Vignola

Vignola [vinjå'la], italiensk arkitekt under senrenaissancen, hette egentl. Giacomo Barozzi, men fick sitt tillnamn efter en liten ort Vignola (s. ö. om Modena), der han föddes, 1507. Efter sin faders död skickades han af modern till Bologna för att studera konst, för hvilket studium han tidigt visat stora anlag. Han började med måleri, men gick tidigt öfver till arkitektur. Derefter besökte han Rom för att på stället studera antikens byggnadsverk, hvartill han fick bästa tillfälle, då han snart efter sin ankomst erhöll uppdrag att mäta och teckna Roms vigtigaste antika monument. År 1537 lemnade han Rom och följde Primaticcio till Frankrike samt gjorde utkast for Frans I:s räkning, hvilkas utförande dock förhindrades af krig. Efter sin återkomst till Italien fick han först sysselsättning i Bologna, der han utförde Casa Bocchi (vid dômen), men framförallt Portico de' Banchi, en skickligt ombyggd pelaregång vid ena sidan af Piazza Vittorio Emmanuele, och Pal. Isolani i det närbelägna Minerbio. Hans tidigaste kolossalbyggnad var Pal. Farnese i Piacenza (1558), bekostadt af Margareta af Parma, blott till hälften färdigt, nu kasern, intressant som en af de första byggnader, der intet herskande detaljmotiv förekommer, utan blott proportionerna äro afgörande, medan detaljen är så enkel som möjligt och för resten endast delvis är utförd. Mera omfattande blef hans verksamhet i Rom, der han af Vasari presenterades för påfven Julius III, som 1550 utnämnde honom till sin arkitekt. Der fick han genast sysselsättning vid den villa, som Julius (1550--55) lät anlägga vid Via flaminia, norrut från Rom, mellan Porta del Popolo och Ponte Molle, och som ännu kallas »Vigna di papa Giulio». Hvem som varit upphof till de enskilda motiven i denna stora anläggning kan nu icke utredas: troligen påfven sjelf, men utförandet leddes dels af Vasari, dels af Vignola, som hade stor del i denna renaissancens högst intressanta sista villa. Honom tillerkändes äfven den arkitektoniska delen af Orti farnesiani, en trädgårdsanläggning, som sedan utgjorde ingång till utgräfningarna af kejsarepalatsen på Palatinus vid Forum i Rom, men som numera under utgräfningarna på Forum alldeles försvunnit. Det var en i perspektiviskt hänseende lyckligt ordnad anläggning med portal, grottor, trappor, springbrunnar och paviljong, som dock i dekorationen visade, att renaissancen lefde på sitt yttersta. Om Porta del Popolo bör tillskrifvas V. eller Michelangelo, är oafgjordt. -- V:s vigtigaste profana byggnadsverk är slottet Caprarola, på vägen mellan Viterbo och Rom, tillhörigt slägten Farnese. Under den senare delen af 1500-talet var detta slott en mönsterbild för arkitekterna, som länge vallfärdade dit för att studera, medan nu deremot mera sällan någon sådan besöker det förfallna palatset. Det är utfördt i form af en regelbunden femhörning kring en rund gård med storartade hallar. På en mäktig underbyggnad med en uppgång af s. k. appareljer (liksom på Lejonbacken å k. slottet i Stockholm) resa sig två hufvudvåningar, dekorerade med pilastrar samt med öppna arkadgångar i nedre våningen. I det inre äro alla salar och gemak utstyrda med historiska fresker af bröderna Zuccheri. -- Af V:s kyrkobyggnader märkes först Oratorium S. Andreae, utanför Rom något bortom den ofvan nämnda villan, en liten härlig renaissance-kyrka, byggd under Julius III till minne af hans räddning 1527 undan »il sacco di Roma» (Roms plundring), särskildt älskad af målarna för det sätt, hvarpå hon presenterar sig i landskapet. Vidare den kolossala S. Maria degli Angeli, ett stycke framför Assisi, anlagd 1569 efter utkast af V., men färdig först 110 år senare, med hvalf och kupol af Giulio Danti och Galeazzo Alessi. Slutligen den inflytelserikaste af dem, Il Gesù, den rika jesuitkyrkan i Rom (1568), der första gången den form infördes, som sedan upptogs af hela den efterföljande barockstilen, nämligen största möjliga höjd och bredd i det med tunnhvalf täckta hufvudskeppet och sidoskeppens ersättande med afslutna kapell samt kupol och absis, en anordning, som åstadkommer en ganska mäktig verkan. Den närmaste betydelsefulla inflytelsen deraf blef Carlo Madernas förlängning af den främre korsarmen i S. Peter i Rom. Kyrkan fullbordades 1575 af V:s lärjunge, Giacomo della Porta, ty under byggnadstiden hade V. aflidit, 1573. -- Sin mest genomgripande betydelse hade V. genom sin skrift om pelareordningarna (se d. o.), Regole delli cinque ordini d'architettura (1563; »Romerska kolonnordningarna efter Vignola», sammandr. öfvers. från franskan, 2:dra uppl. 1865), som ända fram till våra tider varit arkitekturens lagbok samt ännu här och der är rättesnöret, sedan dock de äkta grekiska ordningarna varit kända i mer än hundra år. V. står i spetsen för den riktning inom senrenaissancens arkitektur, som satte reflexion, kall beräkning och regler i stallet för en äldre tids entusiasm och inspiration och lade an på storartad totalverkan med likgiltighet för detaljen, men som dock efterlemnat utmärkta verk och ännu en tid hejdade den inbrytande manierismen. C. R. N.