Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring

smala rotstock och sin olika lukt (se vidare om denna drog Valeriana). De verksamma beståndsdelarna i vendelroten äro flyktig olja (den officinella aetheroleum Valerianae) och valeriansyra (se d. o.). Den förra har vanligtvis en blekgul eller gulbrun, stundom grönaktig färg, blir med tiden tjockflytande, luktar likt drogen och har sur reaktion. Denna olja är en blandning af kamfénen valerén, valeriankamfer, valeriansyra, harts och vatten. Valerol är en blandning af valeriankamfer, harts och vatten, som ger upphof till valeriansyra. Genom de nämnda beståndsdelarna är vendelroten ett mycket verksamt, men mildt upplifvande medel för nervsystemet samt tillika krampstillande. Användandet af denna drog går tillbaka minst till 11:te och 12:te årh. Den berömda läkarinnan, abbedissan Hildegard i Bingen använde densamma i midten af 1100-talet under namnet »denemarcha», hvilket erinrar om det ännu i Danmark gängse namnet, »Danmarks gräs», för denna drogs moderväxt. O. T. S.

Vendelört. Se Valeriana.

Vendémiaire [vangdemiär], Fr. (af Lat. vindemia, vinskörd), »vinskördsmånad», den 1:sta månaden och 1:sta höstmånaden i den franska republikanska kalendern, hade 30 dagar och räknades fr. o. m. d. 22 Sept. t. o. m. d. 21 Okt. af åren 1792--94 och 1796--98, d. 23 Sept.--d. 22 Okt. af åren 1795, 1799--1802 och 1804--05 samt d. 24 Sept.--d. 23 Okt. af året 1803. -- Historiskt märkvärdig är d. 13 Vendémiaire år IV (d. 5 Okt. 1795), då den af Paris' borgerskap företagna resningen mot Nationalkonventet kufvades af Napoleon Bonaparte, efter en förbittrad strid vid kyrkan S:t Roch.

venden. Se Vender.

Wenden, stad i ryska guvern. Livland, i det s. k. livländska Schweiz, nära livländska Aa. Omkr. 4,500 innev. Storartade ruiner af den livländska ordensborgen, som efter svärdsriddarnas förening med Tyska orden (1237) i mer än 300 år var säte för den livländske herrmästaren. Efter den livländska ordensstatens upplösning (1561) förenades W. med Polen-Litaven, men redan 1577 belägrades staden och slottet, der då den af ryssarna understödde »konung» Magnus af Livland residerade, af tsar Ivan IV och stormades, hvarvid försvararna sprängde sig och borgen i luften (d. 4 Sept.). Ryssarna öfvergåfvo dock platsen snart, men sökte hösten 1578 tertaga densamma, då en svensk-polsk härunder Göran Boije och A. Sapieha kommo den till undsättning och slogo ryssarna d. 21 Okt., hvarvid dessa, enligt uppgift af hertig Karl, förlorade 6,800 man och 24 fältstycken, men svenskarna »icke 100 man». Polskt biskopsstift under Riga såsom ärkebiskopssäte, gafs W. jämte Wolmar och några andra slott af Gustaf II Adolf 1626 såsom friherreskap åt Axel Oxenstierna.

Vender (Lat. vinidi, vénedi, veneti) är dels ett namn, hvarmed under medeltiden slaverna (se d. o.) i allmänhet betecknades af sina germanska grannar, dels tyskars och skandinavers benämning på de slaviska folk, som under medeltiden bodde mellan Oder, Erzoch Riesengebirge, Saale, Elbe, Stecknitz, Kiel och Östersjön, hvilket område derför kallades Vendland l. Venden (Snorres »Vindland»). Dessa slaver, som utgjorde en särskild -- polackerna mer eller mindre nära stående -- grupp inom den slaviska folkfamiljen: den vendiska l. elbe-slaviska (polabiska), sönderföllo i tre hufvudstammar: 1) veleter l. vilzer (äfven liutizer) i Pommern och norra Brandenburg, v. om Oder och kring dess mynning, 2) bodritjer l. obotriter (se d. o.) v. om de förre, i Mecklenburg och östra Holstein, samt 3) sorber (se d. o.) l. serber s. om veleterna i konungariket Sachsen, i östra delen af prov. Sachsen, Anhalt, nordvestra Schlesien och södra Brandenburg, i n. nående upp till Saales utflöde i Elbe och Wartes i Oder. De tre stammarna sönderföllo i sin ordning i en mängd mindre folkstammar, t. ex. pommarier (hvaraf Pommern) och haveller (vid Havel) bland veleterna, vagrier (i Holstein) och polaber i inskränkt bemärkelse (se Polabiska) bland obotriterna och lusizerna (hvaraf Lausitz) bland serberna. Venderna hade bosatt sig i dessa trakter, sedan vandalerna (se d. o.) under den stora germanska folkvandringen derifrån utvandrat. De styrdes af furstar, voro hedningar och lågo i ständig strid med sina tyska grannar, sachsarna, men äfven med hvarandra. Deraf begagnade sig Karl den store, skaffade sig i obotriterna bundsförvanter mot sachsarna, gjorde med obotriternas och sorbernas tillhjelp veleterna skattskyldiga (789) och började äfven söka betvinga serberna (806). Sedan dess fortgingo länge under oerhörda grymheter ständiga strider mellan de vendiska folken och tyskarna, i det de senare sökte kristna och fullständigt kufva de förre och desse envist försvarade sitt nationella oberoende. Betecknande för arten af krigföringssättet är, att det tyska namnet på träl, sklave (hvaraf Sv. »slaf»), har förorsakats af den mängd slaviska (vendiska) krigsfångar, som gjordes till trälar. Någon egentlig framgång fick tyskarnas omvändelse- och eröfringsverk först under de sachsiske konungarna (919--1024), hvilka i Vendland lade grunden till markgrefskapen Meissen, Nordmark och Altmark samt till en mängd biskopsdömen, bland andra ärkebiskopsdömet Magdeburg, sjelfva medelpunkten för den vendiska missionen. Men under de saliske kejsarna (1024--1125) följde en afmattning. Äfven med de skandinaviska folken stodo venderna i liflig beröring, hvilken dels var af krigisk natur (ömsesidiga vikingatåg), dels bestod i handelsförbindelser. Dessa senare gingo i synnerhet öfver den veletiska ön Wollin, hvarest under 10:de och 11:te årh. blomstrade handelsplatsen Julin, af skandinaverna kallad Jom, af tyskarna Vineta. Derinvid grundades af nordiska vikingar det berömda Jomsborg (se d. o.). Under det 11:te årh., då nordmannatågen upphörde och venderna mindre hårdt ansattes af tyskarna, blefvo venderna djerfvare i sina härjningar, som nu drabbade i synnerhet de skandinaviska landen. Derigenom förmåddes särskildt Danmark att samverka med de tyska sträfvandena att betvinga venderna, och den norsk-danske