Wikner

Wikner, Karl Pontus, tänkare, skriftställare, universitetslärare, föddes d. 19 Maj 1837 i Ryrs socken, Dalsland, och genomgick med utmärkelse Göteborgs läroverk. Han blef 1856 student i Upsala, der han 1862 aflade filos. kandidatexamen och 1863 promoverades till filos. doktor samt anställdes som docent i teoretisk filosofi. Under åren 1867 och 1868 höll W. en serie föreläsningar i Stockholm. 1869 förestod han professuren i sitt ämne. 1873 utnämndes han till lektor i teologi, hebreiska och filosofi vid Högre allmänna läroverket i Upsala. Skolkatedern var dock ej den plats, som svarade mot måttet af W:s rika gåfvor. Man ville för dem skaffa en större användning, och på enskild väg gjordes en insamling för att bereda honom en personlig professur. Men under tiden kallades han 1884 till professor i filosofi och estetik vid Kristiania universitet och tillträdde ämbetet 1885. Då professorn i teoretisk filosofi i Upsala, S. Ribbing, kort derefter, 1886, tog afsked, sökte W. hans plats, dertill uppfordrad i en adress från ett stort antal af Upsala studenter. Af den sakkunniga nämnden satt i andra rummet bland de sökande, blef han af både humanistiska sektionen och akademiska konsistoriet uppförd i det första. Men innan utnämningen hunnit ske, afled W. i Kristiania, d. 15 Mars 1888. -- W. var en mycket djupt anlagd, inåtvänd personlighet, i besittning på en gång af en ovanlig tankeskärpa, som stundom slog öfver i spetsfundighet, och af ett rikt fantasi- och känslolif. Karakteristisk för honom var ringa tillgänglighet för yttre inflytande, allt under det hans eget tankelif städse utvecklades till nya ståndpunkter. En stark dragning åt det subjektiva hållet karakteriserade honom äfven. Också verkade han lika mycket genom sin personlighet som genom sina läror. Detta hans personliga inflytande var mycket stort, särskildt på ungdomen, och han använde det städse i ädlaste anda. Ungdomen å sin sida egnade honom en varm hängifvenhet, hvilken flere gånger fick sitt uttryck både offentligt och enskildt. De intressen, som besjälade W:s lif, och hvilkas förmedling på det spekulativa området blef hans lifs uppgift, voro å ena sidan det religiösa intresset, å den andra den personliga individualitetens helgd, hvilket sistnämnda intresse äfven visade sig i en storartad tolerans såväl i religiöst som i annat afseende. Det religiösa intresset vaknade hos W. mycket tidigt och ledde honom i ungdomen till en ortodox-pietistisk ståndpunkt. Sedan han brutit med denna, till följd deraf att den ortodoxa kristendomen ej syntes honom kunna i vissa punkter tillfredsställa hans individualitetsintresse, omfattade han, vorden bekant med den boströmska filosofien, med hängifvenhet dennas grundläror, särskildt den om den menskliga personlighetens evighetsexistens. För all framtid förblef boströmianismen W:s spekulativa utgångspunkt, ehuru väl han snart afvek från dess läror. Detta skedde till en början i mycket starkt panteistisk riktning. Han utvecklade nu en med spinozismen beslägtad verldsåsigt, som dock från Boström tog idealismen i arf. Med Spinoza egde W. till sin anläggning mycken frändskap, hvilken ock under de senare ståndpunkterna ingalunda förnekar sig. Hans lifliga intresse för individualiteten förmådde honom dock snart att öfvergifva panteismen. Men han återvände då ej till den boströmska åsigten, af hvars strängt genomförda idealism han ansåg panteismen vara en oundgänglig konseqvens, utan han sökte i stället att på kristen grund utveckla en sjelfständig, ehuru visserligen med boströmianismen beslägtad verldsåsigt, den han dock till en början framställde hufvudsakligen i halfpopulära skrifter och föredrag. I likhet med Boström ville han visa, att verlden i rum och tid för sin förklaring hänvisar på en evig och andlig existensform, som utgör ett helt eller ett system af personer. Men i motsats till Boström fattas ej de ändliga väsendena såsom i första hand Guds förnimmelser (idéer), utan såsom eviga produkter af hans kärleksfulla vilja. Sinneverlden skall visserligen få sin förklaring ur de ändliga personligheternas ändlighet, men den fattas ej som ett fenomen, utan väsentligen som ett uttryck af evigheten. Alltigenom och in i de minsta detaljer bör denna sinneverld så fattas, m. a. o. ur evighetens synpunkt (sub aeternitatis specie), såvidt man skall höja sig till en ståndpunkt, der en verklig förklaring blir möjlig. I tiden måste allt för att uttrycka evigheten vara just så, som det är. Konseqvenserna deraf hota tydligen den menskliga viljans frihet i betydelsen af valfrihet och leda äfven till att det moraliskt onda blir ett uttryck för en evig nödvändighet. W. var ingalunda blind för dessa konseqvenser, men han sökte genom en ganska mycket i detalj gående teodicé mildra dem och afbryta deras udd. Den menskliga viljans frihet är visserligen äfven till det bruk vi göra af henne uttryck för en evig nödvändighet, men denna är just grundad i menniskans evighetstillvaro. Gud gifver visserligen verklighet åt det onda, men endast såsom något, som strider mot hans vilja, under det deremot den onda menniskan gifver det verklighet såsom öfverensstämmande med hennes vilja. För öfrigt ser ock Gud alltjämt det onda ur den synpunkten att det är försonadt. Kring läran om verldsförsonarens person och verk (kristologien) koncentrerade sig hela W:s tankearbete vid denna tid, och hela verldsåsigten eger egentligen deri sin bärande grund. Hvarje varelse, lär W., är visserligen i evigheten ett troget uttryck för Guds vilja, men blott en kan derjämte vara det fullständiga. Ett sådant väsende måste dock finnas, enär Guds sjelfmeddelelse eljest aldrig blefve en fullkomlig sjelfmeddelelse. Skall detta ske, måste i evigheten ett väsende finnas, som står Gud så nära och af honom emottager så mycket, som det öfver hufvud är möjligt för ett väsende, hvilket såsom ändligt ej kan med Gud helt och hållet sammanfalla. Då i evigheten en hvar just är hvad han vill vara, så betyder detta, att ifrågavarande väsende just är den det är derigenom att det utan inskränkning vill hvad Gud vill och att, såsom Gud gifvit det allt i våld, det ock i oändlig kärlek gifver allt åt Gud tillbaka. Detta väsende är Guds enfödde Son. Dennes ställning i evigheten är den att vara en medlare mellan Gud och ändligheten; och deri ligga äfven hans person och hans verk. Men enfödde Sonen måste dock jämväl för sin egen skull framträda äfven i tiden och här visserligen komma i den beröring med det onda att detta nalkades honom som oerhörda frestelser och lidanden, men aldrig så, att det någonsin fick makt öfver hans vilja. I Jesus af Nasaret ser W. den evige Sonens tidsuppenbarelse. Han är menniskoslägtets frälsare och vår medlare med Gud, visserligen förnämligast genom sin evighetstillvaro, men för denna är hans jordelif ett nödvändigt uttryck. Han vore ej den han är i evigheten, om han ej i tiden varit den han der var. Men om än hvarje menniskas personliga ställning till Gud måste af honom förmedlas, så är dock å andra sidan tänkbart, att icke en hvar, som verkligen trädt i ett rätt förhållande till Gud, sjelf i detta lifvet märker, att detta förmedlas af en tredje person. I Kristus ser W. följaktligen hvarken en menniskoblifven absolut Gud, ej häller en menniska sådan som vi andra, om än af högre renhet och fullkomlighet. Dock anmärker han, att båda uttryckssätten kunna försvaras, blott man i dem inlägger den rätta betydelsen. Om det kommande lifvet läres, att visserligen i evigheten hvarje väsende tillhör Gud och i honom har sin eviga salighet, men att å andra sidan menniskan ej direkt från tidelifvet inträder i evigheten, utan i ett s. k. mellantillstånd, som visserligen i någon mening är af tiden bestämdt, men likväl i en enda punkt, ett enda nu, koncentrerar hela tidsserien och följaktligen aldrig har vare sig början eller slut eller tidsförlopp i vanlig mening. I detta tillstånd skådar menniskan sitt tidelif som oändligt närvarande, och om hon då finner kärnan af detta lif hafva varit harmoni med den eviga tillvaron, så förnimmer hon en outsäglig harmoni eller salighet; i motsatt fall måste hon erfara outsägliga qval, både såväl till intensivitet som extensivitet med tidens mått omätliga. Men väl ej efter, utan öfver mellantillståndet ligger den egentliga evigheten, der städse harmoni råder. -- Efter en längre tids improduktivitet sökte W. mera vetenskapligt klarera sin ställning, särskildt i de afseenden, i hvilka han afvek från Boström. Detta ledde honom till en ännu bestämdare brytning med dennes idealism, på samma gång han likväl ännu fasthöll evighetsbegreppet. Denna ståndpunkt har han framlagt i sitt arbete Om egenskapen och närgränsande tankeföremål (1880). Han sysselsatte sig för öfrigt vid denna tid likasom till en del äfven förut med försök att ur evigheten framkonstruera tiden. Han öfvergaf dock tämligen snart den ståndpunkt han vid denna tid intog och öfvergick till en annan, der evighetsbegreppet i filosofisk bemärkelse är fullständigt uppgifvet och all verklighet fattas som bestämd af tiden. Ett teistiskt gudsbegrepp fasthåller han likväl äfven under denna tid äfvensom tron på menniskosjälens odödlighet, men fattar den senare såsom en oändlig fortgång till allt högre fullkomlighet. Skälet till evighetsbegreppets uppgifvande är egentligen att emedan allt, som står i relation till det vexlande, sjelf måste vara vexlande, så skulle detta äfven gälla evighetstillvaron, i fall man ville antaga någon sådan. Men dermed skulle denna förlora sin karakter af evig. Emellertid blef W. aldrig under sitt lif i tillfälle att närmare utföra denna ståndpunkt, som han blott i mindre uppsatser bekantgjorde. Först i hans postuma arbete Tidsexistensens apologi (1888) är den framställd från en sida, dock äfven detta ur öfvervägande negativ och polemisk synpunkt. Ett utmärkande drag för W. under hans senare tid är för öfrigt den tolerans på det sedliga området och dermed sammanhängande polemik emot morallagens allmängiltighet i vanlig bemärkelse han nedlagt företrädesvis i sin skrift Några drag af kulturens offerväsen (1880). Såsom skönliterär författare kan W. i mycket anses påminna om Viktor Rydberg, ehuru han visserligen inom den med dennes beslägtade riktningen intager en sjelfständig ställning. Hans noveller tjenade i många fall som bärare för den verldsåsigt han omfattade; flere af dem äro af sjelf biografisk art, och en viss förkärlek för allegorier är omisskänlig. Tydligast framträder hans individualitet måhända i den genialiska, men egendomliga skissen Mantegnas ängel (i »Litterärt album», 1877), hvilken hufvudsakligen rör sig kring Jesu död. -- W:s predikningar äro djuptänkta, men ega på samma gång en egen makt att tala till menniskosinnet. De äro till större delen afsedda för skolungdom och tala derför särskildt till den bildade ungdomen. -- W:s förnämsta arbeten utom redan nämnda äro: Undersökningar angående den materialistiska verldsåskådningen med afseende på Büchners »Kraft och materia» (1870), Uppsatser i religiösa ämnen (1871), Tankar och frågor inför menniskones Son (1872; 3:dje uppl. 1889). Flere sammelverk af mindre skrifter hafva efter hans död utgifvits: P. Wikners vittra skrifter, i urval (utg. af K. Warburg 1888; 2:dra uppl, 1889), I mensklighetens lifsfrågor. Populärfilosofiska och religionsfilosofiska föredrag, uppsatser och bref (2 dlr, 1889) samt Samlade predikningar (s. å., utg. af O. Quensel). Bland monografier öfver hans person och läror må nämnas: Fr. von Schéele: »P. Wikner» (i folkkalendern »Svea», för 1889; öfvers. till norska), »Karl Pontus Wikner. Minnesblad af en tacksam vän» (1888), L. H. Åberg: »Carl Pontus Wikner. Hans lefnad och läror» (1889), och Th. Rein: »P. Wikner» (i »Nordisk tidskr.», 1892). L. H. Å.