Vendiska språket

Vendiska språket (äfven kalladt sorbiska eller lausitzska, af sina egare serbiska) talas numera af omkr. 150,000 pers. i konungariket Sachsen (östra hörnet), prov. Schlesien (nordvestra hörnet), och södra Brandenburg (omkring Kottbus), på båda sidor om Sprees öfversta lopp. Språket hör jämte tsjechiska (böhmiska) och polska till den vestra gruppen af slaviska språk. Gammalt tj blir ts (c), dj blir dz eller z (d. v. s. ton. s), t. ex. sweca (läs svetsa), ljus, hospoza, fru; or, ol mellan två kons. ger -ro-, -lo-, t. ex. glos (hlos), röst, broda, skägg-; nasalt e ger (j)a l. (j)e-, nasalt o ger u, t. ex. vjazac, binda, ruka, hand. Tonvigten faller alltid på ordets första stafvelse. Språket tryckes dels med »tyska», dels med latinska bokstäfver; ortografien är en efterbildning af den tsjechiska. Dualis finnes qvar både i nomen och i verb; s-aorist och slav. imperfektum finnas i behåll. Dialekterna fördela sig på två större grupper, representerade af hvar sitt skriftspråk: lågsorbiska i n. (50,000 talande, alla protestanter), högsorbiska i s. (100,000 talande, deribland 10,000 katoliker). De skiljas lättast derigenom att i Lågsorb. gammalt g behåller sin valör, i Högsorb. ersättes af frikativa ([gamma], skrifves h). Inom Lågsorb. skiljas 7 olika dialekter, af hvilka Kottbus-Spremberg-gruppen gifvit upphof till skriftspråket (hvarförutom tre andra stå i begrepp att försvinna). Inom Högsorb. skiljer man tio dialekter, bland hvilka Bautzengruppen ligger till grund för skriftspråket. Dessutom räknar man fyra dialekter, som stå på gränsen mellan låg- och högsorbiska (t. ex. Muskau, Senftenberg). De äldsta minnesmärken af lågsorbisk skriftdialekt äro ett »Fader vår» hos Bohoric från 1584 och en psalmbok från 1656, vigtigast bibelöfversättningen af G. Fabricius (Nya test. 1709) och J. F. Fritze (Gamla test. 1796); äldre äro Jakubicas öfvers. af Nya test. på Sorau-dialekt (hskr. från 1548) samt A. Mollers psalmbok och katekes på Lübbenau-dialekt (1574). Ordbok af Zwahr (Sprembeig 1847), dålig; »Hist. u. vergleich. lautund formen-lehre d. niedersorb. sprache»af K. E. Mucke (Leipzig 1891), prisskrift; syntax af Liebsch (1884). Det tidigaste alstret af högsorbiskt språk är Bautzens borgared från slutet af 15:de årh., dernäst en katekes från 1597 (Löbaudial.), Frenzels (Brancels) öfvers. af Matteus och Markus 1670 (bergsdialekt) samt Swetliks perikoper och psalmer (1690 och 1696; kat. dialekt); af den högsorbiska skriftdialekten en evangeliebok från 1695. Grammatik och ordbok af Pfuhl: »Laut- und formenlehre der oberlausitz.-wend. sprache» (Bautzen 1867) och »Lausitzisch-wendisches wörterbuch» (Bautzen 1866). Lll.