrkan ligga vidsträckta katakomber, tre hvalf öfver hvarandra, med otaliga ben. Något s. v. om Stefanskyrkan ligger Hofburg, sedan början af 13:de årh. residens för furstar af huset Österrike, en ofantlig, 387 m. lång komplex af byggnader från olika tider och i olika stilar, inneslutande flere gårdar: den största, Franzensplatz l. inre borggården, med Frans II:s staty, rest 1846. Borgen består af 4 hufvuddelar: Schweizerhof, s. ö. om Franzensplatz, den äldsta delen, anlagd af hertig Leopold IV, Leopoldinischer Trakt, i s. v., fullbordad af kejsar Leopold I 1670, Amalienhof, längst i v., bygdt under Rudolf II, och rikskansliet, n. ö. om Franzensplatz, bygdt under kejsar Karl VI af Fischer von Erlach. Jämte de privata våningarna och statsrummen innesluter Hofburg ett bibliotek om 500,000 bd (deraf 6,461 inkunabler, tryckta före år 1500), omkr. 8,100 kartor och 20,000 handskrifter, största delen af Geheime hus-, hof- och statsarkivet (upprättadt under Maria Teresias regering), kejs. och kgl. familje-fideikommissbiblioteket (85,000 bd, 26,000 kartor, öfver 50,000 konstblad samt omkr. 180,000 blad porträtt) samt kejserliga skattkammaren, hvars fordom rika innehåll nu till större delen flyttats till konsthistoriska hofmuseet. På den stora yttre borggården, mellan Hofburg och Ringstrasse, stå t. h. ärkehertig Karls staty (1860) och t. v. prins Eugènes af Savojen staty (1865), båda af Fernkorn, samt Burgthor (byggd 1822). Den senare skall, enligt Sempers plan till Hofburgs ombyggnad, genom tvänne väldiga flygelbyggnader förenas med den kupolkrönta midtbyggnaden af den nya borgen. Början är redan gjord med venstra flygeln. På ömse sidor om borggården, bakom de blifvande flyglarna, ligga till v. Volksgarten (i hvars Thesevstempel till 1891 fanns Canovas stora marmorgrupp »Thesevs' seger öfver centauren», nu i konsthistoriska hofmuseet), till v. Hofgarten (med kejsar Frans I:s ryttarestaty). Andra märkligare byggnader i gamla staden äro den gotiska Augustinkyrkan» (1300-talet), med ett vackert monument af Canova öfver kejsarinnan Teresias dotter ärkehertiginnan Maria Kristina (d. 1798) och i Lorettokapellet silfverurnor, innehållande döda medlemmars af kejsarehuset hjertan, kapucinkyrkan (1622, i barockstil) med habsburgarnas grafhvalf, kyrkan Maria Stiegen (den böhmiska nationalkyrkan), från den gotiska stilens blomstringstid (1340--65), ärkehertig Albrekts palats, med ett bibliotek, Albertina, som innehåller 52,000 bd, 220,000 kopparstick och 18,000 handteckningar, Harrachska palatset och Schönbornska palatset, båda med tafvelgallerier. De stora andliga stiftelserna och klostren i Österrike hafva egt och ega ännu stora fastigheter i staden, bl. a. de ofantliga s. k. »höfe», hvilkas innevånareantal går upp mot mången småstads. I den inre staden ligga två de största, näml. Schottenhof (fordom tillhörigt »skoterna» l. de irländske benediktinerna) och Mölkenhof (tillhörigt benediktinklostret Mölk l. Melk vid Donau). Vid hörnet af Kärntnerstrasse och Graben, båda medelpunkten för affarslifvet (den senare i 12:te årh, en verklig fästningsgraf längs den dåvarande stadsmuren), finnes en af W:s märkvärdigheter, »Stock im eisen», en af jernband omsluten lärkträdsstam, som skall hafva betecknat slutet af Wienerwald, och i hvilken vandrande smedsgesäller slagit spik vid spik. Med afseende på mängden af stora och vackra byggnader kan W. täfla med hvilken annan af Europas hufvudstäder som hälst. De flesta ligga vid eller i närheten af Ringstrasse, 57 m. bred, som tillsammans med Franz Josephs-kajen vid Donaukanalen omsluter hela den inre staden till en längd af 5,3 km. och säkerligen är en af de ståtligaste gator någon stad kan uppvisa. Utgående från norra änden af kajen, kommer man först till Börsen till v. (byggd i renaissancestil af Tietz och dansk-österrikiske arkitekten Hansen 1872--77), innehållande jämväl handelsmuseum, derefter till den nya Votivkyrkan l. Heilandskirche, byggd 1856--79 af Ferstel till minne af kejsarens räddning ur mördarehand 1853, universitetet, likaledes af Ferstel, i ungrenaissance, öppnadt 1886, en väldig fyrkant, som upptager en yta af 21,720 qvm., rådhuset, en rikt utsmyckad gotisk byggnad, uppförd 1873--83 af domkyrkobyggmästaren Fr. Schmidt (d. 1891), hvilken var gotikens främste bärare i W., liksom Hansen och Semper äro ledare för de klassiska och renaissancestilarna, hvilka äro så talrikt representerade i W:s nyare arkitektur. Öfver byggnaden, som äfven innehåller stadsbiblioteket och stadens historiska museum, reser sig ett 100 m. högt torn, krönt af en i koppar drifven banérförare. Midt emot rådhuset på inre sidan af Ringstrasse ligger Hofburgteatern (i senrenaissance, af Semper och Hasenauer, öppnad 1888). På yttre sidan ligga längre fram riksrådsbyggnadcn, i grekisk stil, af Hansen (1883), justitiepalatset, i tysk-italiensk renaissance, af Wielemans (1875--81), samt midt emot Hofburg och Burgthor, på ömse sidor om Maria-Theresiaplatz (med kejsarinnans sittande staty af Zumbusch, 1888), de k. k. hofmuseerna (i vester det naturhistoriska, i öster det konsthistoriska museet), tvänne till det yttre hvarandra fullt lika byggnader i italiensk högrenaissance, byggda 1872--89 af Hasenauer, delvis med begagnande af Sempers planer, och längre bort de bildande konsternas akademi (i renaissancestil, af Hansen, 1872--76) och på Ringstrasses inre sida Operahuset (bygdt 1861--69 i fransk ungrenaissance af van der Nüll och v. Siccardsburg), hvars lika rika som smakfulla inre dekoration täflar med operans i Paris. Utmed Ringstrasses östra del ligga stadsparken med kursalong, österrikiska museet för konst och industri och Kunstgewerbeschule, båda byggda på 1870-talet i italiensk renaissance af Ferstel.
Äfven stadsdelarna utanför Ringstrasse ega många framstående moderna byggnader, bl. a. i Landstrasse: k. k. lustslottet Belvedere (bygdt 1693--1724 för prins Eugène af Savojen), som till för ett par år sedan egde rika samlingar af taflor, antiqviteter, kuriosa och vapen (Ambras-samlingen), hvilka nu äro flyttade till konsthistoriska hofmuseet; i Wieden: tekniska högskolan, Teresianska riddareakademien (fordom k. k. lustslottet Favorite); i Favoriten: den ofantliga arsenalen med museum, kadettskola och verkstäder af olika slag; i Josefstadt: Militärgeografiska institutet, Czerninska palatset (med tafvelgalleri); i Alsergrund: allmänna sjukhuset, i storlek ej öfverträffadt af något i Europa (det upptager en areal af 10 har och har 2,000 sängar), dårvårdsanstalten (med rum för 700 sjuka), Josephinum (den medicinsk-kirurgiska Josefsakademien, stiftad 1784 af kejsar Josef II) samt Liechtensteinska tafvelgalleriet, det största enskilda i W.
W. är medelpunkten för Österrikes intellektuella lif, särskildt hvad angår den tyska delen af riket. Dess universitet, stiftadt 1365, med 4 fakulteter, af hvilka den medicinska åtnjuter europeiskt anseende, har öfver 6,000 studenter och omkr. 350 lärare samt är försedt med ett bibliotek om 430,000 bd och andra samlingar. En annan högskola är den tekniska (grundad 1815, reorganiserad 1872), en tredje akademien för de bildande konsterna (grundad 1707, reorganiserad 1872) och en fjerde landtbrukshögskolan (grundad 1872). Vidare finnas: en högre bildningsanstalt för sekularprester, en evangel.-teologisk fakultet, en handelsakademi, en orientalisk akademi för utbildning af diplomater i Orienten (grundad 1754; med en värdefull samling orientaliska manuskript), ett musikkonservatorium, krigsskola (för generalstaben), en högre artilleri- och en högre genikurs, regementsofficers-, intendentur- och militärläkarekurser, teknisk militärakademi samt ett större antal gymnasier, realskolor, yrkesskolor, folk- och borgareskolor samt privata och fackläroanstalter, ärkebiskopliga seminariet och klerikalseminariet för grekiska katoliker, pázmányska kollegiet för prester från ungerska stift, institutet för officersdöttrar, salesianerinnornas uppfostringsanstalt, Teresianska riddareakademien (stiftad 1749 och 1751 för unga adelsmän, sedan 1849 öppen äfven för icke adliga) m. fl. Få europeiska hufvudstäder ega värdefullare samlingar än W. De största konstsamlingarna äro det konsthistoriska hofmuseet, innehållande fornsaker (asiatiska, egyptiska, grekiska, etruskiska och romerska), mynt och medaljer, vapen, konstindustriella föremål, tafvelgalleri (oöfverträffadt med afseende på arbeten af venezianer, Dürer och Rubens) samt aqvareller och handteckningar, konstakademiens (stift. 1692) samlingar: tafvelgalleri, 17,000 handteckningar och aqvareller, 61,000 kopparstick och träsnitt samt 5,000 fotografier, österrikiska museet för konst och industri, hvarjämte många adliga palats innehålla tafvelgallerier, som äro tillgängliga för allmänheten. Samlingar af andra slag äro: det naturhistoriska hofmuseet, bestående af mineralogiska, botaniska och zoologiska samlingar, som täfla med de berömdaste af detta slag, stadens historiska museum jämte vapensamling, arsenalens stora och sevärda museum (der Gustaf II Adolfs vid Lützen burna kyller förevisas), geologiska riksanstaltens samlingar och flere andra. Synnerligen många äro instituten och föreningarna, som främja konst, vetenskap och andra allmännyttiga ändamål. Främst står k. k. vetenskapsakademien. Den stiftades 1846 och består af en matematisk-naturvetenskaplig och en historisk-filosofisk klass. Vidare höra hit geologiska riksanstalten, centralanstalten för meteorologi och jordmagnetism, militärgeografiska institutet, som gjort sig kändt för sina utmärkta arbeten på kartografiens område, statistiska centralkommissionen, Wiens konstnärsförbund, österrikiska konstföreningen m. fl., tillsammans mer än 2,000. Stadskommunen, med den utsträckning den då hade (55,4 qvkm.), räknade 1880 726,105 innev. Vid 1890 års folkräkning hade den inre staden 67,029 innev, och hela stadskommunen (232,9 qvkm) 1,364,548 innev., deraf 22,651 i tjenst varande militärer. W. är således till folkmängden den fjerde bland Europas hufvudstäder (efter London, Paris och Berlin). Befolkningen är af en kosmopolitisk och, liksom monarkien i sin helhet, heterogen karakter. Det tyska elementet har dock fortfarande öfvervigten, men antalet magyarer, tsjecher och andra slaver är dock ganska stort. Ingen befolkning har större yttre likhet med Parisbefolkningen än Wiens. Varmhjertad, redbar, med en gladtighet i lynnet, som blifvit allbekant, är wienaren, liksom parisaren, stor älskare af nöjen och lustbarheter, dans och skådespel, men liksom denne äfven arbetsam, sparsam och nykter. Strauss, Lanners och Gungls fädernestad förser den civiliserade dansande verlden med dansmusik. Operan, särskildt i sin gladare form, blomstrar, och W:s skådespelare uppbära med framgång ett traditionelt anseende. De förnämsta teatrarna äro hofoperan (endast opera och ballett) och Hofburgteatern (skådespel) samt de privata Deutsches volkstheater (skådespel och lustspel), Theater an der Wien (skådespel, operetter), Karlteatern i Leopoldstadt och Josefstädterteatern. En framstående plats intager W. i musikens historia såsom hem för Haydn, Mozart, Beethoven och Schubert. Dess målareskola är af yngre datum, men några af dess medlemmar, t. ex. Hans Makart, hafva förvärfvat europeiskt rykte. Lifligast är W. om våren, innan adeln drar sig tillbaka till sina gods, och då bildar Pratern, en park på östra sidan om staden, mellan Donau och Donaukanalen, glanspunkten i sällskapslifvet. Den genomdrages af en vacker allé af fyra rader hästkastanjer, wienarnas corso, der i synnerhet annandag Påsk, d. 1 Maj och d. 18 Aug. (kejsarens födelsedag) den rika adeln täflar i glänsande toaletter, ekipager och livréer. Främre delen af Pratern, v. om hufvudallén, kallas Volksl. Wurstelprater (Wurstel = Hans Wurst), med omkr. 100 vin- och ölstugor samt kaféer m. m., hvilka sön- och helgdagar flitigt besökas af de lägre folkklasserna. I Pratern hölls 1873 års verldsutställning, och af dennas byggnader qvarstå Rotundan (1892 medelpunkten för den internationella musik- och teaterutställningen), de båda »Pavillons des amateurs» och maskinhallen, hvilka användas vid stora konserter o. d., maskinhallen som stadens lagerhus. I Leopoldstadt ligger ock Augarten, en enkel, men storartad parkanläggning, upplåten af Josef II för allmänheten. Andra offentliga promenader äro den ofvannämnda stadsparken (med Schuberts sittande marmorstaty), Volksgarten och rådhusparken, parken framför tekniska högskolan, med staty af Ressel (d. 1857), propellerskrufvens uppfinnare, furstarna Liechtensteins och Schwarzenbergs trädgårdar samt Belvedère-trädgården. Många äro sommarnöjena i W:s vackra omgifningar. Dit höra framförallt kejserliga lustslotten Schönbrunn, hofvets vanliga sommarbostad, med berömd park, botanisk trädgård, ett stort menageri o. s. v., Hetzendorf och Laxenburg, med stor och vacker park, i hvilken, omgifvet af en sjö, ligger Franzenburg, en efterbildning af en riddareborg från 15:de årh. Förtjusande skogspartier erbjuda Dornbach och Kahlenberg (438 m.), till hvilket en kugghjulsbana går från Nussdorf vid Donau n. om W., och på hvars norra sluttning ligga byn Weidling och augustinklostret Klosterneuburg, det rikaste och äldsta i Österrike. Sydvest om W. ligger på 15 km. afstånd den romantiska Brühldalen (3 km. lång elektrisk jernväg från Mödling på sydbanan) samt 22 km. s. om W. staden Baden med varma helsokällor och vackra anläggningar. Äfven Wienerwald erbjuder med sina höjder och dalar rika njutningar i naturens sköte.
Stadens läge vid Europas förnämsta vattenväg från v. till ö. utpekade tidigt W. som en af de stora handelsdepoterna i östra Europa. Marchdalen, som nedanför W. förenar sig med Donaudalen, bildar den naturliga kommunikationsleden med Oder och Weichsel. Men österrikiska regeringen och Wiens stadskorporation, som underlåtit att hålla Donau i fullt segelbart skick, hafva förlorat förmånen att få staden till den stora Donau-metropol, som dess geografiska läge berättigar det att vara. En vidsträckt handel drifves icke dess mindre från W. i spanmål, dels direkt importerad från Ungern, dels som transitgods mellan Ryssland och södra Tyskland. Andra vigtiga handelsartiklar äro vin, kreatur, kolonialvaror och manufakturer af olika slag. Sju jernvägar, hvilka genom bibanor gå till monarkiens alla delar, utmynna i W.: kejsar Ferdinands nordbana (1836), sydbanan (1841), österrikisk-ungerska statsbanan (1855), vestbanan l. Elisabetbanan (1856), Frans-Josefsbanan (1866), nordvestbanan (1868) och Aspangbanan (1877). Spårvägar, med hästar och ånga som drifkraft, gå genom staden och ut till omgifningarna. Ehuru W. som industristad icke kan täfla med andra städer af samma rang, drifves der dock ett stort antal fabriker. Särskildt gör W. stora framsteg på lyxindustriens olika områden, genom en deri utvecklad fin smak. Staden fyller icke blott sitt eget behof af de flesta lyxartiklar, utan har äfven en betydlig export. Några af dess alster, såsom finare snickeriarbeten och sjöskumspipor, exporteras öfver hela, Europa. I läderarbeten och galanterivaror täflar W. med Paris, och bland alster af mera solid karakter må nämnas maskiner och andra jernarbeten, vagnar, pianon, bomullsvaror och siden. Äfven W:s öl anses utmärkt.
Stadens förvaltning handhafves af ett kommunalråd af 120 medlemmar, med magistraten som verkställande myndighet. Stadens budget öfverstiger 30 mill. kr. Klimatet är ombytligt, och hastiga temperaturfall äro icke ovanliga. Godt källvatten erhålles genom en från Schneeberg (nära 95 km.) ledd murad kanal (se Vattenledning, sp. 385--386). Dödsprocenten utgör 25--27 pro mille.
Historia. I flere århundraden fyllde W. en vigtig plats som Europas och kristenhetens mest framskjutna bålverk mot turkarna. W:s historia börjar i de första åren af den kristna tideräkningen med romarnas eröfring af den keltiska orten Vindomina l. Vindomna, som romarna gjorde till ett befäst läger (Vindobona), hvilket skulle beherska Donau och skydda rikets norra gräns. Marcus Aurelius dog der 180 e. Kr. Mot slutet af 3:dje årh. blef det ett municipium och blomstrade som säte för romersk civil- och militärmakt till avarernas infall omkr. 588. Då försvinner det romerska Vindobona ur historien, ehuru det ej är antagligt, att avarerna, som bodde i befästa läger, skulle hafva förstört det romerska municipiet. Ett stadssamhälle (»civitas») W. förekommer först i en handling från 1130, och 1156 blef det hertig Henrik Jasomirgotts hufvudstad och residens. Korstågen verkade kraftigt på stadens utveckling till följd af den trafik de drogo genom staden, så att vid Babenbergska ättens utgång och under landets ockupation genom Ottokar af Böhmen (1251--76) de befästningslinier med all sannolikhet redan dragits, som ända till stadens utvidgning 1857 bestämde den inre stadens gestalt. En ny tid af makt och glans inträdde för W. 1276, då det, sedan Rudolf af Habsburg besegrat Ottokar, blef den habsburgska dynastiens hufvudstad och kom att dela Österrikes öden. 1477 belägrades staden utan framgång af ungrarna, men togs 1485 af Mattias Corvinus och var hans residens till 1490. Af större vigt voro de två belägringarna af turkarna 1529 och 1683, då staden räddades första gången genom Nik. af Salms tappra försvar och andra gången genom Rüdiger von Starhemberg, som höll ut belägringen, tills polacker och tyskar under Johan Sobiesky af Polen och hertig Karl af Lothringen anlände till hjelp. Förstäderna förstördes emellertid vid båda tillfällena. 1645 stodo svenskarna under Torstensson utanför W., der de bemäktigade sig brohufvudet på Donaus venstra strand, men hvarifrån de af pest och andra orsaker drogo sig tillbaka. Efter de olyckliga slagen 1805 (vid Austerlitz) och 1809 (vid Wagram) var W. korta tider (d. 13 Nov. 1805--d. 12 Jan. 1806 och d. 10 Maj--Okt. 1809) besatt af fransmännen. 1814--15 var det mötesplats för den kongress (se Wienkongressen), som efter Napoleons fall gjorde om Europas politiska karta, och 1819 för en ministerkongress. 1848 var staden någon tid i händerna på det revolutionära partiet, men återtogs d. 31 Okt. af den kejserliga armén. Sedan dess har stadens vigtigaste tilldragelse varit världsutställningen 1873.
Utom freden och alliansen emellan Österrike och Spanien 1725 (se Wienska alliansen) hafva följande fyra freder afslutits i W. I freden d. 18 Nov. 1738, som afslutade polska tronföljdskriget, afträdde kejsar Karl VI konungariket Båda Sicilierna till spanske infanten Don Carlos (Karl III) och erhöll i ersättning hertigdömena Parma och Piacenza. Storhertigdömet Toscana, som blifvit ledigt genom huset Medicis utslocknande, tilldelades hertig Frans Stefan af Lothringen (sedermera kejsar Frans I), och dennes arfland Lothringen gafs den afsatte polske konungen Stanislaus Leszczinsky och skulle efter hans död tillfalla Frankrike. Slutligen förstorades konungariket Sardinien med de milanesiska distrikten Novara och Tortona. -- Freden d. 14 Okt. 1809 afslöts i Schönbrunn, der den segerrike Napoleon tagit sitt hufvudqvarter. Kejsar Frans I måste afträda 1) Salzburg med Berchtesgaden, Innviertel och vestra delen af Hausruckviertel (området mellan Inn, Ager och Traun i nuv. Öfre Österrike), som Napoleon gaf Bajern, 2) några till Böhmen hörande enklaver i öfre Lausitz, som gåfvos åt Sachsen, 3) kretsen Villach i Kärnten, hela Krain, Kustlandet (Trieste. Görz och Istrien) samt det till Ungern och Kroatien hörande området på högra (södra) stranden af Save, hvilket allt Napoleon senare förenade till de Illyriska provinserna, 4) Vest-Galizien jämte Krakov och kretsen Zamosc af Öst-Galizien samt hälften af saltverket Wieliczka till hertigdömet Varsjav samt 5) ett område med 400,000 innev, af Öst-Galizien (1810 fixeradt till kretsarna Tarnapol och Czortkov) till Ryssland. Österrike förlorade derigenom öfver 110,000 qvkm. med 3 mill. innev, och afstängdes helt och hållet från Adriatiska hafvet. Dessutom erkände Österrike de i Spanien, Portugal och Italien vidtagna områdesförändringarna, biträdde kontinentalsystemet och betalade 85 mill. frcs i krigskontribution. -- Wienfreden 1864 slutade det mellan Österrike och Preussen å ena sidan samt Danmark å den andra förda kriget i Schleswig-Holstein och afslöts genom preliminärer d. 1 Aug., definitivt d. 30 Okt. Kristian IX i Danmark afträdde alla anspråk på hertigdömena Schleswig-Holstein och Lauenburg till kejsaren af Österrike och konungen af Preussen samt lofvade att erkänna deras dispositioner öfver dessa land. Hertigdömena skulle öfvertaga 29 mill. rigsdaler af danska statsskulden och ersätta de förbundna makterna deras krigskostnader. -- I Wienfreden d. 3 Okt. 1866 mellan kejsaren af Österrike och konungen af Italien gaf den förre sitt bifall till att konungariket Lombardiet-Venezia (som i Juli s. å. afträdts till Napoleon III) förenades med Italien, hvaremot den senare förband sig att öfvertaga de på detta område hvilande skulder och betala 35 mill. fl. till österrikiska statskassan.