Vokalharmoni, i ordets vanliga, mera inskränkta bemärkelse, kallas inom språkvetenskapen den för de ural-altaiska språken karakteristiska företeelsen att stamstafvelsens vokal eller vid flerstafvig stam dennes sista vokal utöfvar på de följande vokalerna i aflednings- och böjningsuffix ett sådant inflytande, att de senare blifva af samma klass, »hårda» eller »mjuka», som den förra samt att äfven inom stammen sjelf vokalerna måste vara af samma klass, antingen alla hårda eller alla mjuka. Vid den till hela vokalserien utsträckta s. k. »binära» vokalharmonien, t. ex. i jakutiskan och osmanli, delas vokalerna i två klasser, de gutturala, bakre eller hårda, a, o, u, y (hårdt i = ryskt [y]), och de deremot svarande palatala, främre eller mjuka, ä (eller öppet e), ö, ü, i. I enlighet dermed hafva flere suffix blott två former, t. ex. turk. plur. -lar, -ler: kapu-lar, portar, kol-lar, slafvar, kide-ler, kattor, giünler, dagar. Men vidare indelas här vokalerna i två andra klasser: tunga, a, o, ä, ö, och deremot svarande lätta, y, u, i, ü; och för suffix med fyra former gäller då, utom den förutnämnda, äfven den regeln att då stamstafvelsen har tung vokal, står i suffixet samma eller motsvarande lätta, och vid lätt vokal i stammen samma eller motsvarande tunga vokal i suffixet, t. ex. jakut. plur. aga-lar, fäder, äsä-lär, björnar, ogo-lor, barn, dörö-lör, remmar, turk. possessiv för 1:sta pers. sing. bas-ym, mitt hufvud, kyz-ym, min flicka, kol-um, min slaf, köj-üm, min by, kilrk-um, min pels, ev-im, mitt hus. I de flesta ural-altaiska språk omfattar vokalharmonien dock ej hela vokalismen, utan är »ternär», nämligen så, att, såsom i finskan, bredvid de hårda a, o, u och de motsvarande mjuka ä, ö, y (= ü) finnas två »neutrala» vokaler, e, i, hvilka i suffixen kunna förenas med såväl hårda som mjuka stamvokaler, medan de vid förekomst i stammen hälst fordra mjuka vokaler i suffixen, t. ex. talo, gård, essivus talo-na, såsom gård, yö, natt, ess. yö-nä, nomin. jo-ka, hvilken, mi-kä, hvilken?, ess. jo-na, mi-nä. I Magyar. står e som tecken både för den mjuka korrespondenten till a (sal. = ä) och för det sjelfständiga neutrala e, t. ex. hal-ban, i fisk, szem-ben, i öga. hal-ig, till fisk, szem-ig, till öga. Castrén och Lönnrot anse sig dock kunna uppvisa, att de neutrala e och i i finskan och de flesta andra språk ursprungligen icke varit neutrala, utan haft hvardera sitt hårda och mjuka ljud, men att, då dessa aldrig åtskildes i skrift, de slutligen sammanfallit till ett, hvarvid i finskan det mjuka och i magyariskan mestadels det hårda uttalet blifvit rådande. Intet språk eger en alltigenom konseqvent vokalharmoni. Fullständigast genomförd är den i magyariskan och i finskan, dernäst i jakutiskan och turkiskan, minst i Ostjak., Mordvin. och Syrjän., medan i Votjak. och Tjeremiss. finnas blott några spår deraf. -- Om vokalharmoniens egentliga väsende och ursprunglighet äro meningarna delade. Några, såsom Böhtlingk och Donner, anse, att den beror på en rent ljudfysiologisk disposition i talorganen hos de ural-altaiska folken samt att den således ursprungligen tillhört och varit fullständigt genomförd i alla dithörande språk, men sedermera i de flesta af dessa hämmats och inskränkts genom inverkan af främmande språk. Till stöd derför anföres, att i åtskilliga språk, särskildt Syrjän. och Votjak., der vokalharmonien nu är mycket ofullständig och oregelbunden, de äldsta minnesmärkena uppvisa densamma i långt större och regelbundnare omfattning. Andra deremot, såsom Riedl och Adam, se i vokalharmonien en psykologisk företeelse, som sträfvar att gifva uttryck åt ordets enhet, t. ex. af Magyar. fa, träd, och vel, följe, blir först fa-vel, »träd-följe», men sedermera, när (i och med att den afsedda betydelsen »med träd» blir klarare för språkmedvetandet såsom enhetligt begrepp) det senare ordet förlorat sin sjelfständighet och öfvergått till suffix, ljuder ordet fa-val. De skilda språken hafva då i fråga om den senare sammansättningsledens sjelfständighet stannat på olika grader af utveckling, och den fullständigt genomförda vokalharmonien i några språk är således den sista utvecklingsformen, icke det ursprungliga förhållandet. Detta styrkes af magyariskan, der i motsats till Syrjän. och Votjak. de äldsta minnesmärkena tydligen visa, att vokalharmoni icke fanns i en hel mängd fall, der den sedermera gjort sig gällande. -- Äfven i andra språk än de ural-altaiska har man funnit sporadiska företeelser af vokalharmoni, såsom t. ex. i telugu (se d. o.) katti-ki, åt knifven, men anna-ku, åt brodern. Stundom fattas ock termen vokalharmoni så vidsträckt, att den betecknar hvarje inverkan af en stafvelses vokal på en annans och således äfven innefattar t. ex. det germanska »omljudet» (se d. o.), der inverkan sker från efterföljande på föregående vokal mot föregående på efterföljande inom den ural-altaiska vokalharmonien. -- Jfr Adam: »De l'harmonie des voyelles dans les langues ouralo-altaïques» (1874). H. A.
Nordisk familjebok · första upplagan
Vokalharmoni
Ämne: Fonetik och språkljud · Språk, skrift och grammatik
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 17 (1893), sp. 1313–1315 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗