Voltaire [våltär], François Marie Arouet (det sistnämnda var hans slägtnamn; namnet Voltaire -- ett anagram af AROVET L(e) I(eune) -- antog han 1728), fransk författare, föddes i Chatenay i närheten af Paris d. 20 Febr. 1694 (enl. andra uppgifter i Paris d. 21 November s. å.). Hans fader, François Arouet, var f. d. notarie, skattmästare i »la chambre des comptes»; hans moder, Marguerite d'Aumart, härstammade från en adlig familj i Poitou. Deras son François Marie var vid födelsen så svag, att man misströstade om hans lif, och han led hela sitt långa lif af en bräcklig helsa. Redan vid sju års ålder förlorade han sin moder och rönte alltifrån barndomen inflytande af sin fadder, abbé de Châteauneuf, »un abbé sans abbaye et sans foi», hvilken introducerade honom hos sin älskarinna Ninon de l'Enclos (som testamenterade honom 2,000 livres till bokinköp). Sin skolbildning erhöll han, såsom så många andra af Frankrikes fritänkare, under jesuiternas ledning, nämligen i Collége Louis-le-Grand. -- Vid sexton års ålder lemnade han jesuiternas skola och kastade sig in i Paris verldsliga kretsar. Hans fader ville, att han skulle utbilda sig i hans yrke; men det var poesien och literaturen, till hvilka redan nu den unge Arouet kände sig med hela sin natur dragen, och i stället för att skrifva protokoll och föra räkenskaper författade han poem och umgicks i den eleganta verldens salonger, der redan nu hans snille gjorde honom till prinsars och ädlingars like trots hans anspråkslösa härkomst. Vid 18 års ålder började han tragedien »Oedipe» och täflade i Franska akademien med ett ode öfver religiöst ämne, utan att vinna priset. För att rycka honom undan dessa sysselsättningar och de lättsinniga nöjena sände hans fader honom till Haag, der han skulle tjenstgöra i ambassaden under markis de Châteauneuf, abbéns broder. Der förälskade han sig i äfventyrerskan m:me du Noyers dotter Pimpette. Modern motsatte sig förbindelsen och klagade hos ambassadören. Arouet arresterades, men visste att ändå fortsätta mötena med Pimpette, tills han återskickades till Paris. M:me du Noyer hämnades på honom genom att i sina «Lettres galantes» offentliggöra hans bref till dottern! Men man lefde nu under regentskapets lättsinniga dagar, och denna sorts ryktbarhet bidrog i Paris snarare till den unge skaldens popularitet än tvärtom, då han nu åter uppträdde i salongerna, samtidigt med att fadern tvang honom att arbeta hos en prokurator. Snart sökte han dock sin tillflykt ute på landet hos en vän till hans fader, en herr de Caumartin på château de Saint-Ange, der han i ro kunde egna sig åt sina vittra försök. Hans värds fader underhöll den unge gästen med berättelser ur Frankrikes historia och entusiasmerade honom för Henrik IV. Så växte tanken upp hos honom att förhärliga sin hjelte i ett epos. Han läste och läste omigen Virgilius' Aeneid och författade efter dess mönster början af »la Henriade». -- Återkommen till Paris, föll han offer för den ryktbarhet han redan vunnit såsom satirisk poet. Han misstänktes nämligen för att vara författare till en satir, riktad mot den tvänne år förut bortgångne Ludvig XIV, och sattes fördenskull på Bastiljen. Der använde han väl sin tid: han skref några af de bästa delarna af Henriaden och fullbordade Oedipe. Hertigen af Orléans återgaf honom emellertid snart friheten. Skalden föreställdes för regenten och erhöll af denne en gratifikation. Dessa nyvunna höga relationer satte honom ock i tillfälle att få sin tragedi Oedipe (1718) uppförd på Comédie Française, der den gjorde stor lycka. Denna framgång försonade också författarens fader med hans poetiska sysselsättningar, och han kunde derefter ostördt egna sig åt dem vid sidan af mondaina nöjen i Paris' salonger och på de förnämes slott ute på landsbygden. Från en sådan utflykt återkom han med tragedien Artémire (1720), som dock ej gjorde lycka, skref sedan den melankoliska Epître à Uranie, uppförde tragedien Mariamne (1724), hvarmed han ej häller lyckades återvinna sin popularitet, och den lilla komedien l'Indiscret (1725), som hade större framgång. Vid samma tid framträdde la Henriade inför offentligheten, i det nämligen abbé Desfontaines lät trycka detta arbete i stympadt och modifieradt skick under titeln la Ligue. Författarens planer att sjelf utgifva en korrekt upplaga försenades genom att Ludvig XV vägrade att låta arbetet dediceras till sig och korsades sedan helt och hållet af ett obehagligt äfventyr, hvari författaren invecklades genom en qvick sarkasm, riktad mot en chevalier de Rohan vid en diner hos hertigen af Sully. Chevaliern hämnades genom att låta sina betjenter prygla upp V. på öppen gata. V. utmanade honom, men dagen för duellen visade Rohans familj för premierministern en politisk satir, hvari skalden utsatt denne för sin elaka qvickhet. V. blef arresterad under natten och förd till Bastiljen -- för andra gången, och nu ej genom något misstag. Han fick ock sitta der sex månader och måste vid frigifningen gå i landsflykt. Han begaf sig då till England. Det var i Aug. 1726, som han anlände till London. Der blef han på det välvilligaste mottagen af lord Bolingbroke och dennes vänner samt vistades tvänne år på ett gods i närheten af London, Wandsworth, tillhörigt den rike köpmannen Falkner. De orättvisor, som träffat honom i Frankrike, hade redan af den lättsinnige verldsmannen och frivole skämtaren gjort en allvarlig oppositionsman mot den hycklande, ljusskygga kyrkan och den godtyckligt despotiska konungamakten. Sitt positiva ideal lärde han nu känna i England, hvars fria statsförfattning och allvarliga tänkare bildade en så skarp motsats till det dåtida Frankrike. Han var närvarande vid Newtons begrafning (1727) och fördjupade sig i dennes skrifter, studerade Bacon och Locke, inträngde i Shaksperes och Miltons för honom så exotiska skönhetsverld och framförallt inandades den andligt stärkande luften bland »free thinkers», sådana som Bolingbroke, Shaftesbury, Pope och Swift. Sina intryck gaf han literär form i de sedan så ryktbara »Lettres anglaises», hvilka han såsom privatbref hemsände till vännen Thiériot i Frankrike. Äfven vid Georg I:s hof blef V. väl mottagen, fick tillegna sin nu utkommande upplaga af Henriaden åt drottningen och erhöll så hela det förnäma England till afnämare (boken inbragte honom 150,000 livres, och dermed grundlades den stora förmögenhet, som vid V:s död uppgick till ett belopp, hvilket i nuvarande mynt skulle motsvaras af 7--8 millioner francs). Emellertid längtade han åter till Frankrike, och efter tre års vistelse i England återvände han (våren 1729) till Paris -- med alla upplysningstidehvarfvets idéer i sitt hufvud. I Paris återfann V. under kardinal de Fleurys lugna ledning samma tomma lif, som han lemnat, och som han nu såg med så förändrade ögon. Han blandade sig ej nu i salongernas vimmel, utan lefde tillbakadraget i Faubourg Saint Marceau, der han fullbordade flere i England började arbeten, först (1730 och 1731) tragedierna la Mort de César, med tydlig Shakspere-imitation, och Brutus, tillegnad lord Bolingbroke och försedd med ett företal, hvari författaren sökte klargöra skilnaden mellan den franska och den engelska tragedien. Intet af dessa båda republikanskt allvarliga skådespel gjorde lycka inför den ytliga Paris-publiken, men i stället spredos de och dermed författarens rykte öfver hela Europa. Det var dock på ett helt annat område, som han först skulle förvärfva sin egentliga popularitet. Då han vid denna tid genom ett versifieradt försvar för minnet af den ryktbara, då nyligen aflidna aktrisen mademoiselle Lecouvreur, hvars stoft man vägrade kyrklig begrafning, åter ådragit sig de maktegandes ovilja och derför ej kände sig säker i Paris, drog han sig tillbaka till Rouen och egnade sig i stillhet åt sina historiska studier. Redan i England hade bekantskapen med några svenskar riktat hans uppmärksamhet på Karl XII:s romantiska hjelteskepnad. Han studerade nu såsom föredöme Quintus Curtius' skildring af Alexander den stores lif och fullbordade så sin ryktbara Histoire de Charles XII (1731), som inom ett år upplefde tjugo upplagor. (A. Waddington utgaf 1891 en uppl. af »Charles XII» med en inledning, hvari redogöres för V:s franska källor samt lemnas en redogörelse för Sveriges inre historia under Karl XII.) Under skyddet af denna lysande popularitet återvände han efter fem månaders landsortsvistelse till Paris. Dit förde han då också med sig så godt som fullbordad tragedien Eryphile (1731), hvari han efter »Hamlets» föredöme lät en vålnad uppträda på scenen. Denna djerfva nyhet behagade ej Paris-publiken; stycket uthvisslades och upptogs sedan häller aldrig af V. bland hans samlade arbeten. Motgången endast eggade honom till nya ansträngningar. Han hade beslutit att segra från scenen, läste in sig på sitt rum, skref på aderton dagar tragedien Zaïre (1732) och firade dermed åter en lysande teater-triumf, hvari deltogo sådana män som en Jean Jacques Rousseau, en Buffon, en d'Alembert, en Diderot och hela tidens entusiastiska ungdom. Så skref han texten till en opera, Samson, hvartill Rameau lemnade musiken, men hvars rop på frihet föranledde förbud för dess uppförande. Vid samma tid ådrog författaren sig genom ett annat arbete än större misshag från högre ort. Förlitande sig på den genom »Charles XII» och »Zaïre» vurma populariteten, trodde han sig nämligen våga trycka de ofvannämnda Lettres anglaises och sålde manuskriptet till bokförläggaren Jore. Myndigheterna respekterade den redan ryktbare författaren, men kastade hans förläggare i Bastiljen. V. lyckades visserligen genom sina relationer utverka hans frigifvande, men upplagan konfiskerades. I stället trycktes af företagsamma engelsmän tusentals exemplar af brefven och sändes i smyg öfver Kanalen för att slukas af den franska nyfikenheten. Ja författaren ovetande, trycktes äfven i Paris en ny upplaga med titeln Lettres philosophiques. Den vittra verldens ovilja hade han derjämte ådragit sig genom le Temple du goût, hvari bland uppräknade smakmönster så mången storhet saknade sitt eget namn, och han måste åter lemna Paris. Tillsammans med markisinnan du Châtelet, hvilken, ehuru gift, var villig att följa honom, begaf V. sig i Mars 1735 till hennes slott Cirey i Lorraine och egnade sig der åt »l'amour de la science et la science de l'amour». Femton år framlefde han der på det under hans uppsigt återuppbyggda slottet. Tillsammans med sin älskarinna, hvars matematiska begåfning, filosofiska studier och kunskap i latin och grekiska väckte samtidens beundran, experimenterade han för att lösa den af l'Académie des sciences uppställda prisuppgiften om eldens natur, vid denna tid naturvetenskapens problem för dagen. Hon öfversatte och kommenterade Leibniz' arbeten, han studerade newtonianismen och utgaf les Eléments de philosophie de Newton (1738), åt hvars grundåskådning han ock gaf poetiskt uttryck i den hans lärda medarbetarinna tillegnade l'Épître à Uranie. Författareskapet till denna dikt måste han förneka för att undgå fängelset. Äfven historiska studier bedref han samtidigt med allt större allvar; derom buro sedan le Siècle de Louis XIV och l'Essai sur les moeurs vittne. Förutom otaliga »poésies fugitives», ögonblickets ingifvelser, skref han under denna tid en hel mängd mera omfattande arbeten, såsom tragedien Alzire (1736), Zulime, en tragedi, hvars handling ar förlagd till Afrika, operan Pandore, företalet till Fredrik d. stores sedan ej publicerade »Anti-Machiavel», Doutes sur la nature des forces motrices, hvarmed han deltog i tidens naturvetenskapliga diskussion, Conseils à un journaliste, Utile examen des trois dernières épîtres du sieur Rousseau, en våldsam kritik af Jean Baptiste Rousseaus senare diktning, Le fanatisme, ou Mahomet le prophète (1741; första gången uppförd i Lille s. å.), hans med afseende på tankeinnehållet kanske mest betydande dramatiska arbete, hvars tendens han karakteriserat genom uttrycket »Mahomet är Tartuffe den store», vidare Mérope (1743), hans i formelt hänseende mest fulländade tragedi, la Princesse de Navarre, en ballett med musik af Rameau, och operan le Temple de la gloire med musik af densamme, båda uppförda vid hoffester i Versailles och belönade genom författarens utnämnande till kammarherre och kunglig historiograf, le Poëme de Fontenoy, som 1746 förvärfvade författaren medlemskap i Franska akademien, tragedien Sémiramis (1748), slutligen den geologiska afhandlingen Dissertation sur les chanyements arrivés dans le globe, de filosofiska romanerna Le monde comme il va, Vision de Babouc, Memnon ou la Sagesse humaine och Histoire des voyages de Scarmontado, den parodiska hjeltedikten La Pucelle, tragedien Oreste (1749) m. m. Emellertid slutade de lyckliga åren på Cirey på ett för V. ytterst smärtsamt sätt. Markisinnan du Châtelet hade nämligen vid konung Stanislaus' hof i Lunéville knutit en ny förbindelse med en ung officer, skalden Saint-Lambert, och detta förhållande slutade med hennes död i barnsäng d. 10 Sept. 1749. -- Djupt träffad af detta slag (han hade med innerlig tillgifvenhet varit fäst vid markisinnan), slog V. sig derefter ned i Paris, inköpte markis du Châtelets palats vid Rue Traversière och erhöll i sin nièce madame Denis, enka efter en kapten, en trogen föreståndarinna för det nya hemmet. En tid lefde han nu der stora verldens lif, med lysande teaterföreställningar och yppiga soupéer i sina eleganta salonger. Men hofvet visade honom ej den gunst, som han fordrade, och föredrog Crébillon framför honom. Under sådana förhållanden beslöt han slutligen att följa konung Fredrik II:s i Preussen upprepade inbjudningar till dennes hof. Han hade redan under Fredriks kronprinstid sammanträffat med honom (1740, 1742 och 1743), sedan 1738 stått i en liflig, allt framgent fortsatt brefvexling med honom och mottagit flere nådevedermälen. Lockad af gunstlingsställningen hos en mäktig och upplyst monark, genom hvilken han kunde hoppas utöfva inflytande på verldshändelserna, begaf han sig till Berlin och inträffade i Sanssouci d. 10 Juli 1750.
V. fick nu fast anställning vid hofvet med 20,000 livres i årligt gage, våning i slottet, fri taffel och likaledes betjening och ekipage, titel af kammarherre och orden »Pour le mérite». Hans åligganden å andra sidan bestodo i dagliga konversationer med konungen och biträde vid dennes vittra författareskap. I början var förhållandet mellan Fredrik och hans franske gäst det bästa, men snart märkte båda huru litet de i sjelfva verket sympatiserade. V. fann snart, att den preussiske konungen ej alls var en herskare af den franske regentens eller Ludvig XV:s art, och såg hela sitt inflytande inskränkt till det literära området. Konungen å sin sida fann menniskan Voltaire långt mindre beundransvärd än författaren. Af vinningslystnad inlät V. sig i en vanhedrande affärsspekulation i sachsiska statspapper, som slutade med en skandalös process med den jude, hvilken varit V:s ombud. Dessutom hade V:s ankomst splittrat den krets af literära fransmän, som förut samlats kring konungen, och till sist upplågade en personlig strid mellan V. och den, hvilken före hans ankomst varit den främste i nämnda krets, Maupertuis, president i Berlins vetenskapsakademi. V. utgaf den ena anonyma smädeskriften efter den andra mot sin motståndare. Konungen hade på förhand fått kännedom om den qvickaste och elakaste af dessa satirer, Du docteur Akakia, och förbjudit dess offentliggörande. V. trotsade förbudet, men aftvangs sedan en skriftlig förbindelse att aldrig skrifva något hvarken mot Frankrike eller någon annan regering eller mot någon författare. Trots detta förnedrande löfte sände han till Holland ett exemplar af sin smädeskrift, hvars första upplaga blifvit bränd på kunglig befallning, och efter några dagar öfversvämmades Berlin och Tyskland af tusentals exemplar. Åter brändes de påträffade häftena af bödeln, och en yttre försoning inträdde mellan konungen och V. Men å nyo utkom en satir mot Maupertuis, Le tombeau de la Sorbonne, och det var ej svårt att inse hvilken dess författare var. V. erhöll konungens tillåtelse att resa till någon badort för att sköta sin helsa, och d. 26 Mars 1753 lemnade han Potsdam med den fasta föresatsen att aldrig vända åter. Han uppehöll sig kortare tider i olika tyska städer. I Frankfurt a. M. blef han d. 1 Juni häktad på konungens befallning. Anledningen dertill var följande. Bland V:s böcker fanns ett häfte dikter, som konungen låtit trycka endast i ett fåtal, för hans närmaste vänner afsedda exemplar. När det nu blef tydligt, att V. ej ämnade återvända, blef konungen orolig för det sätt, hvarpå denne i sin hämdgirighet möjligen kunde komma att begagna dessa konungens dikter. Preussiske residenten i Frankfurt erhöll derför befallning att vid V:s genomresa affordra denne ej blott kammarherrenyckeln och ordenstecknet, utan äfven konungens bref och skrifter; om utlemning vägrades, skulle arrestering ske. Man genomsökte derför författarens papper, men olyckligtvis var det sökta dikthäftet i en packlår, som qvarlemnats i Leipzig för att sändas efter. I afvaktan på denna hölls V. i kammararrest. Den 18 Juni kom låren, och häftet fanns. Men konungens ombud hade af ordalagen i sin instruktion förledts att tro, att frågan gällde ej ett tryckt arbete, utan en handskrift, och qvarhöll derför fortfarande den otålige V. Denne gjorde ett försök att fly, men ertappades. Dock frigafs han d. 9 Juli, så snart nya order hunnit ingå från konungen. -- Emellertid inträdde sedan åter en half försoning mellan Fredrik och V.; deras brefvexling fortsattes, och konungen visade, att de personliga konflikterna på intet sätt minskat hans beundran för författaresnillet.
Hofvets ovilja stängde fortfarande Paris för V., och han var en tid oviss hvar han skulle slå sig ned. Det fria Schweiz lockade honom mest, och 1758 köpte han ett gods Ferney, visserligen inom Frankrikes gränser, men endast ett par timmars väg från Genève. Der lefde han nu vid stranden af den sköna Lac Léman den sista och i många afseenden betydelsefullaste perioden af sitt lif -- en svag och sjuklig gubbe, men som med sin penna herskade öfver den allmänna opinionen i Europa. Der hade han sitt hof och sina vasaller; dit inberättades verldshändelserna, och derifrån utskickade »le roi Voltaire» sina depescher, de bevingade ord, med hvilka han försvarade de svage och betvang herskarna och de store. Der författade han bl. a. tragedierna Rome sauvée (1752), l'Orphelin de la Chine (1755) och Tancred (1760), Le pauvre diable, La vanité, de versifierade epistlarna om Horace et Boileau, Les Scythes, Les Guèbres, Les Pélopides, komedien l'Écossaise, på prosa en kommentar till Corneilles arbeten, l'Essai sur les moeurs, l'Esprit des nations, l'Histoire de la Russie sous Pierre le Grand (2 del., 1759, 63), l'Histoire du parlement de Paris, La philosophie de l'histoire, Le dictionnaire philosophique m. m. Men af ännu större betydelse var den oförsonliga kamp, som han utkämpade mot religionsförföljelserna och förtrycket. Särskildt är det hans försvar för familjerna Calas och Sirven, som förskaffat honom hedersplatsen i toleransens historia. -- Marc Antoine Calas var en talangfull yngling, brinnande af äregirighet. Han hade med lysande betyg afslutat sina studier för advokat-yrket, men emedan han tillhörde en hugenottfamilj, vägrades honom anställning. I förtviflan deröfver begick han sjelfmord (1761). Hans familj anklagades för att hafva mördat honom, emedan han velat öfvergå till katolicismen. Den fanatiserade domstolen i Toulouse afvisade de vittnen, som kunnat bevisa motsatsen, och dömde fadern, Jean Calas, att steglas. Hans dotter och son sändes i kloster och tvungos att öfvergå till katolicismen. Deras olyckliga moder stod ensam i verlden, utan familj och utan uppehälle. V. fick höra talas om denna sorgliga historia och lät kalla till sig den yngste sonen Calas, som flytt ur fängelset. Han öfvertygades om faderns oskuld och förmådde enkan att ingifva ansökan om rättegångens återupptagande. Och så började V. ett agitationsarbete utan like i energi. Han utgaf tryckta skrifter, skref rättegångsinlagor samt bestormade otaliga personer med bref och skrifvelser utan ände. Resultatet blef ock en lysande seger: jämnt fyra år efter Calas' afrättning blef hans dom förklarad ogiltig af domstolen i Paris, hans egodelar, som konfiskerats, återställdes till familjen, och dennas medlemmar återfingo sitt anseende. Denna tilldragelse väckte öfver hela Europa det största uppseende, och jublet öfver toleransens seger var allmänt. -- Snarlik var familjen Sirvens historia. Efter nio års outtröttliga ansträngningar lyckades V. rädda denna hugenottfamiljs medlemmar undan en liknande dom, som den religiösa fanatismen framkallat. Äfven flere andra förtryckta och förföljda -- såsom d'Etallonde, hvilken för en religiös förbrytelse var dömd att mista hand och tunga, och madame Montbailli, som var dömd att brännas för föregifvet modermord, m. fl. -- tog »patriarken på Ferney» sig an, genast bragt i entusiasm, så snart det gällde att kämpa för frihet, rätt och humanitet. Så kämpade han äfven, ehuru förgäfves, för lifegenskapens upphäfvande i Frankrike. -- Efter tjugu års vistelse på Ferney begaf han sig efter Ludvig XV:s död till Paris, der han inträffade d. 10 Febr. 1778. Resan hade varit ett triumftåg, och äfven i Paris mottogs han med stormande ovationer, hyllades af akademien och firades af den jublande publiken på teatern, der i hans närvaro hans byst lagerkröntes å scenen. Ansträngningarna och sinnesrörelserna under dessa triumfdagar och hans ständigt fortsatta arbete ådrogo honom en sjukdom, som d. 30 Maj 1778 slutade med döden. Hans stoft begrofs i Scellières i Champagne. Under revolutionen firades d. 30 Maj 1791 högtidligen hans likbegängelse i Paris' Pantheon, der man ännu ser hans kista jämte en af Houdon modellerad staty. Men kistan är tom, och sannolikast är, att V:s qvarlefvor aldrig flyttats från Scellières. Houdon har utfört hans staty (sittande) äfven i Théâtre français' foyer. Bland andra Voltairestatyer må nämnas den, som 1890 aftäcktes vid Ferney.
V. var icke egentligen någon originel tänkare, som skänkt menskligheten nya idéer, ej häller någon skapande konstnär, någon »skald med Guds nåde», utan hans egentliga betydelse ligger i den energi och entusiasm, det stilistiska mästerskap och den ständigt slagfärdiga qvickhet, hvarmed han populariserat andras tankar och kämpat för upplysning och frihet på alla områden. Dermed sammanhänger, att man ej kan angifva någon särskild skrift såsom hans hufvudarbete. Han verkade förnämligast på sin samtid genom massan af sina skrifter, genom den virtuositet, hvarmed han visste kläda sina tankar och sträfvanden i mångskiftande former alltefter stundens behof. Hans literära verksamhet har derför näppeligen afsatt några frukter af klassisk rang, hvilka skulle i alla tider ega samma värde. Hans skriftställeri var af långt mera efemär natur och kännetecknas kanske bäst, om han kallas den förste och främste moderne publicisten. Men så mycket kraftigare och allmännare inflytande utöfvade han just derigenom på sin samtids hela bildning och anda. Och otacksam vore vår tid, om den glömde, att vår nutida andliga odling i så mycket just vuxit upp ur den jord, som han rödde, plöjde och besådde. Många af de vigtigaste humana idéer, som i våra dagar förefalla så sjelfklara, att vi fördenskull nästan glömma att uppskatta dem, är det framförallt han, som populariserat och gjort till allas egendom. I inflytande på hans tids allmänna opinion kunde för visso ingen mäta sig med V.
V:s verldsåskådning är såsom de franske upplysningsfilosofernas i allmänhet väsentligen lånad från Locke. Men han söker på alla områden undvika de radikala ytterligheterna. Af mången betraktas han visserligen än i dag såsom en fanatisk förkämpe för ateismen. Och sant är, att han mången gång tillåtit sig hädiska gäckerier med det heliga, särskildt i sina tidigare skrifter. Men hans åsigter voro aldrig ateistiska, utan han anslöt sig till den engelska deismen, som visserligen ställde sig skeptisk mot den uppenbarade religionen, men fasthöll en naturlig, af förståndet bekräftad gudstro. V. gick i detta hänseende så långt, att han rent af påstod, att »om ej en Gud funnes, så måste vi uppfinna en» -- så oundgänglig är gudstron för menniskan och samhället. Men i den katolska kyrkan, med dess okunniga prester, oförnuftiga dogmer och intoleranta politik, såg han endast en förvridning af den sanna religionen. Denna kyrka hatade han med hela energien af sin passionerade natur och slungade mot den sitt oförsonliga »écrasez l'infame» (krossa den nedriga). Men nästan lika energiskt kämpade han ock mot sina vänner encyklopedisterna, mot deras materialism och ateism. Och det var ett allmänt drag hos hela hans tid att sakna den sant historiska uppfattning, som t. ex. hos Lessing möjliggör föreningen af fritänkande rationalism och pietetsfullt uppskattande af de positiva religionerna. -- Af bevisen för Guds existens lade V. största vigten vid det teleologiska, och särskildt kännetecknande för hela hans naturuppfattning till skilnad från materialisternas är hans öfvertygelse om verkligheten af »les causes finales». I samband dermed står hans intresse för det på hans tid så flitigt debatterade teodiceiska problemet, frågan om förhållandet mellan Gud och det onda. I början anslöt han sig dervid mera till Leibniz' och de engelske fritänkarnas optimism; längre fram nödgades han af erfarenheten i större utsträckning erkänna det ondas och lidandets verklighet, men lät sig aldrig deraf rubba i sin förtröstan till den allgoda och allsmäktiga försynen. -- I frågan om själens förhållande till kroppen närmade V. sig mera materialismen än i sina öfriga åsigter. Han anslöt sig dervid till Lockes åsigt om möjligheten för Gud att förläna vissa delar af materien tankekraft och höll derför före, att sannolikt själen var samma substans som kroppen, ehuru han visserligen icke ville reducera dess lif till mekaniskt bestämbara atomrörelser, utan på hylozoistiskt sätt antog en organisk lifsprincip. Denna halfva materialism väckte emellertid helt naturligt hos honom tvifvel på själens odödlighet, till tro hvarå han återigen kände sig nödgad af moraliska skäl, med hänsyn till Guds rättvisa och våra handlingars vedergällning. Samma vacklande ställning intog han ock med afseende på frågan om viljans frihet. I sina äldre skrifter förfäktade han friheten lika afgjordt, som han i sina senare bestrider densamma, förmenande, att vår vilja är med nödvändighet bunden af våra idéer, hvilka i sin ordning ytterst bero på sinnesintrycken från omverlden. Konsekvent bekämpar han deremot liksom Locke den cartesiska läran om medfödda idéer, men vill icke utdraga samma följd deraf som sin engelske läromästare med afseende på moralens allmängiltighet. Der ansluter han sig i stället till Shaftesbury. Vi föra visserligen ej med oss hit till verlden några färdiga moraliska idéer, men detta hindrar icke, att enligt vår natur sådana sedan hos oss utvecklas, och det lika hos alla med afseende på de allmänna principerna. Och det är denna naturliga moral, denna öfvertygelse om en fast skilnad mellan rätt och orätt, om menniskans pligt ej blott att älska Gud, utan äfven sin nästa, som framförallt utgör så att säga den inre kraften i alla V:s åsigter och hans sträfvanden. -- Liksom V. sålunda i religionen och filosofien söker intaga en förmedlande ställning, så ock i de politiska frågorna, i hvilka han förnämligast rönt inflytande af Bolingbroke. Liksom Montesquieu ser han derför i Englands statsförfattning sitt politiska ideal, och han är en af de förnämste förkunnarna af franska revolutionens sedan så ryktbara valspråk: »liberté et égalité» (frihet och jämnlikhet). Kyrkans underordnande under staten, samvets- och tryckfrihet, mildrande af strafflagarna och utjämnande af skattebördorna samt förbättrad folkundervisning voro reformidéer, som i honom hade en outtröttlig förkämpe. En lagbunden folkfrihet ville han sätta i stället för suveränt godtycke. Men dessa reformer väntade han icke införda genom revolution, utan genom hvad man med skäl kallat den »upplysta despotismen». -- Inom historieskrifningen ligger V:s epokgörande betydelse deri att han är en af de förste författare, som sökt skrifva ej blott politisk historia, utan verklig kulturhistoria, ej blott regeringarnas, utan ock folkets historia, såsom han med full klarhet utvecklat sin uppgift i inledningen till sitt historiska hufvudarbete, Essai sur les moeurs et l'esprit des nations. Utförandet stannade dock långt bakom afsigten, särskildt till följd af den partiska ståndpunkt, hvarifrån han alltför ofta bedömde de historiska händelserna, och hans brist på verklig uppfattning af historisk utveckling.
Såsom skald var V. alltigenom tendensförfattare. Han valde den eller den poetiska formen endast för att derigenom på verkningsfullt sätt få framställa sina tankar. Derför möter man aldrig i hans dikter den friska fläkten af omedelbar poetisk stämning. Någon originalitet utvecklar han derför häller icke i den poetiska formgifningen, utan håller sig i det hela strängt till den franska klassicitetens regler. Såsom nyheter i hans tragedier kunna dock betraktas hans försök att undvara kärleksintrigen och hans djerfhet att i »Alzire» hemta sitt ämne från den nyare historien, liksom ock hans misslyckade efterbildning af Shakspere i afseende på spökgestalters införande på scenen. Han har visserligen förtjensten att hafva varit en af de förste, som riktat fastlandets uppmärksamhet på Shakspere genom den till Franska akademien inlemnade öfversättningen af »Julius Caesar», men en verklig uppfattning af Shaksperes storhet saknade han dock: han förebrådde denne »druckne vilde» brist på smak och okunnighet om alla dramatiska regler. -- För epos med dess naiva objektivitet lämpade sig V:s individualitet än mindre än för dramat. Hans »Henriade» är blott ett konstladt försök att skänka Frankrike ett nationalepos, till innehållet rimmad historia, men utan verklig historisk uppfattning, i formelt hänseende en osjelfständig efterbildning af Virgilius, som han satte vida högre än Homeros. De gudamakter, hvilka spela in i Virgilius' skildring, ersätter han genom allegorier af tvedrägten, politiken, fanatismen, kärleken o. s. v. Samtiden hänfördes emellertid genom de ideal af religiös och borgerlig frihet, af humanitet och upplysning, hvilka utgjorde diktens tendens. -- I den komiska hjeltedikten »la Pucelle d'Orléans» drager V. ned det ädla minnet af Jeanne d'Arw i den gemenaste smuts för att derigenom indirekt håna den katolska kyrkan med dess uppenbarelsetro och det franska konungadöme, till hvars räddning jungfrun kom. Trots vissa qvickheter i detaljerna kommer oss författaren aldrig att för skämtets skull glömma cynismen, och det hela är för öfrigt skäligen långtrådigt. -- Deremot är V. tydligen hemma på sitt eget område i de små satiriska berättelserna, bland hvilka l'Ingénu (1767; »Lingénu eller naturens son», 1798) är den mest betydande. Han låter der med oefterhärmlig qvickhet en indian göra sina naivt kritiska invändningar mot katolikernas konstlade religion och fransmännens konventionella samhällsseder. I Candide (1759) satiriserar han på liknande sätt den leibnizska teorien om den bästa möjliga af verldar. Hans lärodikter sakna all poetisk färg. Deremot äro hans epigrammatiskt tillspetsade satiriska smådikter, »poésies fugitives», mästerliga. -- V:s karakter var en egendomlig blandning af stort och litet, godt och ondt. Hans hjertlösa, hänsynslösa hån, hans ytliga, frivola skämt hafva nästan blifvit till ordspråk. Men man bör häller icke glömma hans varma medkänsla med de svage och förtryckte. Det är sant, att han var fåfäng till löjlighet och ofta af ett simpelt vinstbegär lät locka sig till mindre hedrande handlingar. Men å andra sidan fanns hos honom en entusiasm för rätt och billighet, för sanning och förnuft, som adlar hans skriftställareverksamhet och bör komma efterverlden att förlåta många af hans personliga brister. -- Den första samlade upplagan af V:s skrifter utkom, reviderad af författaren, i 4 volymer i Amsterdam 1738--39. Den första fullständiga upplagan, med noter af Condorcet, Decroix och Beaumarchais, trycktes i Kehl 1785--89 i 70 volymer in 8:o och 92 volymer in 12:o. Den bästa hittills utkomna upplagan är den, som 1878--85 utgafs af Louis Moland, på Garniers förlag i Paris, i 52 volymer. En billighetsupplaga har utgifvits af Avenel (Paris 1860--70), i 8 volymer. Valda arbeten, en diger volym, utgafs såsom »édition du centennaire», i Paris 1878. -- En öfversigt af Voltaire-bibliografien har den rumanske diplomaten Georges Bengesco lemnat (Paris 1882). Den första biografien skref Condorcet: »Vie de Voltaire» (1787). För öfrigt må nämnas E. Bersot: »La philosophie de Voltaire» (1848), L. F. Bungener: »Voltaire et son temps» (2 vol., 1850; 2:dra uppl. 1851), J. B. Meyer: »Voltaire und Rousseau in ihrer socialen bedeutung» (1856), J. Janin: »Le roi Voltaire» (3:dje uppl. 1861), A. Pierson: »Voltaire et ses maîtres» (1866), D. F. Strauss: »Voltaire. Sechs vorträge» (1870; 3:dje uppl. 1872), E. Noel: »Voltaire, sa vie et ses oeuvres» (1878), H. Lindgren : »Voltaire och hans strid mot fördomarne i religion och samhälle» (Verdandis Småskrifter 14, Stockh. 1889), J. W. Ronimus: »Voltaire som Peter den stores historieskrifvare» (akad. afhandl., Viborg 1890). -- De flesta af V:s ofvan nämnda dramatiska arbeten hafva gått öfver scenen äfven i Stockholm. Hans Karl XII:s historia öfversattes till svenska 1785, och originalet har dessutom förr mycket nyttjats i svenska skolor vid undervisningen i franska språket. S-e.