Vender

Vender (Lat. vinidi, vénedi, veneti) är dels ett namn, hvarmed under medeltiden slaverna (se d. o.) i allmänhet betecknades af sina germanska grannar, dels tyskars och skandinavers benämning på de slaviska folk, som under medeltiden bodde mellan Oder, Erzoch Riesengebirge, Saale, Elbe, Stecknitz, Kiel och Östersjön, hvilket område derför kallades Vendland l. Venden (Snorres »Vindland»). Dessa slaver, som utgjorde en särskild -- polackerna mer eller mindre nära stående -- grupp inom den slaviska folkfamiljen: den vendiska l. elbe-slaviska (polabiska), sönderföllo i tre hufvudstammar: 1) veleter l. vilzer (äfven liutizer) i Pommern och norra Brandenburg, v. om Oder och kring dess mynning, 2) bodritjer l. obotriter (se d. o.) v. om de förre, i Mecklenburg och östra Holstein, samt 3) sorber (se d. o.) l. serber s. om veleterna i konungariket Sachsen, i östra delen af prov. Sachsen, Anhalt, nordvestra Schlesien och södra Brandenburg, i n. nående upp till Saales utflöde i Elbe och Wartes i Oder. De tre stammarna sönderföllo i sin ordning i en mängd mindre folkstammar, t. ex. pommarier (hvaraf Pommern) och haveller (vid Havel) bland veleterna, vagrier (i Holstein) och polaber i inskränkt bemärkelse (se Polabiska) bland obotriterna och lusizerna (hvaraf Lausitz) bland serberna. Venderna hade bosatt sig i dessa trakter, sedan vandalerna (se d. o.) under den stora germanska folkvandringen derifrån utvandrat. De styrdes af furstar, voro hedningar och lågo i ständig strid med sina tyska grannar, sachsarna, men äfven med hvarandra. Deraf begagnade sig Karl den store, skaffade sig i obotriterna bundsförvanter mot sachsarna, gjorde med obotriternas och sorbernas tillhjelp veleterna skattskyldiga (789) och började äfven söka betvinga serberna (806). Sedan dess fortgingo länge under oerhörda grymheter ständiga strider mellan de vendiska folken och tyskarna, i det de senare sökte kristna och fullständigt kufva de förre och desse envist försvarade sitt nationella oberoende. Betecknande för arten af krigföringssättet är, att det tyska namnet på träl, sklave (hvaraf Sv. »slaf»), har förorsakats af den mängd slaviska (vendiska) krigsfångar, som gjordes till trälar. Någon egentlig framgång fick tyskarnas omvändelse- och eröfringsverk först under de sachsiske konungarna (919--1024), hvilka i Vendland lade grunden till markgrefskapen Meissen, Nordmark och Altmark samt till en mängd biskopsdömen, bland andra ärkebiskopsdömet Magdeburg, sjelfva medelpunkten för den vendiska missionen. Men under de saliske kejsarna (1024--1125) följde en afmattning. Äfven med de skandinaviska folken stodo venderna i liflig beröring, hvilken dels var af krigisk natur (ömsesidiga vikingatåg), dels bestod i handelsförbindelser. Dessa senare gingo i synnerhet öfver den veletiska ön Wollin, hvarest under 10:de och 11:te årh. blomstrade handelsplatsen Julin, af skandinaverna kallad Jom, af tyskarna Vineta. Derinvid grundades af nordiska vikingar det berömda Jomsborg (se d. o.). Under det 11:te årh., då nordmannatågen upphörde och venderna mindre hårdt ansattes af tyskarna, blefvo venderna djerfvare i sina härjningar, som nu drabbade i synnerhet de skandinaviska landen. Derigenom förmåddes särskildt Danmark att samverka med de tyska sträfvandena att betvinga venderna, och den norsk-danske konungen Magnus den gode, understödd af sachsiska hjelptrupper, vann öfver dem en stor seger vid Lyrskovshede (se d. o.) 1043. Under denna vendernas storhetstid försökte obotritfursten Godschalk att samla dem till ett mäktigt rike och på samma gång på nationel väg kristna och civilisera dem, ett företag, som i viss mån gynnades från Danmark, men i synnerhet fann en kraftig befordrare i ärkebiskop Adalbert af Hamburg och Bremen. Visserligen mördades Godschalk 1066 af sina hedniska undersåtar, men hans verk fortsattes af hans son Henrik och Knut Lavard (se denne). Efter den senares död (1131) upplöstes dock detta välde, och härjningarna började med ny styrka, hvarom bl. a. vittna Konghälls förstöring 1135 och Sigtunas 1187, hvartill vendiska sjöröfvare åtminstone medverkade. Men nu följde omsider vendernas fullständiga kufvande. En väsentlig andel deri hade Albrekt Björnen (se denne), hvilken förenade Nordmark och Altmark till markgrefskapet Brandenburg. Men det var dock framförallt Henrik Lejonet (se denne), som, samlande Nord-Tysklands krafter, på fullt allvar återupptog och slutligen bragte till fullbordan de sachsiske kejsarnas stora verk: Vendlands kristnande och germaniserande, hvarvid den danske konungen Valdemar I på en gång var hans bundsförvant och medtäflare. Obotritfursten Niklot, som ledde vendernas motstånd, besegrades 1160, och hans son Pribislaw blef kristen och mottog Mecklenburg såsom län af Henrik. Valdemar intog 1168 Rügen samt förstörde det der belägna, åt Svantevit helgade vendiska nationaltemplet i Arkona. Det öfriga Pommern, der kristendomen grundats genom biskop Ottos af Bamberg missionsverksamhet (1124), kufvades af Valdemar och Henrik och blef ett omedelbart tyskt län 1181 under den inhemske fursten Bogislaw. De öfriga vendiska landen vid Östersjön kommo efter Henrik Lejonets fall under Danmark, hvars konung Knut VI derför antog titeln »de venders konge» (Lat. rex slavorum; sedermera, oriktigt, rex vandalorum), men de förlorades åter till Tyskland under Valdemar Sejr (se denne) och den olyckstid, som derefter inbröt öfver Danmark. De skildrade eröfringarna hade till följd den vendiska nationalitetens nästan fullständiga undergång. Venderna utrotades eller germaniserades; tyska kolonister inströmmade i deras land, och endast en mängd ortnamn röja nu, att landet mellan Elbe och Oder fordom varit slaviskt. Dock har en obetydlig spillra af den vendiska nationaliteten till våra dagar bevarats i öfre och nedre Lausitz inom en fyrkant, som bildas af orterna Peitz, Lübbenau, Bischofswerda och Löbau. De der bosatte sorbiske l. lausitzske venderna hafva bibehållit sitt slaviska språk, sorbiskan l. lausitzskan (se Vendiska språket), och efter 1840 har på detta äfven utvecklats en ganska rik literatur. Ehuru helt och hållet tyska, kallades de i vendernas område (Mecklenburg, Pommern o. s. v.) genom Henrik Lejonets eröfringar grundade städerna (Stralsund, Wismar, Rostock, Lybeck, Hamburg, Lüneburg) »de vendiska» och spelade under detta namn en lysande rol i Hansans (se d. o.) historia. -- Namnet Vendes konung, som af Gustaf Vasa omkr. 1540 upptogs i den svenska konungatiteln till följd af rivaliteten med Danmark, beror af en oriktig identifiering af vender med vandaler. Stödjande sig på Jordanes' berättelse att goterna utvandrat från Skandinavien och besegrat vandalerna i deras gamla bostäder vid Östersjön, ansåg han sig hafva lika god rätt till titeln »vendernas konung» som de danske konungarna och lade derför till »rex Svecorum et Gothorum» ordet »Vandalorum», som på svenska återgafs med »Vendes». -- Jfr Schafarik: »Slawische alterthümer» (1843--44) och Wendt: »Die germanisierung der länder ö. der Elbe» (1889). S. B.