Vigt, fys., kallas måttet på tyngdkraftens verkan på kroppar vid jordens yta. Beroende på storleken af den enhet, som väljes för mätandet af denna verkan, uppstå olika vigtsystem. I Sverige har man till mätande vigtsenhet tagit den tryckning, som en kubikcentimeter rent vatten vid + 4° C temperatur till följd af tyngdkraften utöfvar på sitt underlag; denna enhet kallas gram (se vidare Metersystemet). Grammen är nu antagen till vigtsenhet i de flesta land i Europa (utom i Danmark, England och Ryssland). Den engelska vigtsenheten kallas pound, = 0,453593 kg., den ryska pud = 16,382 kg., den danska pund = 0,5 kg. (se vidare i de olika landens artiklar redogörelsen för deras vigtsystem). Bland äldre, till ingången af år 1863 gällande svenska vigtsystem äro att märka: viktualievigten (»svår vigt»), med skålpundet l. marken ([pund]) till enhet (1 [pund] viktualievigt, senare benämnd »ny vigt», var = 425 gr.) samt Stapelstadsvigten (äfven »lätt vigt»), uppstads-, tackjerns- och bergsvigten äfvensom den forna myntvigten och den äldre medicinalvigten, hvilka hade till enhet »ass» (1 ass var = 48 mg.).
1 mark stapelstadsvigt var lika med 7,078,4 ass 1 » uppstadsvigt » » » 7,450,016 » 1 » tackjerns- och bergsvigt » » » 7,821,632 » 1 lödig markguld » » » 4,637,62 » 1 » » silfver » » » 4,384, » 1 libra l. skålp. medicinalvigt » » 7,416, »
(Jfr Mark och Troyvigt.) Bland större enheter brukades skeppundet (Sk[pund]), = 20 pund (L[pund]), hvart och ett om 20 marker l. skålpund; tackjerns-vigten hade dock 26 pund på skeppundet (se vidare Lispund och Skeppund). En skeppsläst (»svår läst») ansågs i tyngd = 14 Sk[pund] 8 L[pund] viktualievigt eller 21 à 22 tunnor råg (se vidare Läst, 2). Om fartygs drägtighet se Drägtighet.
Alldenstund tyngdkraftens verkan är olika stor på olika ställen på jorden, är äfven vigtsenheten, grammen, olika stor på olika ställen. En gramvigt trycker hårdare på sitt underlag t. ex. i Stockholm än i Paris. Detta har dock ingen betydelse i praktiken, då man väger med vigter, ty dessa förändras i proportion lika mycket som det, som väges; men vid vägning med fjädervågar är skilnaden märkbar. Inom vetenskapen är det tydligen af största vigt, att de mätande enheterna äro för alla förhållanden konstanta, och derför har man, särskildt inom elektriciteten, alltsedan Pariskongressen 1881, antagit ett nytt måttsystem »det absoluta», i hvilket vigten, som ju egentligen är en kraft l. tyngdkraftens mått, ej ingår såsom grundenhet, utan ersättes med massenheten (»gramme masse»), som är lika med massan hos en gramvigt i Paris. Denna massas (se Massa) vigt förändras visserligen, om hon flyttas från ett ställe till ett annat, men mängden massa förblir oförändrad. Den kraft, som förmår meddela denna massenhet en acceleration af 1 cm., kallas en »dyn», hvilken således i Stockholm, der tyngdkraftens acceleration är 982 cm., är lika med 1/982 af grammen eller den uti det praktiska måttsystemet begagnade kraftenheten. A. Bi-n.