Volapük [vålapy'k], d. v. s. »verldsspråket», är namnet på ett af den badenske pastorn Johann Martin Schleyer (f. 1831) konstrueradt språk, som denne 1879 och de följande åren offentliggjorde och försökte få antaget till internationelt begagnande. -- Schleyer saknade icke föregångare. Redan filosoferna Bacon, Cartesius och Leibniz sysselsatte sig med det stora problemet att åstadkomma ett »verldsspråk», som kunde af jordens skilda folkstammar med lätthet användas till ömsesidiga meddelanden, och flere förslag till problemets lösning publicerades på 1600-talet. Mest bekant är det, som framställdes af den engelske biskopen John Wilkins 1668. Äfven under de följande århundradena hafva många »universalspråk» uppträdt, så att samtliga de gjorda försöken nu torde icke mycket understiga ett hundratal. Dels har man velat åstadkomma blott ett gemensamt system af skrifttecken, en s. k. pasigrafi (se d. o. och Signal), hvars särskilda tecken motsvara vissa, i olika språk på olika sätt benämnda begrepp, dels har man sökt tillvägabringa ett sådant språk, som kunde ej blott skrifvas, utan äfven talas af alla folk, en s. k. pasilali. En sådan kan åstadkommas antingen derigenom att ett historiskt gifvet, verkligen existerande språk användes till internationelt bruk, eller derigenom att man bildar ett nytt språk, vare sig med begagnande af beståndsdelar i ett eller flere befintliga eller ock med fritt skapande af ljudförbindelserna. I sjelfva verket visar historien åtskilliga exempel på språk, som för en tid fått större eller mindre internationel utbredning. Detta var förhållandet med grekiskan i vestra Asien och Egypten århundradena närmast efter Alexander den stores eröfringståg, med latinet först hos de af romarna underkufvade folken samt sedermera -- i ännu större geografisk utsträckning -- såsom den katolska kyrkans och den lärda bildningens språk. På ett liknande sätt har »de semitiska folkens latin», arabiskan, herskat bland muhammedanerna, och i nyare tid har franskan länge varit hofvens och diplomatiens språk, engelskan till viss grad handelns och sjöfartens. Ytterligare kan anföras, att portugiserna vid sina eröfringar i Asien betydligt förenklade sitt språk för att göra det begripligare för infödingarna, samt att denna förenklade portugisiska verkligen kom i bruk hos flere folk och ännu på sina ställen finnes qvar. Äfven »blandspråk» hafva egt och ega ännu stor betydelse vid förbindelser mellan olika folk, t. ex. lingua franca och pidgin-engelska (se dessa ord). Deremot har hittills aldrig någon framgång vunnits af de många försöken att utan begagnande af de befintliga språken fritt konstruera ett »filosofiskt» universalspråk. På senare tider hafva derför vid bildandet af artificiella verldsspråk i regeln historiskt gifna kulturspråk blifvit anlitade. Denna väg hade man beträdt redan i 18:de årh., då en författare i den stora franska encyklopedien (art. »Langue nouvelle») ville vinna målet genom förenkling och sammansmältning af de romanska språken. Väsentligen samma grundtanke uppträder i våra dagar uti »la langue internationale néo-latine» af E. Courtonne (Nizza 1875--84); och åtminstone fem olika tyska förslag under 1880- och 1890-talen gå ut på att förenkla och modernisera latinet till allmänt bruk (jfr i synnerhet I. Eichhorn: »Eine neue weltsprache», 1887; E. Lauda: »Kosmos», 1888; och E. Heintzeler: »Universala», 1893). År 1863 framställde en »D:r P.» förslaget att förenkla tyskan till »weltdeutsch», och 1889 sökte en amerikan (Elias Molee i Bristol, Dakota) genom sammansmältande af tyska och engelska åstadkomma ett verldsspråk (»germanik english») o. s. v. I motsats till dessa försök bildar volapük sitt ordförråd af såväl germanska som romanska beståndsdelar.
Vokalerna i volapük äro a, ä, e, i, o, ö, u, ü, hvilka alla uttalas »som motsvarande tyska», men »alltid äro långa». Af konsonanterna uppgifvas b, d, f, g, h, k, l, m, n, p, r, s, t, x och z hafva samma ljudvärde »som i tyskan»; deremot är c = dsch, j = sch, q = ch, v = w, y = j. Dubbelskrifning (och långt ljud) af konsonant förekommer ej. Hufvudbetoningen faller alltid på ordets sista stafvelse. Substantivet har samma fyra kasus som tyskan, saknar kasusändelse i nominativ (som utom sina vanliga funktioner äfven har den att följa efter preposition) samt har i genitiv -a, i dativ -e, i ackusativ -i och i pluralis -s (tillagdt efter kasusändelsen). Adjektivet, som bildas genom suffixet -ik, är oböjligt till genus, numerus och kasus, men kompareras genom ändelserna -um och -ün. Substantivpronomina böjas såsom substantiven. Artikel saknas. Verbet bildar finita former genom suffigering af personalpronomina, tempora för förfluten och tillkommande tid (imperf., perf., plusqvamperf., fut., fut. exakt.) genom prefixen (augmenten) ä-, e-, i-, o-, u-. Genom ett efter augmentet inskjutet -i- åstadkommes »durativ», betecknande handlingens fortvaro. Af aktiv form bildas passiv genom prefix (pa- eller p-), af indikativ öfriga modus (konjunktiv, konditionalis och imperativ) genom suffixer. -- Ordbildningen försiggår, såsom förut antydts, hufvudsakligen derigenom att stammarna (= substantiven i nom. sing., vissa partiklar o. s. v.) lånas från ett eller annat af de stora kulturspråken. Någon gång blir uttalet alldeles eller i det närmaste oförändradt, t. ex. ji (uttaladt »schi», af Eng. she), smok (Eng. smoke), no (=nej; Eng. no), mit (Eng. meat), kek (Eng. cake), si ( = ja!; Ital. och Fr. si), e (= och; jfr Ital. e och Fr. et), fe (= visserligen; jfr Ital. fe), son (T. sohn), veg (T. weg), lob (T. lob), jön (uttaladt »schön», = skönhet; jfr T. schön), ibo (= ty; R. ibo). Oftare vidtagas dock »förenklingar», t. ex. smel (Eng. smell), tik (= tanke; jfr Eng. to think), läd (Eng. lady), pük (= språk; jfr Eng. to speak), kap (Lat. caput), pop (Lat. populus), nim (Lat. animal), pot (post), lab (Lat. habere), lop (Fr. opéra). Särskildt undvikes gerna r, »emedan kineserna icke kunna uttala detta ljud», t. ex. bil (T. bier), klig (T. krieg), dlin (Eng. drink), lil (Eng. ear), vol (Eng. world), Yulop (Europa), pat (Fr. particularité). Många ord äro alldeles godtyckligt bildade, såsom räkneorden och ett stort antal af de prefix och suffix, genom hvilka afledning eger rum. Sammansättning förekommer äfven och verkställes ungefärligen som i tyskan.
Volapük har på kort tid vunnit betydligt större spridning än något annat konstgjordt verldsspråk. Å ena sidan är insigten af de stora fördelar, som tillvaron af ett allmänt antaget internationelt språk skulle medföra, nu för tiden mera spridd än tillförene; och å andra sidan har volapuk haft flere nitiska målsmän, som med entusiasm fört dess talan till massorna, hvilka så mycket hällre lyssnat till volapükisternas stora löften, som de icke haft kännedom om, att frågan kan lösas äfven på andra sätt. F. n. uppgifva volapükisterna sjelfva sitt antal till flere hundra tusen, några säga en million. Läroböcker i volapük äro utgifna på åtskilliga språk, och äfven i öfrigt finnes en ganska rik literatur i ämnet. Likväl måste man starkt betvifla, att Schleyers konstspråk någonsin skall nå sitt mål. Hindren torde ej så mycket ligga i volapüks yttre ofullkomligheter, bland hvilka motståndarna särskildt framhålla verbens (och i någon mån äfven substantivens) alltför konstiga böjning samt ännu mer de våldsamma ändringarna af låneorden, som mestadels blifva oigenkänliga. Men hufvudsvårigheten för volapük -- liksom för hvarje annat konstgjordt språk -- blir att tillräckligt bestämma och begränsa betydelseomfånget för hvarje särskildt ord i språket. Redan hafva några af volapükisterna sjelfva uttalat sig för att »alltid låta en viss preposition i volapük motsvara en och samma tyska preposition» -- och dylika stadganden skulle, om volapük antoges till verkligt verldsspråk, blifva nödvändiga äfven för många andra, ja, noga taget, för alla ord. Ty i grunden är volapük icke annat än en förklädd tyska; det stora flertalet af dess anhängare består också af tyskar och personer, som kunna tyska. Men om vägen till volapük måste gå igenom tyskan, faller det lätt i ögonen, att hela sträfvandet måste dömas som onyttig förkonstling; ty hvarför då ej hällre med ens söka införa tyskan sjelf som universalspråk? Och är det möjligt att göra ett af de stora kulturfolkens språk till internationelt meddelelsemedel, så måste tvifvelsutan engelskan hafva mycket större utsigter, såsom redan vida mera spridd och derjämte betydligt lättare att lära (den med allt skäl öfverklagade regellösa stafningen kunde naturligtvis utan svårighet förenklas för ändamålet).
Samma hufvudanmärkning som mot volapük kan riktas mot de medtäflare till detta språk, som på sista tiden uppträdt. De förnämsta af dem tyckas vara pasilingua (af P. Steiner, offentliggjordt 1885 o. f.), la lingvo internacia l. esperanto (af L. Samenhof, 1887; bearb. för Sverige af Lundquist 1889, Backman 1892, Jonsson 1893) samt la lengua católica (af Alb. Liptay, 1890). I dessa äro stamorden, liksom i volapük, lånade från de moderna kulturspråken och latin, men mindre vanställda. -- Angående volapük kan för öfrigt hänvisas till ett stort antal skrifter på tyska af J. M. Schleyer m. fl. och på franska af Aug. Kerckhoffs. På svenska finnes af A. Neovius en uppsats om volapük i »Finsk tidskrift» för 1886 samt följande läroböcker: »Fullständig lärokurs i volapük» (2:dra uppl. 1887) af G. Liedbeck, »Handelskorrespondens på svenska och volapük» af densamme (1888), »Volapük-svensk ordbok» och »Svensk-volapük ordbok» af densamme (båda 1887), »Lärobok i volapük» af K. G. Säterstrand (1889) samt »De första grunderna till volapük» af A. K. (3:dje uppl. 1887). G. C-d.