Vigsel (Lat. benedictio sacerdotalis, »presterlig välsignelse») kallas den kyrkliga handling, hvarigenom en äktenskaplig förening stadfästes och helgas genom kyrkans välsignelse. Alltifrån den kristna kyrkans begynnelse har det varit ordning och sed att inträdet i äktenskapet förbundits med en kyrklig välsignelseakt, om denna än icke ansetts såsom ett vilkor för äktenskapets rättsliga giltighet. Den äldsta uppgift, som meddelar, att detta bruk iakttogs i den fornkristna församlingen, är ett yttrande af biskop Ignatius (död i förra hälften af 2:dra årh.) i brefvet till Polykarpus, kap. 5, hvilket gifver vid handen, att de kristne redan då varit angelägna att gifva religiös helgd åt inträdet i äkta ståndet. Den, som vill träda i äktenskap, säger han, skall, såsom öfligt varit, göra detta på ett gudligt sätt samt anmäla sig hos biskopen (församlingsföreståndaren) och utbedja sig dennes råd och samtycke. En annan kyrkolärare, Tertullianus, säger, att äktenskapsförbundet brukade beseglas och välsignas derigenom att de båda makarna infunno sig vid församlingens gudstjenst, deltogo i församlingens offertorium (frambärandet inför Herren af böner och offergåfvor) samt med henne begingo nattvarden. Något särskildt vigselritual förekom dock ännu ej. Efter hand blef det emellertid en allmän sed att prest och menighet vid offertoriet förenade sig i vissa formulerade förböner om Guds välsignelse öfver dem, hvilka för första gången såsom äkta makar deltogo i gudstjensten. I sammanhang med den romerska mässordningens utbildning anordnades sedermera i förbindelse med nattvarden en särskild kyrklig välsignelseakt, den s. k. brudmässan, som i ganska utbildadt skick förekommer i gamla sakramentarier redan i 5:te--8:de årh., ocb hvilken under hela medeltiden förblef stående form för den kyrkliga äktenskapsbenediktionen. Huruvida åter äktenskapet egentligen konstituerades genom den kyrkliga välsignelsen i och genom »brudmässan» eller genom det urgamla bruket att nupturienterna (de, som skulle gifta sig med hvarandra) inför församlingsföreståndaren förklarade sitt ömsesidiga samtycke till förbindelsens ingående -- hvarigenom deras äktenskapsförbund ansågs vara konfirmeradt --, derom var man under medeltiden ingalunda på det klara. I Österlandet afgjordes saken genom ett kejserligt edikt af år 893, som förklarade, att äktenskapet först genom kyrklig vigsel skulle anses ega laglig giltighet. I större delen af Vesterlandet åter ansågs den presterliga trolofningen vara tillfyllest för ett äktenskaps laglighet. Men i den germanska kyrkan gjorde sig åtminstone från 14:de årh. den uppfattningen alltmera gällande att äktenskapet konstituerades först genom den kyrkliga benediktionsakten, vigseln, hvarför ock denna ansågs nödvändig för att äktenskapet skulle kunna betraktas såsom fullgiltigt. Inom hela kyrkan har man emellertid från begynnelsen alltjämt varit ense derom att, om än äktenskapets rättsliga bestånd måste anses oberoende af kyrklig vigsel, det dock är i öfverensstämmelse med allmän kristlig sed och ordning att vid ett äktenskaps ingående kyrkans välsignelse sökes och undfås. Derför gick ock kyrkans sträfvande under hela medeltiden alltjämt ut på att den urgamla trolofningen inför presten måtte i form af ett uttalande af consensus matrimomalis (samtycke till äktenskap) från kontrahenternas sida flyttas in i den kyrkliga vigseln såsom ett moment i denna. Vid slutet af medeltiden hörde det ock i regeln till ordningen att vigselakten innehöll äfven de s. k. brudfrågorna. Reformationstiden gjorde ingen väsentlig ändring i det bestående i detta hänseende. Utan att vilja förneka, att kyrklig vigsel ej kan betraktas såsom ett oundgängligt vilkor för ett äktenskaps erkännande såsom rättsgiltigt, betraktade äfven den evangeliska kyrkan den kyrkliga vigseln såsom nödvändig för konstituerandet af ett kristligt äktenskap och fordrade derför såsom en kyrklig pligt af sina medlemmar att icke ingå äktenskap utan att begära kyrklig vigsel. Denna kyrkliga ordning har också ständigt understödts och stadfästs genom den evangeliska kyrkans, liksom äfven i allmänhet genom statens lagstiftning. Betänkliga olägenheter af flere slag, framkallade derigenom att kyrkans medverkan vid äktenskapets ingående var nödig äfven för detsammas borgerliga giltighet, föranledde dock tid efter annan införandet af en borgerlig form för äktenskaps ingående, det s. k. civiläktenskapet (se d. o.), dels såsom obligatoriskt (tvunget), dels såsom fakultativt (frivilligt) för dem, som sådant åstunda.
Beträffande den liturgiska anordningen af den kyrkliga vigseln inom den tysk-lutherska kyrkan blef Luther den förste vägvisaren genom sin för detta ändamål utgifna »Traubüchlein». Enligt densamma skall brudvigseln innefatta tre hnfvudmoment, nämligen 1) kopulationen, brudfrågornas framställande, hvarefter kontrahenterna vexla ringar och presten lägger deras händer tillsammans med de orden: »Was Gott zusammenfügt soll kein mensch scheiden», samt högtidligen i den treenige Gudens namn förklarar dem vara äkta makar; 2) bibellektionen, uppläsandet af åtskilliga bibeltexter, som handla om äktenskapet, samt 3) benediktionsbönen. Detta Luthers formulär lades till grund för nästan samtliga de äldre lutherska kyrkoordningarnas vigselritual. Det äldsta vigselritualet inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan är det, som förefinnes i Olaus Petris »Een Handbock påå Swensko» af år 1529. I olikhet med Luther, som alldeles lösgjorde vigselakten från dess traditionella förbindelse med mässan och i stället gjorde den till en sjelfständig akt, ställde Olaus Petri brudvigseln i närmaste samband med den allmänna församlingsgudstjensten, i det att en del af vigselakten försiggick framför kyrkodörren, i det s. k. vapenhuset, straxt före högmässans begynnelse och en annan del åter, »brudmässan», följde omedelbart efter nattvardsdistributionen. Denna »brudmässa», som utgör en tydlig reminiscens af medeltidskyrkans »brudmässa», begynte med att presten, medan brudparet stod »under pellet», från altaret läste en kollekt samt derefter sjöng den s. k. »brudprefationen», som utmynnade i en utförlig benediktionsbön öfver brudparet. »Brudmässan» fick dock begagnas endast då, när det var fråga om yngre jungfrur, men icke, när det gällde mera ålderstigna eller enkor. Efter återkomsten till brudhuset följde äfven en kortare benediktionsakt. I den »Ordning om äktenskapet», som 1571 års kyrkoordning meddelar, vidhålles samma åskådning som i den gamla kanoniska kyrkorätten, nämligen att laga fästning (se d. o.) l. trolofning är tillfyllest för att göra äktenskapet rättsgiltigt; men i denna ordning föreskrifves på samma gång, att ingen må saklöst sänggå med sin fästeqvinna, förrän de undfått kyrkans välsignelse genom kyrklig vigsel enligt kyrkohandbokens föreskrift. Samma kyrkoordning medgifver dock, att när några märkliga orsaker eller hinder förefinnas för vigsel i. kyrkan, kontrahenterna må begära och undfå kyrkans välsignelse hemma i husen. I 1614 års kyrkohandbok blefvo åtskilliga förändringar vidtagna. Den förmaning i afseende på äktenskapet, som presten, enligt 1529 års handboksformulär, redan före lysningen skulle ställa till kontrahenterna, flyttades nu in i sjelfva vigselakten såsom inledning till denna. Vidare skulle presten efter ringpåsättningen uttala en högtidlig stadfästelse af äktenskapet med följande slutord: »Derför fogar jag, såsom en Kristi tjenare, häruppå dem i äktenskapsstadga och förbund tillsammans i namn Faders och Sons och den Hel. andas. Amen». Äfven utvidgades bibellektionen och insattes välsignelsen i sammanhang med benediktionsbönen före mässan. Vigtigast torde den förändringen hafva varit, att hela den till kyrkovigseln hörande akt, som utfördes före mässan och som förut till största delen plägat försiggå vid kyrkodörren, nu deremot flyttades in i kyrkan och utfördes framför altaret. Genom 1693 års handbok skedde inga väsentliga förändringar i det gängse vigselritualet. Äfven vår nu gällande kyrkohandbok af år 1811 har i afseende på anordningen och gången af vigselakten i dess helhet följt de äldre förebilderna, om än åtskilliga icke ovigtiga förändringar vidtagits i formuleringen af de till vigselakten hörande styckena. Särskildt med afseende på vigselaktens sista stycke, välsignelsen, innehåller 1811 års handbok tvänne alternativa sätt för dess utförande, nämligen ett kortare och enklare antingen i hemmet eller i kyrkan, ett annat åter utförligare och mera högtidligt med brudmässa och brudpell, det sistnämnda dock med samma inskränkning, som de redan i 1529 års handbok angifna förhållandena medföra. -- Rörande vigsels förrättande föreskrifva den svenska kyrkolagen och allmänna lagen, att vigsel skall efter föregången lysning (se d. o.) förrättas af prest i vittnens närvaro och i kyrkan, der ej fästehjonen begära, att den må ske annanstädes. Vigsel får dock ej förrättas på stora högtidsdagar, såsom förste dag jul, påsk och pingst, och bör ej häller tillåtas mellan predikningarna på sön- och högtigsdagar. Angående lysning och vigsel vid äktenskap emellan medlem af svenska kyrkan och medlem af främmande trossamfund eller emellan medlemmar af främmande trossamfund finnas föreskrifter i k. förordningarna d. 20 Jan. 1863 och d. 31 Okt. 1873 (se derom Civiläktenskap). J. H. B.