Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring

konungen Magnus den gode, understödd af sachsiska hjelptrupper, vann öfver dem en stor seger vid Lyrskovshede (se d. o.) 1043. Under denna vendernas storhetstid försökte obotritfursten Godschalk att samla dem till ett mäktigt rike och på samma gång på nationel väg kristna och civilisera dem, ett företag, som i viss mån gynnades från Danmark, men i synnerhet fann en kraftig befordrare i ärkebiskop Adalbert af Hamburg och Bremen. Visserligen mördades Godschalk 1066 af sina hedniska undersåtar, men hans verk fortsattes af hans son Henrik och Knut Lavard (se denne). Efter den senares död (1131) upplöstes dock detta välde, och härjningarna började med ny styrka, hvarom bl. a. vittna Konghälls förstöring 1135 och Sigtunas 1187, hvartill vendiska sjöröfvare åtminstone medverkade. Men nu följde omsider vendernas fullständiga kufvande. En väsentlig andel deri hade Albrekt Björnen (se denne), hvilken förenade Nordmark och Altmark till markgrefskapet Brandenburg. Men det var dock framförallt Henrik Lejonet (se denne), som, samlande Nord-Tysklands krafter, på fullt allvar återupptog och slutligen bragte till fullbordan de sachsiske kejsarnas stora verk: Vendlands kristnande och germaniserande, hvarvid den danske konungen Valdemar I på en gång var hans bundsförvant och medtäflare. Obotritfursten Niklot, som ledde vendernas motstånd, besegrades 1160, och hans son Pribislaw blef kristen och mottog Mecklenburg såsom län af Henrik. Valdemar intog 1168 Rügen samt förstörde det der belägna, åt Svantevit helgade vendiska nationaltemplet i Arkona. Det öfriga Pommern, der kristendomen grundats genom biskop Ottos af Bamberg missionsverksamhet (1124), kufvades af Valdemar och Henrik och blef ett omedelbart tyskt län 1181 under den inhemske fursten Bogislaw. De öfriga vendiska landen vid Östersjön kommo efter Henrik Lejonets fall under Danmark, hvars konung Knut VI derför antog titeln »de venders konge» (Lat. rex slavorum; sedermera, oriktigt, rex vandalorum), men de förlorades åter till Tyskland under Valdemar Sejr (se denne) och den olyckstid, som derefter inbröt öfver Danmark. De skildrade eröfringarna hade till följd den vendiska nationalitetens nästan fullständiga undergång. Venderna utrotades eller germaniserades; tyska kolonister inströmmade i deras land, och endast en mängd ortnamn röja nu, att landet mellan Elbe och Oder fordom varit slaviskt. Dock har en obetydlig spillra af den vendiska nationaliteten till våra dagar bevarats i öfre och nedre Lausitz inom en fyrkant, som bildas af orterna Peitz, Lübbenau, Bischofswerda och Löbau. De der bosatte sorbiske l. lausitzske venderna hafva bibehållit sitt slaviska språk, sorbiskan l. lausitzskan (se Vendiska språket), och efter 1840 har på detta äfven utvecklats en ganska rik literatur. Ehuru helt och hållet tyska, kallades de i vendernas område (Mecklenburg, Pommern o. s. v.) genom Henrik Lejonets eröfringar grundade städerna (Stralsund, Wismar, Rostock, Lybeck, Hamburg, Lüneburg) »de vendiska» och spelade under detta namn en lysande rol i Hansans (se d. o.) historia. -- Namnet Vendes konung, som af Gustaf Vasa omkr. 1540 upptogs i den svenska konungatiteln till följd af rivaliteten med Danmark, beror af en oriktig identifiering af vender med vandaler. Stödjande sig på Jordanes' berättelse att goterna utvandrat från Skandinavien och besegrat vandalerna i deras gamla bostäder vid Östersjön, ansåg han sig hafva lika god rätt till titeln »vendernas konung» som de danske konungarna och lade derför till »rex Svecorum et Gothorum» ordet »Vandalorum», som på svenska återgafs med »Vendes». -- Jfr Schafarik: »Slawische alterthümer» (1843--44) och Wendt: »Die germanisierung der länder ö. der Elbe» (1889). S. B.

Vendes artilleriregemente (n:r 3) erhöll sin nuvarande organisation 1872 och utgöres af 4 åkande batterier, förlagda i Landskrona, och 6 ridande, i Kristianstad. Regementet, hvars manskap anskaffas genom värfning med i allmänhet två års tjenstgöringstid, består af 72 officerare, 76 underofficerare och trumpetare med underofficers värdighet, 10 civilmilitärer och 1,129 man i nummer med 258 nummerhästar och 189 under exercistiden legda hästar jämte 60 kanoner. Till regementet höra dessutom 2 reservbatterier, hvilkas styrka dock är till största delen vakant. Se vidare Artilleri. C. O. N.

Vendes konung (d. v. s. venders, vendernas konung). Se Vender.

Vendetta (Ital., af Lat. vindicta, hämd), blodshämd, sådan den ända till nyaste tid utöfvats på Corsica. Se Blodshämd.

Vendidad-sade. Se Zend-avesta.

Vendiska kronorden, mecklenburgsk orden, stiftad d. 12 Maj 1864 af storhertigen af Mecklenburg-Schwerin och storhertigen af Mecklenburg-Strelitz gemensamt. Orden har 6 grader: storkors af första och andra klass, storkommendörer, kommendörer, riddare samt förtjenstkors i guld och i silfver. Dekorationen utgöres af ett åttaspetsigt, hvitt emaljeradt, gyllene kors med gyllene gripar mellan armarna och en blå midtsköld, som visar den vendiska kronan i guld och är omgifven af en röd rand med inskrift. Ordensbandet är för Schwerin rödt, med blå och gula ränder, för Strelitz blått, med gula och röda ränder.

Vendiska literaturen (sorbiska, lausitzska, serbiska literaturen) bestod intill midten af 19:de årh. nästan uteslutande af religiösa skrifter. Man känner från tiden före 1700 omkr. 20, från 18:de årh. omkr. 200 tryckta arbeten på vendiskt språk. I början af 1800-talet öfversatte pastor G. Mjen (Möhn) stycken af Klopstocks »Messias» till vendiska och skref en lofsång öfver språket på hexameter. 1809--12 utgaf Johan Dejka en månadsskrift, »Serbski powjedar a kurir» (Den sorbiske berättaren och kuriren). De mest betydande faktorerna i den vendiska renaissancen voro presten Andreas Lubjenski (1790--1840), som författade religiösa och moraliska skrifter, historiska berättelser m. m., och Andreas Seiler (1804--72, bekant med Palacký och Milutinovic), hvars samlade skrifter 1883 utgåfvos af Muka. I sin diktning ger Seiler, den förnämste diktaren på